Etikett: Tankar

Drömde om en stor vit häst med ett föl innan jag vaknade, jag klappade hästen som riktigt burrade in sig mule i min hand. Trots mina allergi kunde jag klappa henne och hon riktigt såg in i mina ögon. Hon var enorm! Vacker! Jag försökte stanna kvar i drömmen för jag ville bara fortsätta att kolla på henne när jag vaknade och var jättekissnödig. Var bara att gå upp.

Jag kände mig glädje att jag inte var allergisk idag i alla fall, som igår. Hela dagen blev förstörd men idag mår jag betydligt bättre. Har hunnit dammsuga och ska alldeles strax duscha.

Vad ska ni göra idag?

En ska jag funderat över dessa dagar. När jag befunnit mig i någon form av kris? Idag känns det något bättre dock, är i alla fall om alla ska behöva ta skit ibland?
Ibland så tappar jag tilltron till mänskligheten, allt för ofta tycks folk ha den uppfattningen att du får stampa på vem du vill, säga vad du vill och såra precis vem du vill utan att bry dig efteråt?! Det är som att folk tror att så länge man själv mår bra så skiter man i hur andra tar det man uttrycker eller säger till någon. Jag menar inte mig själv, jag skriver allmänt så tro nu inte att jag menar bara JAG centrerat här. Jag tycker det är skrämmande hur barn yttrar saker som ”om inte du kan ta min åsikt så borde du kanske inte gå ut.”  eller säger ”jag skiter i hur han eller hon känner sig.” När man som jag jobbar med barn så får man sig en chock när små barn skiter i varandra! Barn som inte ens börjat högstadiet är så egocentrerade att det helt enkelt slutat bry sig. Eftersom det är vi vuxna som lägger grunden till barns beteende skyller jag det inte på någon annan än vuxna. Barnen blir produkten av vår skörd eller hur man ska säga, när du har en attityd gentemot andra att du skiter i deras känslor kommer barn också tycka att det är okej att säga att ”fy va fult du målar” eller ”hade jag fått en sån tröja hade jag aldrig gått ut mer.” Oftast skylls barn och ungdomars beteende på förskolan och skolan, men att vi sedan idag lämnar små barn till förskolan redan vid ett års ålder och att barngrupperna är alldeles för stora anser vi självklart inte med saken att göra. Det är min ”rätt” som förälder att ha mitt barn på förskolan, och mitt barn blir stimulerad där är den allmänna åsikten hos många. När William började förskolan 2008 var han två och ett halvt, då hade de en överinskrivning idag har barnantalet vuxit med 6 barn, varje år säger kommunen att det bara ska bli en överinskrivning till. Man kan ju undra till vilken nytta? De absolut minsta barnen börjar med ”talk to the hand principen” för att de helt enkelt inte orkar med alla barn runt dem. Jag har sett det med egna ögon, men som personal får man inte yttra sig man ska vara glad över saken. Om jag får fler barn vill jag hellre blir dagmamma och vara hemma med mitt barn och andras. I dagsläget känns det inte som ett alternativ att sätta dem i förskolan. Jag vet flera förskollärare som resonerar på samma vis som jag! När barnen börjar skolan så är det så egocentrerade att det helt enkelt inte bryr sig om andra längre, barn som skulle stimuleras till självständiga individer! Så när jag ser vilka som ska visa sig som mogna vuxna på nätet, vuxna som skriver elaka saker till andra, som hoppas att någon med många barn ska få missfall, eller som tycker att någon som blivit gravid i deras ögon för ung eller gammal ålder borde bli av med barnet. Men kallar personer som gjort sig kända på sina bloggar ”fula” och man visar sådant hat mot andra. Vad du kanske inte vet är att barn ser vad du skriver, de tror sedan att det är självklart att uttrycka sig hur de vill till andra. Missförstå mig inte, jag älskar barn och jag tror få föräldrar är dåliga, men samhället håller på att uppfostra individer som till viss del skrämmer mig. Om 10-20 år kommer ungarna som talar om för varandra att ”du målar fult” och ”jag skiter i vad du säger” vara mina framtida kollegor och där och då, tänker jag: Om de talar till varandra på sådant vis i ung ålder, hur kommer de då vara emot mig?

Dagens tanke: TÄNK på ditt sätt och handlande runt barn, för barn gör inte som man säger åt dem, de gör som du gör. 

Ska träffa Ewa och åka till Ingarvet på loppis.

Vissa dagar är det som allt man tänkt och funderat över helt plötsligt inte alls är lika intressanta längre. Jag känner mig bara irriterad och inte de minsta peppad på någonting, en sådan dag är denna dag. Jag har i alla fall bestämt mig för att ta med William till maxi och handla och sedan får dagen göra vad sjutton den vill. Jag har gjort misstaget att byta från bredbandsbolaget till stadsnätet och fick således inte alls rätt uppgifter, när jag babblade i höstas med comhem så sa dom att jag inte behövde köpa till något för trådlöst utan att allt skulle vara fixat och klar när det kopplades in den 1 Juli. Fick ett brev där det stod att jag skulle behöva KABLAR! Blev förbannad då jag specifikt sa flera gånger att jag vill ha trådlöst eftersom hela mitt hem är mer eller mindre trådlöst. Han på comhem bad om ursäkt och förklarade att jag måste skaffa en router jag muttrade och kände mig lurad! Så nu lär jag införskaffa mig en router, med allt trådlöst i mitt hem har jag inget annat val. Man ska aldrig byta tjänster!

Förutom de är jag matt och trött på annat också, irriterad och allmänt sur. Sedan verkar ju alla andra kunna ta sig friheter att förklara att man måste vara glad jämt och ”tänk positivt” ni kan ta era positiva känslor och dra dom upp i röven för idag är jag negativ.
Jag sa nyligen till någon när denne sa att det var dagens I-landsproblem att behöva köpa en router: JA men det är ett STORT problem för mig!
Jag hatar uttrycket som ”Åh dagens Ilandsproblem” jag har alltid haft lust att skaffa mig ett hagelgevär och skjuta folk som uttrycker sig så jävla viktigpetter när man säger något man själv upplever som ett problem.
Så här är det, jag bor i ett ILAND jag har ILANDSPROBLEM, på vilket vis skulle jag kunna ha ett U-landsproblem i en ett I-land? Problem har alla mer eller mindre och ibland vill man bara häva dem ur sig, utan att någon ska komma med dryga uttryck som ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Om du nu tycker de är så jävla fint väder när det regnar så gå ut och sitt i regnet då, men låt fan bli och sprid dina jävla uttryck till mig för dem skiter jag blanka fan i!

Samma tidning, men ”olika” syn på saken.

Jag måste bara hagla ur mig. Ibland har jag såna där perioder när det känns som fingrarna kliar på att få hagla ur sig ord. Idag är det så, fingerdiarré?

Jag har funderat på det här med varför jag bloggar, jag har en liten känsla över att de flesta bloggar för att sprida sina ord, och någon bunt för att bli kända. Varför bloggar då jag? Jag vill inte bli känd, och blir livrädd av tanken  att folk skulle veta vem jag är. Jag lever i någon liten bubbla att där jag tänker att ingen som läser min blogg ändå är människor jag känner. Trots detta får jag ganska ofta små kommentarer i livet (där jag är en fysisk-person inte bara en slags skrivare) ”jag läser din blogg, jag gillar den.” Dessa är mina vänner, eller familj och varje gång tänker jag. Jaså?! Hur kan de hittat mig och hur kan de vilja läsa min helt onödiga skit?
Varför bloggar jag om jag inte vill bli känd? Jag bloggar för att jag skrivit ute på nätet sedan jag gick på högstadiet, för att jag måste hagla ur mig ord och för att jag är en kvinna med fingerdiarré, jag måste skriva av mig ibland för att känna mig tömd på alla de tankar och funderingar som finns där i mitt huvud. Mitt huvud är fullt av tankar och idéer. Inte för att jag är speciellt nyskapande, absolut inte utan mer för jag ofta går runt hemma och tänker och funderar, ofta över helt onödiga saker. Jag har säkert talat om det förr, men jag brukar tala med mig själv. Det där är ett problem, vissa tror nog att jag är galen? Som tonåringen brukade jag sitta och intervjua mig själv i brist på annat, någonstans fick ju min fantasi lov att ta vägen. I vuxen ålder går jag istället och skriver ihop memoarer i huvudet, eller så väljer jag att grubbla i saker folk sagt eller skrivit till mig som gjort mig ledsen. Jag tar nämligen åt mig väldigt lätt och bli sårad och ledsen för småsaker. Säg fel sak till mig och hela min dag är förstörd… Där har vi även en av många anledningar till att jag är rädd för att bli känd, ibland men inte så ofta läser jag dessa kändis- och storbloggaresbloggar och varje gång får jag ont i magen av vad folk är villiga att skriva till människor de inte känner, eller känner? Jag skulle aldrig för mitt liv kunna skriva till någon att dom är fula, korkade eller dum i huvudet. Det ligger inte i min natur, och det ligger verkligen inte i min natur att påpeka sådana saker till folk.

När jag gick på högstadiet var det en kille som roade sig med att påpeka att jag hade långa ben… Det här vet jag aldrig om jag talat om i bloggen tidigare? Jag växte fort mellan femman- och sexan och blev 170 lång. Jag fick en syster när jag var tretton som jag älskade att gå runt med i barnvagnen och bara mysa. Den här killen såg mig en gång med henne och skrek ”JA, SÅ DÄR GÅR DET NÄR MAN INTE KAN KNIPA IGEN BENEN” jag bodde i en liten by och det var flera från högstadiet som kom och gick precis där på gatan, jag var tretton år och höll på att sjunka genom jorden. Några månader senare så gick jag i korridoren i skolan när samma kille skrek allt vad han kunde: KOLLA på henne, KOLLA hennes ben! Hon ser ju inte klok ut benen är ju längre än överkroppen! TITTA vad fult, ser ni?! Jag började genast få komplex för mina långa ben… Jag försökte på alla möjliga sätt och vis dölja dem. Det räckte inte med att han påpekade det en gång, han skrek samma saker flera gånger, kommenterade att jag såg ut som en häxa och andra saker som gjorde mig ledsen inombords. Jag låtsades som jag inte brydde mig men inombords mådde jag jättedåligt. Att jag kunde straffa mig själv med att inte äta var en sak, men det går ju inte direkt att kapa av mig benen…
Vad vill jag ha sagt med detta? Vad har långa ben med kommentarer i en blogg att göra? Jo, mina ben kanske inte syns här på bloggen men de där kommentarerna han sa lever vidare i mitt huvud. En storbloggare kanske inte visar sig ledsen över elaka kommentarer, och vi kanske har yttrandefrihet i Sverige. Men det gör nog lika ont för en kändis att höra att ”du förtjänar inte det där”, eller ”gud va ful du är” som det gjorde för mig att höra att jag inte såg klok ut, på grund av mina långa ben.

Rätt lika va?