Den här videon gjorde jag 2005 eller 2006. Williams ul film, samt lite av hans första år. Är från nyfödd tills 9 månader.
Etikett: Tankar
Somliga är inte som de ska.
Eftersom jag inte varit på nätet så mycket i helgen, vilket helt beror på att jag valt att umgås med det som betyder något min familj. Så har jag glömt att spy galla över den tjugoåriga idioten som i torsdags gick in och våldtog och rånade en gammal tant här i Falun. Den idioten borde få kuken avskuren enligt mitt tycke. Jag har inget till övers för folk som våldtar barn, vuxna, gamla och djur. Jag önskar alla såna en avhuggen kuk och släppta på en ö mitt i havet med höga stängsel så dom inte kan komma därifrån…
Sen visst det skulle aldrig funka och mina åsikter här är extrema. MEN samtidigt så finns det enligt mig inga godtagbara ursäkter för ett sånt sjukt beteende, man ska aldrig ha sex med någon genom våld, man förstör livet för någon annan så i såna fall önskar jag livet förstört för dom också. Kvinnor som våldtar då tänker ni? JA skär av dom allt också, låt dom plågas.
Snabbis
Jag passar på att skriva snabbt.
Är hos björn där jag nyss fixat middag (tacos) till oss alla.Nu ska vi se harry potter och halvblodsprisen uppdate imorgon.Pöss
Det är något mystiskt med karl-gäng.
Eller i och för sig är karlar ett mysterium i säg. MEN jag har en teori, något som faktiskt underligt nog stämmer. I varje kill-gäng finns en Runken! Jag lovar er, fråga er man eller vad det nu är om han känner en runken och han svarar JA. Jag vet att man inte ska dra alla karlar över en kant och jag känner inte alla karlar MEN, alla kända som okända jag frågat ”Känner du någon RUNKEN” svara, JA vi har en kompis som osv. Alltså hur kommer det sig? Runken, är det en gyllene regel i alla killars vänskapskrets att ha just en sån?
Sen har vi då de faktum att dom ska kalla varandra för efternamnet istället för förnamnet också typ ”Jonsson, Bergkwist” eller vad de nu kan vara. Sällan kvinnor kallar varandra för pullan och Svensson.
NU ska ni inte tro att jag klagar, ÅH nej det här är nöje för mig, typiskt min filosofiska humor!
Den där som kallar sig saramadeleine.
Jag gick runt idag och tänkte hur jag är, om folk får samma bild av mig på nätet som i verkliga livet. Jag är mer som en kompis på nätet. Alltså sån som jag vet att mina vänner känner igen sig i. Men jag är inte alls så här mot främlingar. Jag är väldigt reserverad mot människor i största allmänhet går alltid in för att alla vill mig något ont och därför är jag väldigt stram och släpper inte gärna nya människor in på livet.
Människor som lyckas komma innanför mina starkt uppbyggda murar får se mig, precis rakt upp och ner som den jag är, precis den jag är som här i bloggen. Öppen babblig och tappar tråden. Sån är jag, i ett samtalsämne med mig så ja det kan hamna precis vart som helst. Jag kan skratta så jag gråter åt helt sjuka saker och när jag litar på människor ja då litar jag på dom av hela mitt hjärta. Blir jag sviken då förlåter jag aldrig den människan, ett en gång tappat förtroende hos mig kan aldrig läkas. Jag kan vara vänlig men det blir sterilt för jag passar mig i allt jag säger och går som katten runt den hela gröten ungefär.
Jag brukar tänka att jag kanske minst många människor som velat bli mina vänner på grund av min misstänksamhet? Det är egentligen inte så att jag vill ha det så det är bara de att jag är livrädd för vissa människor. Människor som jag känner från början att jag tycker om skrämmer mig, dessa människor kan göra mig god trogen nog att jag kan bli sårad av dom, så många människor jag faktiskt skulle kunna tänka mig ha som vän har jag medvetet valt bort av rädslan att bli sårad och huggen med en kniv i ryggen.
Jag är inte en av dom jag ibland avundas som alla är kompis med, jag är den där som håller mig i ett hörn ett tag för att känna av människor. Läsa av om jag vågar prata med dom och om jag vill bli vän med dessa. Det tar mig lång tid innan jag öppnar mig och låter folk komma innanför mitt skal. Jag är inte så att jag är otrevlig, jag kan prata och vara trevlig men jag måste ändå känna den där godkända känslan inom mig ”det är okej, dom kommer inte såra dig” känslan.
Vad beror då detta på? Förmodligen att jag helt enkelt redan som barn blivit skrämd för avsked. Jag hatar att säga hej då, att bli stucken i ryggen av förtal eller annat betyder avsked. Avsked för mig betyder vi ses aldrig igen och att inte se mina vänner igen eller människor jag litat på känns som rostaggar rakt igenom kroppen. Att säga hej då betyder att någon försvinner förevigt. I den delen av hjärnan som fortfarande nästlat sig fast och får mig tillbaka till att vara nio år och stå där i hallen med mamma mitt emot mig och pappa i dörren bredvid stolen och kolla på min pappa som pratade med min mamma, se min pappa gå och jag ropar ”HEJ då pappa vi ses på söndag” med ett barns medvetenhet om att på söndag då hade pappa lovat att komma dit. Men han kom aldrig dit på söndagen, han kom aldrig någonsin tillbaka.
Hur kommer det sig att den känslan så starkt vilar i mitt minne? Hur kommer det sig att den dagen med sjörövar målade ägg och glädjen i att träffa min kusin syns så klart i mina ögon. Att till och med badet i badkaret den dagen så starkt finns där, hur kommer det sig att den varma Aprilsolen värmde mig när jag glatt cyklade hemåt och vände mig om och såg en svartklädd präst gå mot min farmors lägenhet och att jag cyklade hela vägen hem med ett leende vi skulle spela bingolotto. HUR kommer det sig att allt, precis allt är minnen kvar just från denna stund. Att precis när vi spelat klart en rad på bingolotto ringer det på dörren och mamma säger gå och öppna, hur kommer det sig att blicken och ansiktsuttrycket hos samma präst som jag såg bara någon timme innan finns där, hur jag ropar ”MAMMA det är en präst i dörren” och hur kan jag fortfarande minnas hur mamma står där i samma hall som jag bara några dagar innan sagt orden ”vi syns på måndag pappa” ser min mamma bli alldeles likblek och går mot köket. Hur kunde jag vid endast nio års ålder veta, förstå att i just denna stund skulle mitt liv förändras för all framtid. HUR kunde jag veta där när jag följde mamma och ser hur solen lyser över hennes tårögda ansikte med skuggorna av konturen på väggen fråga henne ”MAMMA vad har hänt?! MAMMA har någon dött?” Hur kunde jag som nioåring veta, och hur kommer det sig att jag aldrig glömmer och aldrig slutar höra rösten som svarar mig genom tårarna ”Pappa, Pappa har dött”. Hur jag gråter och slänger mig i min mammas famn, min pappa var död han lämnade mig när jag var nio år och jag fick aldrig se honom mera.
Ja det kanske inte är så konstigt att jag är en reserverad människa, jag vill inte bli lämnad. Att bli lämnad betyder smärta, en smärta av obehag och sorg. Så jag väljer mina vänner med stor omsorg och det är ett stort steg för mig att bli vän med någon för det betyder att det finns någon mer i mitt liv jag kan förlora. Så jag kanske inte alltid är lika öppen när jag träffar människor som jag verkar här. Men jag är öppen med mina vänner precis som här i bloggen. Här i bloggen befinner jag mig i mig själv, min tankeverkstad där allt är möjligt. Min borg där du inte behöver en sten för att krossa mitt glas, här är jag vän med alla. Men i verkliga livet där delar jag så mycket mer, sånt inte bloggen vet och där vill jag att folk ska kämpa för att få lära känna mig, precis som jag är här i bloggen. Madeleine det är jag, en person som är rädd för att bli sårad men öppen och glad och helt galen precis som i bloggen när jag känner att jag litar på människor.
Min favoriträtt, att alltid ha rätt.
Ja det är dagens sanning.
Är det något jag har svårt för (som jag skrivit tidigare) är ju att erkänna att jag har fel. Den här mindre charmiga sidan av mig själv har också gått i arv genom generationen. Av någon anledning tycks detta var ett släktdrag från min sida och gissa vem mer som fått denna fantastiska egenskap? Självklart William, han ger sig aldrig vilket är ett dilemma när jag bestämt mig för att JAG har rätt och han bestämt sig för att HAN har rätt, jag går liksom tillbaka till samma fas när jag och mina syskon tjafsade som barn med stilen, JA , NEJ , JA , NEJ osv osv. Björn brukar stå bredvid och bara gapa och sen MEN snälla ge er! Men jag ger mig inte (JAG har inte fel) och den oresonlige sonen jag har han vägrar ge sig han också.
Kanske inte så konstigt att det lätt uppstår en diskussion i vårat hem, när man är två så starka personligheter? Sen har vi Björn då, som gärna hävdar att han inte alls är sån *pyttsan* , Björn vill gärna vara den ”vuxne” som säger att han visst erkänner när han har fel (fast nog vet jag att han också är sån som vill ha rätt i alla lägen, efter 7 år som hans vän och mamma till hans barn) och att jag bara gillar att bråka. Okej, jag erkänner att de där med bråka (ja bråk i den här familjen innefattar inte skrik, slag och tårar. Bråk här är mer en diskussion på väldigt hög debatt-nivå) jag tycker det finns en viss charm med att vinna i bråk (nähe för jag är inte alls en typisk storasyster som vuxit upp med 3 yngre syskon, och levt med synen att störst vet bäst och mina vilja är eran lag.) och jag kan erkänna att jag nog ibland märker att jag har fel, MEN varför ska jag sänka mig och erkänna det? Då i samma stund erkänner jag ju att någon annan har RÄTT och de är under min värdighet. Alltså huserar jag lite med diktator stämpel här i familjen med stort självgodhet och lever i en slags dröm och bubbla att jag vet och kan mest och bäst om nu så skulle visa sig att jag har fel (vilket är ytterst osannolikt) då låtsas jag som de regnar. För fel de har jag aldrig, jag ser mig själv som felfri. Så jag har alltid rätt, även när jag har fel så har jag alltid rätt!
Skräck.
Vi drog till Björn han bjöd på fisk och potatis. Sen spelades det lite tvspel där och jag satt och försökte klämma en finne tills jag insåg att fan de där måste vara de där födelsemärket jag upptäckte för 3 år sedan. Det döljer sig så bra under mitt hår att jag sällan / aldrig märkar av det. Så gick in och fick cancer ångest igen. FAN de där jävla märket jag har till och med något svagt minne av att jag frågat om det och att dom sagt att de är ofarligt men jag ska fan ringa VCT imorgon för att vara helt säker så jag inte drömt något. Den har inte vuxit eller så utan nu var det en finne under och då blev jag skit nervös. Den ligger under håret så jag ser den typ aldrig när jag ser den tänker jag cancer. Jävla hypokondriker jag är, jag är så sjukt livrädd för cancer så det finns inte ord för det. FÅ saker är jag så rädd för som just cancer. Det är egentligen döden jag är MEST rädd för, och cancer och död går lite hand i hand för mig. Många jag känner som just cancern tagit ifrån jorden och därför bli jag rädd. Ska kolla upp det där imorgon, tror att de kanske får mig att lugna mig något.
Vinterlandskapet Falun
Lite från hej mitt vinterland Falun.
Lite puder
Björns bil
snow på riktigt.
Varför ser te ut som urin?
Dagens fråga?!
Varför påminner både äppeljuice och te om urin? Okej äppeljuice är värst, de ser verkligen ut som de så till den grad att när man dricker det ur plastmuggar mår man illa. Ni vet när man fått såna på sjukhus. Tanken har slagit mig en del gånger att VEM vet det kanske är urin dom ger en för att man ska få i sig saltet.
OKEJ jag driver med er, vet att folk har svårt för mina ibland lite förstora övertramp. Men alltså det ser ju ändå ut som urin, är de då inte lite märkligt att man dricker det och tycker ÅH va gott. Lika med choklad-pudding alla med ögon ser ju vad det ser ut som, det finns någon ingen som inte sett samma konsistens och färg på skit någon gång ändå äter man det. Vilket kanske är det bästa temat på barnkalas? En skål med chokladpudding och apelsin juice och skriva kiss och bajs på, menar för barn i kiss och bajsåldern. Dom skulle ju leva livet på de kalaset. Fast ja som det står i Bajsboken av Pernilla Stalfelt.
”Prutt och bajs är roligt tycker nästan alla barn, men inte vuxna. Dom kan bli ledsna om…
Man säger bajskorv rakt ut.
Dom tycker bättre om när man säger något trevligt…
Som inte luktar illa och är brunt.”
Den boken säger en hel del. Personligen tycker jag det är en bok alla föräldrar borde köpa till sina barn. Litet smakprov ur boken.
Eftersom jag kör första bantningsdagen.
Så har jag också fått hjärna att tänka på mat…
VARFÖR är det så? Jag menar jag är sällan egentligen speciellt hungrig men så fort (och då mer jag SÅ FORT) jag börjar banta är jag hungrig som fan. Det slår liksom aldrig fel och de stör mig något. Tror jag ska köra tipset man brukar få om att dricka något varmt. Té kanske? Tänker att te kan inte innehålla så många kalorier. 3 kilo ska bort tills på fredag. Jag vet att det går har gjort det förr. De är tre envisa kilon jag helt enkelt får skylla mig själv för. Jag åt godis o somras och trots att jag alltid brukar ha sommarkilona ska bort motivation har jag inte haft de i höst. MEN nu så dom ska bort. By, by med dom!