Nu äntligen efter mer en tio år vet jag VARFÖR jag har haft alla symptom jag haft. Varför jag alltid har evigt ont i ryggen, illamående, magsmärtor och tyngd. Jag lider av stress. På riktigt alltså. Inte vanlig stress som folk talar om utan min är verkligen på riktigt. Igår kväll började jag hosta här hemma, kunde inte sluta och ramlade ihop på golvet fick panik det kändes som jag skulle dö, jag hade döds ångest. Sonen ringde sin pappa som kom hit akut. Egentligen är allt som en dimma, jag minns det inte så bra. Spydde och hade frossa minns jag, hörde i bilen hur sonen pratade med sin pappa. TÄNK om mamma dör osv. Jag trodde det var ett astma anfall. Väl inne mådde jag verkligen skit dåligt på akuten, hade svimmningskänslor, svårt att andas tryck och hosta. Fick inhalera efter några timmar och stanna kvar för observation. Blev massa rör, och sedan i morse skickade dom upp mig på lung och allergi där jag känner personalen i och med min allergibehandling. Jag fick gå in och ta ett pulsprov i en puls ven. Var en väldigt obehaglig känsla. Dom berättade hur blek jag var, jag såg det själv ett lakan bredvid min vita kropp hade lätt kunna skrämma livet ur någon. I alla fall så fick jag hjälp ner på AVA igen. På ronden kom läkaren in, en av mina astma läkaren. Han frågade hur jag känner mig när jag andas och jag berättade, sa att känslan påminde lite om Yoga. Fick i alla fall börja andas djupt samt att han palpterade på olika ställen och frågade om smärta. Frågade om jag brukade känna hur blodet rusade i kroppen, frågade om hur jag var med mat. Om förstoppning samt det motsatta, hur jag reagerade mot viss mat osv. Om jag hade ont i magen, var yr. Spänningshuvudvärk, kollade även på min tunga och fick veta att den har stora bitmärken något jag inte visste ett dugg om. Frågade om mina tänker. Så sa han en medicinsk term på latin och sedan sa han om jag förstod? Jag lider av stress på riktigt och igår fick jag en panikångest attack. För mig kändes det väldigt konstigt, panikånget är ju sånt knäppon får liksom. Men tydligen inte, provet man tog på mig idag visade att mitt hjärta får jobba alldeles för fort, hjärtverksamheten är överansträngd som han sa, förut har man gjort lungkontroll på mig på lung och allergi som visat överansträngda lungor. När jag var 12 år började jag klaga på ont i nacke och rygg. Hela livet har jag fått veta att det är HELT normalt och förmodligen för att jag lyft något. ALDRIG har någon kollat varför, när jag blev laktosintollerant så var det så vanlig idag, men att även annan mat gett samma symptom har varit helt normalt. Nu står det svart på vitt jag är tjugofem år gammal, och lider av stress och som jag förstod det på honom är jag nästan utbränd. Jag ska få börja på andningsövningar samt gå på kognitiv beteende terapi KBT .
När jag ringde sonens pappa så sa jag allt och han sa att han är ju inte de minsta förvånad för det där har han vetat länge. Lika säger alla utom mig själv. JAG har aldrig sett mig själv som stressad. Visst jag har tagit på mig saker, hjälper gärna andra, och tar på mig saker, tänker alldeles för mycket på vad som måste göras och har sjukt höga krav på mig själv. MEN stressad? Aldrig. Men nu vet jag vilket också betyder att jag måste förändra massa saker i mitt liv det känns tungt. Läste nyss om utbrändhet och allt stämmer ju på mig. Dock har jag aldrig sett det så innan. Men nu vet jag och nu måste jag försöka hjälpa mig själv. Men det nya skrämmer mig, jag låter säkert jätte vettig och genom tänkt just nu. Men jag vet med mig att det här inte riktigt sjunkigt in ännu. Jag har nämligen gråtit och gråtit idag.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
1. 17 september 2009 kl 2:56 e m
Kram på dig Madde!
Fan vad bra att du fick så bra hjälp!
17 september 2009 kl 4:05 e m
Tack, vet inte riktigt vad man ska säga
17 september 2009 kl 5:42 e m
Panikångestattacker är ett helvete att dras med. Hoppas du slipper dem i fortsättningen och att terapin hjälper. Kramar till dig
17 september 2009 kl 7:36 e m
Fast jag är utbränd. Det är skillnad
17 september 2009 kl 8:24 e m
Man glömmer så lätt att känna efter hur man verkligen känner och mår..och ibland kan det vara försent…
Ta hand om dig // Kramar Nathalie
17 september 2009 kl 8:29 e m
Det är ju så. kram