Ska ta och duscha nu, sen MÅSTE jag dammsuga och fixa lite i hemmet. Efter de ska jag lägga ut saker på nätet. Barnkläder, lite böcker och annat som jag tycker att jag lika gärna kan göra mig av med i stället för att de ska ligga i förrådet år ut och år in. Bebiskläderna sparar jag, finns något där som inte går att skiljas ifrån men barnkläder från 1-5 år känns lite onödigt att ha kvar. Då kan man istället göra lite klädpaket och slänga ut på tradera, sen böcker känns också rätt onödigt att ha liggandes hemma.

Är egentligen smart att sälja saker för då får man pengar som man kan spändera på nya grejor. Haha.

Annars blir det nog lugnt. Tror jag och sonen samt kanske hans pappa ska gå på Faluns julskyltning idag. ALDRIG varit på julskyltning i den här stan så kan faktiskt vara spännande att prova. Haha, jag har bott här i sju år i vår och jag har aldrig varit på julskyltning här. Är det inte så att efter att man bott på ett ställe i tio år räknas man som typ sån boende? Alltså inte inflyttad längre. Då räknas jag som Falubo i så fall. Som nu kan jag säga jag bor i Falun men är ifrån platsen som gör mig osäkrast/ledsen och sorgsnast i hela världen, men efter tio år så kan jag säga jag är i från Falun. Kan de stämma? Falun är ändå hemma för mig. När jag åker upp till platsen som gör mig sorgsnast i hela världen vilket blir runt 1-2 gånger per år, JAG får sån sjuk ångest när jag är där att jag bara vill hem. Det är som delade känslor. En del av mig vill träffa min släkt. Men den andra delen mår så dåligt att jag låser in mig och vägrar gå utanför dörren. Här i Falun är första platsen jag någonsin känt mig riktigt hemma på. Jag kan inte ens tänka mig att flytta någon annanstans. Här är det tillräckligt stort för att inte alla ska känna en och man hela tiden träffar nya människor. Men tillräckligt litet för att inte bli hets och isolering.

När jag var yngre minns jag att nästan allas mål var att flytta till stockholm för det kändes så häftigt. Dock har jag nog aldrig riktigt gillat det tempot som är i storstäderna. Jag hatar stressen och människor som liksom kollar rakt igenom en som om man var en dimma i mörkret. För personer som är uppväxta så har så förbannat roligt åt folk som bor på landet som inte ser på människor som kulisser i sitt eget liv. För mig är det skrämmande att man ser människor som kulisser. Att man hellre skulle dö än hjälpa en gammal människa med rullatorn upp på trottoaren. Jag är sån som hjälper människor, står och små pratar med folk när dom börjar prata med mig. Kanske är det just för jag har mina rötter någonstans i landets trygga vardag. Orten som gör mig sorgsnast i hela världen har präglat mig till den jag är, tyvärr är det inte och kommer aldrig bli mitt hem. Mitt hem är här i Falun, där jag kan vara den jag är utan att människor vet min bakgrund och dömmer mig för den. För här vet ingen något om mig, och det känns skönt att bara få vara sig själv för första gången i hela mitt liv.