The secret life of the american teenager

Gud vad jag saknar den serien. Jag kikar sällan på tv, av en slump råkade jag zappa fram den serien på tv:n avsnitt ett och blev fast. Sen fick jag lov att se alla avsnitten på nätet, och blev fast och fick flera av mina vänner lika fast i serien. Nu har det varit sesongs uppehåll ett tag och jag blir tokig, jag vill se. Gråta, skratta nu. Hatar att vänta på saker, jag är inte en av alla dom som tycker att tålamod är roligt jag vill att saker ska ske nu. OCH nu vill jag se the secret life, funderar skarpt på att köpa boxarna så jag kan gråta här hemma. Serien är jätte bra på alla sätt och vis om man gillar tonårsserier del vill säga. Rekomenderar den starkt och det är med graviditeter hela tiden vilket passar madmasell mycket bra.

På tal om madmasell, jag sa till Anna igår när hon kom hit och dumpade av en bild på mig från jag var liten. Det är nämligen så att fotografen i hembyn gick bort för några år sedan och lämnade då kvar förstoringar som gick vidare till kulturhuset. I alla fall så hade Annas mamma passat på att ta bilden på mig och nu har jag den här hemma. Jätte fin är den och STOR. Från när jag kanske var i sonens ålder. Kanske ska knäppa kort och visa er sen? Får se, hur som helst jag pratade med Anna om helgens körning och sa, jag orkar inte med alla ungdomars tempo herre gud jag är en ansvarsfull dam, inte kan man hålla på och dricka sig full om 20-25 år på det där sättet, nu måste jag förändra saker i mitt liv. Visserligen dricker jag ganska lite egentligen. Folk i min ålder brukar ju supa sig knack varje helg sånt tempo orkar jag inte längre. För 6 år sedan kunde jag lätt dra i mig ett sexpack själv och häva i mig massor med mer efteråt. Eller så kunde jag dricka sprit och sånt.Nu förtiden är jag halvdöd efter en flaska vin och känner att det var inte värt det dagen efter.

Jag är en tråkig lady. Men va fan jag beter mig ändå helt galet ibland. Bara jag är på rätt humör del vill säga. Nu ska jag bege mig till sängen. Imorgon ska jag som jag tjatat om LÄÄÄÄÄNGE få nya golv. Jag är upprymd nästan som ett barn dagen innan julafton. Wiigt typ.

Bajs och nya golv.

Jag har varit på KBT idag då. Precis som jag skrev tidigare. Gick helt över förväntan. Fick en jätte bra kvinna som vi pratade med. Dock sa hon att jag hade läkt mig själv mycket i och med mitt ändrade tankesätt så fick en återbesökstid om tre veckor och hon tror inte heller att jag kommer behöva komma tillbaka många gånger. Visst är jag duktig.

Efter jag varit där drog jag till stan och träffade Lisa, kikade lite i affärer och vi lunchade på maestro tror det stavas så. Sen glodde vi lite på stan till. Sen tog jag bussen hem. Handlade inget vilket var ovanligt för mig del. Gick och hämtade sonen och så lagade jag spagetti och köttfärssås till middag. Vi åt med levande ljus till. Det är mysigt med hösten/vintern när man kan tända ljus och ha vid matbordet, blir så avkopplande. Gick sen och tog ett bad med olivolja och bubbel, tände två ljus och bara njöt. Sen satte jag igång med projektet att flytta möbler från kök och hall till andra utrymmen. Jag får ju nya golv imorgon och kommer således slippa dess jävla äckliga korkmattorna. Kommer bli så FIIIT så fiiiint! Har knäppt en före bild, och kommer knäppa en efter bild när allt är klart. Dock sitter jag idag på mini-datorn och imorgon ska vi sova hos sonens pappa så då kommer det inte upp bilder men håll er till tåls dom kommer. Känns lite trist att inte kunna lägga upp bilder, sen har jag varit seg. Ligger massor med shit i systemkameran bland annat bubbelbadsbilder från i lördags. Ni ska få se, jag slänger in allt när jag orkar.

Haha kom på en rolig sak. På sonens förskola har dom fått en bok från bibblan som heter just BAJS och handlar tydligen om en kanin som bara kan säga Bajs. Sonen var sjukt imponerad av boken och hade memorerat den i huvudet och berättade hela boken för mig. Var roligt, så satt och lyssnade när han berättade och skrattade. HÄRLIGT med roliga barnböcker. Barn älskar ju bajs liksom, bajs ord osv. Där har jag en fördel också, jag är en mamma som fortfarande är i kiss och bajs åldern. Bajs är skit kul. Finns fan inget man garvar så mycket åt som bajs historier, eller när folk berättar om att dom varit så skitnödiga att dom hållit på att skita ner sig på ställen utan toaletter. DÅ dör man själv av skratt. Kiss och bajs är kul. Bra när även barnboksförfattare fattar de.

Now it’s just a memory, so i´ll set you free.

Sitter och lyssnar på bangles “I’ll set you free”. Jag vandrar liksom tillbaka till år i mitt liv när jag inte var lika som idag. Jag minns hur jag satt och lyssnade på denna i en djup dimma. Folk såg det inte på mig på utsidan log jag med i min insida var jag död. Jag vet att alla beskriver tonårstiden som en dramatisk period, men jag är ändå rätt säker på att min var ett jävla helvete för alla som fanns runt mig. Mina ätstörningar som åt upp mig inifrån, mina äckel känslor som fick mig att slå mig själv tills jag fick blåmärken. Jag minns hur jag brukade ligga på soffan och fantisera om hur lång tid det skulle ta att dö om jag tog och drack en flaska vodka och sedan blandade ut det med tabletter. När jag var femton blev jag nog ännu mer djävlig. Jag tog tabletter och stod med dom och tänkte svälja när en kompis kom på mig i sista minuten, hur hon förstod att något var på gång hur vet jag inte. Jag var visserligen ett vrak, minns dimman. Runt mig hela tonåren känns det som jag gick i en dimma med evig höst och deprimerande tankar. Anna vet ju en hel del om det där. Hur jag börja kunde börja grina och inte orkade ta mig ur sängen. Sen allt jag drack, jag drack OFTA. Längtade efter att dricka för när jag drack slapp jag tänka och ta i tu med det som gjorde så ont. Allt gjorde ont, jag drack så mycket så jag slapp tänka för att dagen efter dricka för att slippa ångesten. Jag antar att när jag hoppade av gymnasiet blev jag nog värre en värst.
Jag åt antidepptabletter utskrivna av läkare från det jag var 15 och drack alkohol, gick på bup och kräktes upp maten och åt inte speciellt mycket. Men värst var nog äckel känslorna jag hade. Jag var ett vrak, någon som längtade efter döden och ville dö. Jag ansåg att självmord var upp till den som levde för varför ska man behöva leva när man mår så dåligt att man inte ens orkar tänka på morgondagen? Jag trodde aldrig jag hade en framtid. Så hände det när jag precis innan fyllde nitton att jag vägrade kliva upp ur sängen, jag låg och stirrade in i väggen helt apatisk. Minns egentligen inte så mycket av det men blev tvingad till VCT som tog mitt problem på allvar och skickade mig på öppen psykriatisk vård. Jag sa i samma veva som det upp min lägenhet, och flyttade. Det är det bästa jag gjort. Jag hade sån ångest över allt, minns att jag kunde darra och få panik när jag stod på ICA, sen så träffade jag sonens pappa här i stan och blev gravid. Jag minns fortfarande dagen jag plussade. Hur jag greps av panik, hur skulle jag klara detta. Men efter en natt och massor av drömmar vaknade jag och visste, JAG skulle behålla mitt barn och jag skulle förändra mitt liv. Jag den där som gått på antidepp mediciner, bup och haft 5 psykologer under min barndom/tonårstid. Jag som hatade mat och hatade mig själv. Jag vet att mina vänner fick en chock, jag har också fått veta efteråt att dom varit oroliga hur jag med så många problem skulle klara av att ta hand om ett barn, jag klarade ju inte ens om att ta hand om mig själv. Men något hände där med mig när jag fick pluss på stickan, kanske var det att jag äntligen fick ett ljus i mitt liv. När min son föddes kändes det som jag återföddes genom honom. Som att jag delade mitt liv på mitten, och fick en mening. Jag blev inte bara mamma när min sonen föddes. Jag blev en människa. Stark med framtidsutsikter. Jag tror på återfödelse, kanske inte liv efter döden. Men jag tror att vi kan återfödas i livet vi lever idag om något riktigt starkt får oss att våga VAKNA. Jag är glad att jag vaknade. Min sista psykolog sa till mig att jag vandrar nere i en grop och är rädd för att vandra upp för att se ljuset, då förstod jag inte vad han menade idag vet jag. Jag var rädd för att ta tag i mina problem, jag var rädd för att misslyckas. Idag ska jag på KBT-behandling för min utbrändhet. Idag känner jag mig inte trött på att prata, idag känner jag mig nervös för vad man ska komma fram, jag tror nämligen jag kommer ledas in på att tala om början till mina problem och jag är rädd för de. För jag tror det kommer göra ont. ONT på ett sätt jag inte vågat röra vid någonsin efter det skedde men jag behöver röra vid det och jag vet att jag kan bara jag gör det. Jag har klarat att bli världens bästa mamma och återfödd, jag ska klara detta också.