Fan känns trist att inte kunna ha med några bilder för stunden, men imorgon så. Ni ska få ett gäng med bilder då.
Golv projektet som pågår här hemma, de luktar gott! Liksom doften luktar nytt och fräääst. Ni vet nylukt, jag tycker lukter är spännande fenomen, som vissa lukter kan betyda obehag. Jag känner obehag när jag sitter på bussen och en gubbe sitter bakom mig och luktar sprit, samma obehag känner jag dagen efter jag varit på krogen och lämnat sovrummet för att återvända. Den där spritdoften, som en genom syrad läskighet som sätter sig i väggarna. Men så finns det dofter som får en trygg, som när jag kramar mamma eller min mormor då känner jag mig som ett litet barn igen och får den där ombonade tryggheten för det luktar så.
När jag kramar min son känner jag i stället en spirande glädje av doften. Jag vet att vårat doftsinne är ett av dom viktigaste sinnena vi har för utan doftsinnet försvinner massor för oss. Till exempel utan doftsinne kan man inte känna smak säger dom som mist doftsinnet. Tänk av hemskt att äta en god middag och inte kunna känna smaken? Jag älskar dofter, dofter ökar mitt välbefinnande.

AAAAAAAHHHH, kikade precis in i köket, var helt lövly där inne. Så fint golv kikade och bara WOW vilken skillnad det blev. Ni ska få se sen den här mamman är värsta som ett barn på julafton just nu, uppspelt och hoppig och yesig! Hehe, jag tror jag har nått fel på nått vis. Eller så är jag bara tjej? Att vara tjej betyder nog ofta att man lägger ner pengar på att slösa. Som sonens pappa brukar antyda att jag gör. Ofta ord som, vad ska du med det till? Och hade du inte redan en sån där? Eller som vissa andra säger ”Och de tycker du att du har råd med? Du som studerar?” det där gillar jag inte med studentlivet, folks sura miner när man shoppar. Folk vill att man som student ska leva i trasor och äta nudlar dagarna i ända typ. Nudlar är gott men bara ibland, eller ja jag kan tycka det är helt okej att laga nudlar och äta när sonen är hos sin pappa. Brukar liksom laga, nudlar, soppa eller rester såna gånger. För jag hatar att äta ensam. Men gillar inte att äta bland folk heller, har fobi för att tappa brickor och sånt. Glömmer aldrig den gången jag tappade brickan när jag gick i sjuan. Var kanske 1a eller 2a veckan i matsalen och jag tappade brickan, alla började klappa händerna, och jag kände att jag redan förudmjukat mig tillräckligt så i stället för som normala pinsama satar som tappar brickan, vände jag på min rygg och började vandra ut från matsalen. Var på min lärare sprang efter mig, nån vecka innan de hade jag råkat tappa ut nått mer också eller ja den fastnade i min väska så läraren fick tag på mig och tvingade mig förudmjukas och genom att tjata på mig att plocka upp. HATAR sånt där, tvång varför utsätta folk för sånt? I alla fall med brickan så när jag såg samma lärare ropa ”MADELEINE, MADDE NU STANNAR DU”  då sprang jag, först ner för en trappa läraren kom efter, jag sprang genomkällaren och sprang upp till ett smart gömställe jag hittat i närheten av skolpsykologen, där ställe jag mig och höll andan medans min lärare sprang förbi och ropade och letade, två jag umgicks med hittade mig och as garvade och frågade vad fan jag hållit på med. Nån från nian hade sagt ”fan va frän hon var” jag gjorde något otippat, även om jag försökte hålla mig neutral var det som folk ändå alltid visste vem jag  var. Jag var också förbannat hatad av allt och alla, förmodligen för jag inte alls höll mig tíll duktiga flickan eller coola gänget. Jag bara sket i allt och alla, vilket inte alla är axepterat beteende när man bor på små orter. Är nog därför jag trivs i den här stan, här är jag anonym men ändå har jag massor med vänner. Hur som helst, jag har fobi för att äta bland folk förmodligen insidenten med brickan som har sin grund där. Gick aldrig tillbaka till matsalen efter den här händelsen,