Det här med normalitet

Tittat på tv, eller egentligen datorn, kollade först på familjen annorlunda sen blev det outsider som handlade om unga föräldrar idag. Ser outsider ibland framför allt efter Anna och Sandra pepprade mig med info om nån som hade fobi för feta människor, så såg jag om en lekte med dockor som var tjugo. Alltså jag fascineras av sånt där. Egentligen brukar jag fascineras av bisarra saker. En sak jag tycker är spännande är folk som gör saker utöver det vanliga. Unga mammor räknar jag inte in i den kategorin, alltså tycker inte sånt passar till outsiders? Kanske har fel? Visst det är vanligare att skaffa barn efter tjugofem i Sverige men inte fan är det speciellt fascinerande tycker jag, föräldrar som föräldrar lika familjen annorlunda, visst dom har många barn men dom är ändå vanliga människan är skapt för att göra barn big deal om man har 20 ungar eller 1 eller om man är 13 och gravid eller 50, kroppen är ju skapt för det. Men folk som gör helt skumma saker som till exempel leker häst eller leker med dockor som vuxen, har fobi för feta människor eller bunkrar mat i fall det blir krig. SÅNT där fascinerar mig, jag och Anna brukar diskutera såna där riktigt bisarra saker man tittar på, själv älskar jag att se på tv när det är 500 kg mannen och sånt med, ofta är det bra bantningsråd också. NÄR jag tittar på de slutar jag genast vara sugen på godis. MÅNGA tittar på sånt och garvar själv mår jag dålig för deras SKULL. Något som jag dessutom inte alls har någon som helst förståelse för är FEEDERS eller hur det stavas, ni vet karlar som göder sina fruntimmer så dom blir så feta att dom inte kan röra sig. Eller som när jag läste på aftonbladet om kvinnan som vuxit fast i toaletten. Jag och Lisa, Sandra och Anna diskuterade det på pizzerian varpå jag säger “MEN alltså, jag bara undrar spolade dom då eller?” Blev ett gapflabb och dom undrade hur jag ens kunde tänka på de. Men jag tänkte liksom det är ju as vidrigt att få vatten i röven, alltså ni vet om man haft rejäl magsjuka och man sprutlakerar hela jävla toan, och de bara fortsätter att rinna och man bara SKITER och SKITER, jag tror alla upplevt de trots att det är tabu att erkänna, så i alla fall då nån gång har man ju blivit tvungen att spola för att bli av med stanken som gör att man vill spy också, och dom gångerna man fått vatten på röven brukar jag känna att det är VÄRRE än att skita ur sig allt man skiter. Var i och för sig länge sedan jag gjorde så, kanske var på mellanstadiet? Jag hatar toalettvattensrumpa efter sånt där.

PÅ tal om toalettpappersrumpa så minns ni såna där no more tears schampon som fanns förr? I alla fall så tänkte jag när jag var typ 12 att jag undrar om det funkar så jag tog lödder och öppnade ögonen så jag fick det i ögonen. KAN säga et att det var BÅG, det sved så inihelvete. När jag berättade det för min mamma skakade hon på huvudet och undrade hur jag kunde vara så blåst och vem jag fått alla mina ideér ifrån. Dock är jag sån fortfarande, grubblar i väldigt onödiga saker så folk brukar reagera med “VAD SA DU?” ändå är jag lärarstuderande, men jaja. Jag är sån brunett med blond hjärna kanske?

Hur som helst tänkt på hur man är “annorlunda” vem dömmer en för de då? Annorlunda är inte normal men vem fan är normal , samt finns det något som är normalt och BÖR man verkligen vilja vara normal? Jag har aldrig levt mitt liv efter normen. Jag vet inte hur man lever sitt liv efter normen heller. Ska man vara normal ska man väl leva svensson liv och alltid levt de? Jag har aldrig levt så, bodde ensam med min mamma och syskon tills jag var 16 år, flyttade hemifrån när jag var 17, tog mitt pick och pack och bara drog utan att veta vad som skulle hända när jag var nittion, hamnade i Falun och blev gravid inom ett halvår, bott ensam med mitt barn ända sen han föddes. SEN som inte det skulle vara nog så umgås jag med min sons pappa och vi är inte tillsammans och jag vet folk som läser min blogg vet detta, men får nya läsare som kanske inte vet. Jag är inte särbo med sonens pappa många kanske tror det. Det är vi inte vi är föräldrar som har ett barn inget mera. Det är aldrig det första jag berättar för folk, inte för att jag skäms över situationen för det gör jag inte men folk ställer så många frågor. Varför, men hur kan ni umgås, när tog det slut, hur ser William på situationen, är det inte jobbigt osv. Jag orkar inte svara på dom frågorna.
Egentligen är det väl enkelt, jag träffade sonens pappa Augusti 2003, vi umgick i 4 månader och sen blev jag gravid. Hela anledningen till att jag blev gravid var att jag missuppfattade min läkare. När jag var precis fyllda 19 fick jag en djup ventrombos i höger ben, för att tala svenska en blodpropp. Läkaren sa att jag ALDRIG mer fick använda NÅGOT preventivmedel. Jag tog det på orden och använde inga preventivmedel, var den läkaren glömde berätta var att det finns kopparspiral samt mini-piller. Jag blev självklart gravid och jag visste redan då att jag ville ha barnet. Vi var inte tillsammans då och har heller aldrig varit efter, födde William och hans pappa har funnits där hela tiden. Vi umgås nästan dagligen, han kommer hit eller vi går till honom, vi äter mat ihop och gör saker vanliga familjer gör. William vet att vi inte är kära i varandra. Han har aldrig ifrågasatt de utan det är naturligt för honom. Visst folk höjet ögonbrynen, många funderar hur vi kan. Andra säger att man är duktig och ser upp till ens situation, andra blir lite vad ska man säga upprörda. Ofta är det folk i min egen ålder och yngre som blir mest upprörda över våran familjesituation, personer som är 30+ brukar vara mer OKEJ va bra att göra så. Men personer som är lika gamla ser det som provocerande många gånger. Ofta har jag fått reaktioner som William kommer bli förvirrad, men han fyller sex år i år och än är han inte speciellt förvirrad av situationen.

Det jag vill komma till är väl att det nog inte finns något som är annorlunda. Alla är egentligen bara sig själva. Jag tror att alla människor väljer sitt livsöde, det som är annorlunda i dina ögon är helt normalt i mina. Det är okej att fascineras av saker, men att dömma och påstå att vissa gör fel är aldrig okej, för det finns ingen “normalitet” vi är alla en bunt onormalingar.

Ljudet av brummande raggarbilar och en kall bärs!

FINNS det någon rättvisa i världen? Eller ja det vet jag ju att det inte finns. Men, just nu längtar jag AS mycket efter en varm sommardag iklädd kjol och linne med en kall bärs i handen och solen som steker min kropp. Bärsen som svalkar och känslor som ÅHHHH det är sommar, lite musik på spotify och bakgrundsljudet av brummande raggarbilar. Hur den stekande solen verkligen VÄRMER min kropp, hur humlorna surrar förbi och ljudet av folk på gatorna. JAG längtar dit, i massor. Jag är så sjukt less på snön och mer ser det ut att bli, som vi inte hade nog nu?

Folk tycker inte man ska klaga, men jag klagar bäst jag vill. DET är mars nu. Nu vill jag se första tecknen på vår inte mera tecken på JUL. Om julen haft lika mycket snö kunde jag överlevt men nu uschigt vill inte ha mera.

Hur som helst så har jag nya tapeterna i vardagsrummet och köket att se nära nu och om 1 månad och 14 dagar kommer jag ha min första tatuering. Jag vet inte hur den ska se ut, ingen annan heller. Jag har aldrig tatuerat mig och chockerade tatueraren lite med att när han tog fram en tatueringsbok säga NEJ, jag vill inte ha något därifrån du får fria händer gör vad du vill. Han blev skit glad, själv tänker jag som så att jag inte vill se för ser jag blir jag förblindad av det och sen kommer jag inte kunna släppa just den bilden, på det här viset vet jag inte så när jag kommer dit den 14 april kommer endast han veta. DET ska bli så spännande.

SEN efter det kommer bärs sommaren hoppas jag och CRUSING. Om nu någon mer är sugen på de del vill säga. Jag behöver vår sol och sommaren nu. Jag blir så jävla isolerad och osocial och elak på vintern.

Första mars.

Varit med Lisa på stan, gick förbi kopparstaden och hämtade med två tapetkataloger så ska kika på dom idag och välja, hittade en tapet jag gillade och funderar på den men ska be sonens pappa kolla med mig, alltid bra med smakråd. Ända sen jag flyttade hit har jag ogillat mina tapeter i vardagrummet. DOCK är dom tapetserade 2003 av nått spånhuvud som tyckte att ÅH orange ska vi ha i vardagrummet, man kan ju undra vad i helskotta människan tänkte på? Jag vill ha ljusa färger, ljusa färger gör en mer avkopplad än mörka. Eller ja dom gör MIG mer avkopplad i alla fall.

Drog till maxi och handlade lite för middagen också. Så gick jag in på siba och köpte ett trådlöst tangentbord och mus. Har velat ha det i flera år så fick bli sånt. William fick mitt “gamla” på ett år till sin dator. På hans syntes inte tangenterna längre och eftersom han håller på med bokstäver tänkte jag att det är snällare att fixa med det än inte fixa alls. Imorgon är det skola igen, seminarium och tänkte jobba onsdag och torsdag så jag kan få lite pengar.

 


Trådlöst! JEY!