En sjuk pojke.

William kom hem och var lite blek, han farmor berättade att han var lite dålig. Han satt sen med mig i soffan såg hur han blev sämre och nu är han helt röd och har frossa och är varm. Lillhjärtat, jag är fånig. ALLA barn blir sjuka, men efter pojken Neo i Mora som dog förra veckan så blir jag rädd. Det är 10 mil bort och ändå inte så långt, sen vägarna blir mindre när vänner känner familjen. Sonens pappa tycker jag är fånig så klart, man ska inte TÄNKA så. Visst är det så, alla barn blir sjuka. Barn är sjukdomarnas bästa vänner. Men ändå, jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag kan tänka mig att andra tänker VARFÖR så hispig? Jag visar det inte för William, dumt att skrämma upp honom men jag är rädd för sjukdomar, men så beror det ju på att jag blivit sjuk själv så många gånger, astman och när jag fick blodproppen. Såna saker gör en rädd för sjukdommar för man vet att dom är inte att leka med.
Sen är William sån som nästan aldrig är sjuk, bara de gör ju att man blir extra hispig. Måste vara bra med såna barn som är magsjuka och får lite snuvor och sånt. Men William han har varit friskt i stort sätt jämt från de han kom hem från neonatal. Han vände kanske på allt? Han fick sin värsta sjukdom som nyfödd och sen hållt sig frisk?
Usch, jag undrar om de spökar också. Den där dagen när jag gick där med William i hans plastbajla på lasarettet med mamma och en barnskötare (inte sjuksköterska utan en uskbarnskötare från bb) kom springade och tog tag i plastbaljan och berättade att William var sjuk med en kraftig virusinfektion, hur vi sprang där igenom korridorerna, möttes upp på neo av läkarteamet och sjuksköterskorna som fick mig att snabbt välja om jag skulle vara med på ryggmärgsprovet eller inte. Hur jag sa nej utan att förstå vad jag svarat på och hur dom snabbt drog bort min bebis genom korridoren som kändes millång fast den bara var några meter. Hur han skrek och hur det högg i hela min kropp. Jag glömmer aldrig den dagen. TYVÄRR så har det också satt spår så fort William är sjuk blir jag orolig och rädd. Jag undrar hur länge såna saker sitter i. Är det någon som vet?

Hjärtat kommer hem redan ikväll.

Sonens pappa blev kallad till värmland tror jag? Haha, ligger hagfors i värmland? Tyckte han sa att han skulle dit. Hans kompis och flickvän hade tydligen fått fel på bilen igår, och när dom skulle hämta den idag hade någon bränt på den. Jag tror det var så i alla fall, om jag har fel får väl någon säga till? I alla fall så ringde jag sonens pappa för jag hade tråkigt när jag gick till maxi, då berättade han snabbt vad som hänt och att han sagt att dom i första hand fick hitta någon annan i och med att han har William i helgen. Men han vet att jag gärna tar William, jag är inte sån som bråkar och håller på tider. Vi har bara varannan helg annars umgås vi ju på veckorna. I alla fall så ringde han nyss och frågade om jag kunde ta William, han skulle inte komma hem förens sent ikväll. Självklart kunde jag de. Saknar William i massor så jag ser bara fördelarna. Hade lätt också kunnat stanna hemma om jag skulle ut osv, mitt barn går före allt. Vissa är ju så att “DÅ får du skaffa ny barnvakt” osv, men aldrig att jag skulle göra så. JAG har skaffat barn och han är min prio ett för alltid. Fattar inte folk som prioriterar annat framför sina barn. Att skaffa barn är livstidsgöra.

När William blir “stor” typ så där 13+ och börjar hänga på stan tänker jag inte vara en rabiat kärring som säger att kommer du hem full kommer du inte få gå ut mer. Jag kommer säga att , JAG vill absolut inte att du dricker, men om du gör det så snälla tala om det för mig och du kan alltid ringa mig. Om du är så full att du spyr eller om du inte vill gå hem. Jag kommer, jag hoppar in i bilen och hämtar dig. Aldrig att jag ska vara en mamma som låter min son vara rädd för mig och inte våga gå hem på natten för han är rädd att jag ska bli arg. Jag vill hellre han kommer hem och spyr ner golvet än att han ligger nedslagen på gatan.

Jag kommer inte vara en mamma som skrämmer mitt barn till tystnad när han är tonåring. Han kommer våga prata med mig. Jag kommer bli lika om jag får fler barn, jag tror på att ha en dialog med sina barn inte hot.

Nu är jag nyfiken, hur tänker ni vara mot era tonåringar den dagen? Är du tonåring idag? Hur är dina föräldrar mot dig och hur önskar du att dom hade varit? Har du tonåringar hur resonerar du?

Lite mer en syskonkärlek.

Som ni säkert läst har vi ett fall av incest i Sverige just nu. Två syskon som haft sex med varandra eller om dom rent av är kära i varandra. För två veckor sedan pratade jag och Lisa om detta, detta var innan jag läst om det i tidningen det var en bok där det stod om det i. Jag sa att för mig är det ofattbart men Lisa hade läst en artikel eller om hon sett på tv rent av, om ett par som var syskon och kära i varandra. Dom kunde inte förstå varför det skulle vara straffbart eftersom dom hade kastrerat samt steriliserat sig så det inte skulle bli barn. Efter några dagars betänkte tid har jag nu börjat fundera på VARFÖR detta räknas som ett brott. Visst det är inte normalt, visst det är INTE okej och det strider mot alla normer och värderingar. Men samtidigt är det inte så att vi lever i ett land där vi säger att ALLA ska ha rätt till likvärdigt liv, vi får inte kränka någon för deras sexuella läggning och så länge det inte skadar någon annan så är det ingen fara. Nu tänker ni TYCKER hon det är okej med pedofiler? NEJ det gör jag absolut inte, dom skadar någon när dom tar den handlingen. Ett barn förstår inte sexualitet och därför ser jag inte alls det på samma sätt som två vuxna syskon som blir kära i varandra alternativt har sex med varandra. SKILLNADEN är stor, den vuxna utnyttjar barnet ställning i det här fallet med incest och syskon utnyttjar ingen varandra dom är kära i varandra.

Förr i världen var det förbjudet att vara homosexuell, den som var det blev dömd och åkte i fängelse eller på annat sätt blev utsatt i samhället, idag är det samma sak som sker mellan två syskon som har sex med varandra och är kära i varandra. Visst det är konstigt och JAG kan absolut inte själv förstå attraktionen mellan syskon, men jag känner att deras kärlek skadar inga annan. Om dom väljer att inte skaffa biologiska barn skadar deras kärlek ingen. Jag känner faktiskt att det är sjukt att vi har den här lagen som förbjuder syskon att bli kära i varandra. Dom bör inte skaffa barn men att bli kära? Vad säger att det är fel egentligen mer än våra normer och värderingar? En kärlek som inte skadar någon annan borde vara okej, så länge det är på bådas villkor.
I ett land där tidelag är okej borde även kärlek mellan syskon vara det.

Det fina vädret.

Är så sjukt fint väder ute, ska nog ta mig en liten promenad. Tog och gjorde något stort idag, jag målade mina naglar. Haha, det måste varit i november jag gjorde det senast. Är sjukt dålig på att ta hand om mina händer, alltså ansiktet och resten av kroppen är jag duktig på men händerna? Jag är verkligen inte duktig på de, riktigt kass måste jag erkänna.

Har rätt tråkigt, finns inget att hitta på. Hatar såna här helger när William är hos sin pappa. Det känns som att tiden liksom står stilla tills han kommer hem. Vad ska ni göra idag?

Lördag.

Ska gå och duscha sen ska jag ge mig på och skriva lite. Fick göra en jätte lätt komplitering på min tenta, hade gjort ett så litet fel att jag fick skicka in den till henne. KÄNDES skönt, hade verkligen inte velat skriva en helt ny. Fick svar om de förra veckan men jag är inte sån som gillar att skriva om betyg och resultat. Jag har helt enkelt rätt dålig självförtroende tack vare min lågstadielärare. I alla fall hade jag G+ vilket kändes bra, visst det hade varit kul med ett VG men jag känner ändå G+ när jag bor ensam med sonen samt jobbar är ett betyg jag kan se som helt okej.

Tänk att en sån liten sak som tre års psykisk mobbing kan få en elev att helt sluta tro på sig själv? De hon gjorde var att helt ta bort all den glädje jag borde känt för skolan, all den ivriga känslan av att lära. Den tog hon ifrån mig och istället gav hon mig dåligt självförtroende och väldigt ärrad själ.

En sak jag tänkt på är hur andra glömmer sånt, det är så med mobbare också skulle jag tro. När ett gäng mobbar en person så kan dom flera år senare hälsa på personen, dom har nog helt enkelt glömt dom åren dom förstörde för just den människan. Problemet med mobbing är också att människorna senare tycks vilja sudda bort att det hänt, dom står frågande till varför personen inte svarar på gatan och tänker “har h*n inte kommit över det där ännu?” är det så att man ska komma över något som förstört ens liv? Jag menar, ska en person som blivit mobbad faktiskt bara gå vidare, sluta tänka på alla år den personen stulit ifrån än? Jag tror minnena bleknar för dom som stått på sidan av, kanske för dom någonstans skäms över vad dom gjort. Min lärare kan jag aldrig någonsin förlåta, jag har försökt men hon precis som många andra vuxna stal delar av min barndom och gav mig ett helvete hur kan någon förlåta en sån sak. Barn som bråkar kan också sätta spår men dom vuxna som tar makten och sviker barnet är ändå dom värsta. En vuxen som varje dag talar om för barnet hur dålig den är, du kan ingenting, ÅH den dåligaste eleven i klassen, Lek inte med henne för hon är inte bra för dig. Allt bara för att en vuxen på något förvängt sett väljer att terrorisera ett litet barn. Det är tragiskt att vem som helst kan bli lärare, det är tragiskt att vuxna ser sin chans att förstöra ett barns liv. Jag kommer alltid vara nervös inför varje tenta och prov, jag kommer alltid må dåligt när jag sagt saker i klassrum av rädsla för att läraren framför mig ska säga något elakt. JAG är vuxen idag, ändå är samma rädsla där som jagade mig från det jag började 1an på grundskolan tills jag hoppade av gymnasiet. Under åren sa många lärare till mig att glöm henne du går på mellanstadiet nu, glöm henne du går på högstadiet. Men jag kunde inte glömma. På högstadiet med alla prov framför allt i matte orkade jag inte mer, jag började skolka. Folk tror att skolk beror på lathet, från min sida var skolken än räddning. JAG slapp vara på den platsen jag hatade del vill säga klassrummet. Att vara i korridorerna, eller sitta med folk i cafeterian att gå runt och inte befinna mig i klassrummet var min räddning. När jag gick på gymnasiet kände jag bara hur jag inte orkade längre, trots att det var först där jag mötte pedagoger som såg mig.

Jag hoppade av för att fördriva min tid hemma eller för att dricka alkohol med nån kompis. Jag ser fortfarande tillbaka på den där sista tiden när jag sökte bostad i Falun med dimmig blick. Andra tider syns inte dimmigt dom var klara trots att jag var deprimerad, men tiden innan Falun är dimmig. När jag kom till Falun den 2 Maj 2003 var det dimmigt här, men på kvällen så kom solen. Jag packade upp alla mina saker och snart befann jag mig i en annan värld. Visst jag var en outbildad arbetslös nittonåring men jag var inte deprimerad och visst jag blev gravid men jag fick ögon, när sonen föddes gick jag lungor också och lyckan kom till mig. Det var också därför jag tog igen mina studier, för hans skull. Jag läste när han sov och jag gjorde det med glädje. Om jag gått klart gymnasiet hade jag inte fått William för då hade jag inte bott här i Falun, men om man ser tiden som den varit hade jag tagit studenten gravid. Konstig tanke, speciellt när jag minns att jag när jag började barn och fritid där 1 år efter IV tänkte att JAG kommer vara gravid på min student. Jag tog inte studenten men gravid var jag. Jag var 17 år när jag tänkte så där, jag hade rätt fast jag aldrig tog studenten. Tack vare William har jag fått bättre självförtroende, men mina minnen finns kvar där och jagar mig, jag undrar när dom ska sluta besöka mig?

In the dark.

Shit är klockan redan halv ett? SÅ går det när man kikar på film. Haha.

Ska väl gå och sova då. Är ju en dag imorgon också, sen är det ju sjukt skönt att krypa ner i sängen också. Eller imorgon? De blir ju om några timmar. Ska plugga imorgon, kanske blir en vända till gymmet också. Skulle vara skönt att haft det gjort. Vad ska ni göra imorgon eller ja ni förstår.