Vattumannen.

(Hittade detta och det stämde så sjukt bra in på min personlighet att jag måste ge er chansen att läsa. Ni som känner mig känner nog igen detta en hel del.)

Stjärntecknet Vattumannens egenskaper

Vattumannen är ofta före sin tid och väljer att gå sina egna vägar. En egensinnig nytänkare som eftersträvar frihet och oberoende. Vattumannen är självständig och har ett stort frihetsbehov. Vattumannen ogillar inblandning från andra. Lyssnar gärna på råd, men gör i slutändan allting på sitt speciella sätt. Ofta mot strömmen, djärv, företagsam och idérik.

Vattumannen är en stor humanist som gärna engagerar sig i sociala frågor. En vid och framförallt brokig bekantskapskrets är kännetecknande. Vattumannen blir lätt uttråkad av det vanliga, monotona vardagslivet. Den som är präglad av detta lufttecken föredrar omväxling och har en dragning till udda, kreativa människor som har förmåga att leva efter sina egna normer.

Vattumannen har ofta annorlunda intressen och okonventionella åsikter och kan vara bestämd och oberäknelig. Vattumannen följer sina impulser och kan upplevas en smula nyckfull och rastlös. Många upprorsmakare, rebeller och trendsättare är präglade av detta tecken. En djärv och företagsam läggning är kännetecknande.

Planeten Uranus är tecknets härskare. Den enda planet i solsystemet som inte följer ett givet mönster utan har sina egna astronomiska regler! Det oväntade, originella sättet att förhålla sig till omvärlden är kännetecknande för Vattumannen. Envis och bestämd, hopplös att påverka och styra, men härligt uppfriskande med sin ungdomliga rebellanda och företagsamhet!

Nu blir det de sista jag skriver idag.

Tänkte slänga in mitt sista inlägg för idag. Hade tänkt jobba imorgon men bestämde mig för att jag tar och pluggar istället, behöver det samt att det är skönt när det är klart så kan man ha myshelg i helgen.

Haha jag och Lisa gick till Clas Olsson idag, hittade världens roligaste lilla duschslang. Jag skrattade som fan typiskt min humor. Kommer väl nån humorbefriad tråkmåns och skriver “JAG hade sån på BB och dom var jätte bra.” För allas information de hade jag med. MEN HUMOR är det ändå. HAHA

HAHA läs namnet XD

HAHA för intimvård. Så jävla roligt XD

Städande, tvättande, rensande och diskande.

Är vad jag pysslar med för stunden. Har röjt lite grejor som ska ner i förrådet på Williams rum. Leksaker han inte leker med längre, ska bli skönt att lägga ner sakerna där så syns de han leker med liksom. Mer plats för sånt. Sen han leker med mindre och mindre saker nu. Går mer åt tvspel och datorn, eller leka med kompisar och pyssla. Är ju så, sen leker han med lego och bygg saker också. Men han har väl kommit ifrån med såna alla leksaker nu är det endast det som är intressant han leker med.

Ska gå ner på stan och träffa Lisa om en stund. Vad händer för kul för er?

Ensamstående eller inte det är frågan.

Jag gick hem från sonens förskola i morse och tänkte, jag är ju ensamstående. Alltså jag har lite kluvna tankar inför ensamstående. Ensamstående för mig är en kvinna som bråkar med sitt barns andra förälder, eller en person som har en frånvarande förälder (död eller helt enkelt okontaktbar) men ensamstående står för att man bor själv, tar hand om sitt barn själv? Hur som helst jag är ENSAMSTÅENDE, men sen en del av mig känner inte att jag kan identifiera mig med alla ensamstående mödrar (är ju kvinna, så är inget konstigt med ensamstående fäder men jag är ingen karl så därför är jag heller ingen FÄDER) jag har ända sen William föddes hade en pappa där som ställt upp för honom. En pappa som kommit hit och hälsat på och varit med mig. Vi har lagat mat ihop och umgåts som VÄNNER. Men vi är inte sambos och heller inte tillsammans och han bor inte här, han bor hos sig, så därför är jag ensamstående mamma. Men jag har ju stödet av en pappa som finns där och som hjälpt mig om jag behövt åka och handla till exempel. Eller ställt upp dom få gånger William varit sjuk och jag behövt göra tentor eller liknade. Så helt ensamstående är jag ju inte. Ensamboende och ensam utan karl men jag är inte en av alla dom mammor och pappor som har ett ensamstående liv på riktigt.

Fast å andra sida kanske det inte är så konstigt att jag har dessa tankar, jag ser dock inget konstigt med detta jag har jag ju själv valt detta och det känns som det som är det bästa allternativet så länge, min psykolog som jag gick till två gånger på grund av min utbrändhet sa att mitt sätt att välja var jätte bra och hon imponerades av att en förälder framför allt på grund av min ålder kan välja att leva helt oegoistiskt och sätta sitt barns behov före sina egna. Inom hennes jobb sa hon att så fort det kom föräldrar som fått barn i tjugoårsåldern eller yngre ofta talade om hur som ångrade sina val, att dom hade velat hinna med att göra fler saker i livet och att dom på grund av pappan eller mamman till barnen kände sig instängda för dom kunde göra saker ibland men inte andra.
Jag kanske var lite annorlunda när jag skaffade barn också, jag visste när jag fick det där plusset att mitt liv förändrades just den stunden. Trots att jag inte ens hade kunnat se mig själv som mamma. Jag var allt annat en lämplig att bli förälder när jag stod där gråtandes med mitt gravtest som jag tappade i snön ute på min balkong samtidigt som jag skrek i panik jag är med barn, HERRE GUD. När jag ringde mamma och grät livrädd och “MAMMA mitt liv är slut nu, ALLA kommer hata mig” . Jag kände mig så sjukt liten, men ändå visste jag att från och med den stunden får jag inte längre göra egoistiska beslut, från och med den stunden jag valde att bli mamma visste jag att NU är det dags att sluta vara deppad. Nu är det dags att ge mitt barn en bra uppväxt. Jag födde min son, sökte skola på en gång för att få pengar och kunna ge mitt barn det bästa, han skulle inte behöva växa upp med en mamma utan jobb och utan gymnasiekompitens. Varje dag när jag tycker skolan är tuff ser jag in i hans ögon och vet att jag gjort rätt. Som förälder oavsett ålder måste man ALLTID tänka på sitt barns bästa först. Jag antar att vissa barns bästa är två föräldrar som inte pratar med varandra, men oftast tror jag att det bästa är två föräldrar som håller sams. Jag säger inte att andra ska välja samma sätt som vi gjort. Det funkar inte för alla, dessutom var vår förutsättning på ett helt annat sätt en för andra. Vi fick lära känna varandra med barn, för visst vi hade umgåts med varandra i 4 mån men på fyra månader lär man inte känna någon. Vi har nästan bara varit föräldrar med varandra, därför funkar det här för oss. Men det funkar inte för alla, men hur man än gör när man går isär eller väljer att leva på olika sidor och låta barnet sitta i mellan måste man alltid stanna upp och tänka. VEMS rätt är detta? Är det rättvist att låta barnet stå mitt i mellan oss när vi drar i barnet och skriker åt varandra? Är det rätt att vägra prata med den andra föräldern? Är det rätt att berätta för sitt barn vilken skitstövel till pappa eller idiot till mamma barnet har? Är det rätt av en förälder att säga med nedlåtande ton “DU är precis som din pappa” eller jag ser ju vart du ärvt den där egenskapen ifrån, din “mamma är precis lika” . För barn älskar sina föräldrar och det är aldrig okej att låta barnen ta skada för att du väljer att bli ensamstående förälder.
Barn kan vara lyckliga hos föräldrar som inte bor ihop, dom är lyckliga när dom ser sina föräldrar men dom blir olyckliga när vi föräldrar förstör dom.

 

Tjugoårig blivande ensamstående mamma 2004 i v37.