Jag tror det här inlägget kommer provocera människor. Jag kommer dock inte göra det för att provocera någon. Jag är nog rätt provocerande som människa. Jag har aldrig haft dom drömmar man BÖR ha eller velat göra det man SKA göra. Till saken hör att jag alltid gjort det som jag känner är något som är mitt val. Jag vill inte vara en av alla dom som går runt och gör saker för att samhället vill att vi ska göra så. Jag har inte bett om samhällets åsikter, det är mitt liv och jag går min väg. Den mall som visas upp för alla är inget jag vill följa. För er som är bekväma med samhällets mall så gratulerar jag er, men för mig så är det samhället bygger upp endast broar som stöter ut dom som inte alls vill leva inom den mallen. Nu till vad jag ska skriva.
Sedan två år tillbaka har jag funderat på om jag ska åka till Danmark och inseminera mig, det är ingen främmande för mig, det känns snarare som ett bra sätt för mig att ge William ett syskon. Jag har sedan länge gett upp om jag någonsin ens haft den, drömmen om en normal svensson familj. Jag vet inte ens om jag någonsin tänkt mig själv i den rollen, redan som liten såg jag mig själv som ensamstående mamma, att leva ihop med någon har aldrig varit min dröm. Jag har svårt att ens identifiera mig med en sån människa. JAG vet att det provocerar, men jag har svårt att tänka mig dela mitt hem, det skulle vara för att få billigare hyra då, men annars? Jag ser absolut inga fördelar för mig själv att leva ihop med någon. Det är ett hårt slag för många att inse att jag inte VILL leva ihop med någon. Jag tror faktiskt att folk ofta tror jag ljuger att det är ett skydd jag har upp för jag är singel. För ofta vill folk övertyga mig om något annat, men jag är inte den typen som går hand i hand. Jag är inte den människan som gillar att pussas på stan, faktum är att jag äcklas något enormt av par som sitter och grovhångar på parkbänkar eller var det nu kan vara. Jag är inte heller den människan som tycker om att ligga bredvid någon som snarkar eller pratar i sömnen är speciellt charmigt och jag är ingen som gillar tanken på att dela mitt hem och min vardag med någon annan. Medans alla andra drömmer om detta, drömmer jag bara om en sak. Att få ett till barn, jag skiter i den där biten med kärlekstjafs för den har aldrig någonsin gett mig de jag drömt om. Men min son, han ger mig allt de jag behöver. Glädje, lycka och trygghet och jag skänker honom desamma tillbaka. En man kommer aldrig kunna ge mig det som barn ger mig, därför drar nu mina tankar till inseminering. Jag vet hur folk runt mig kommer att tycka att jag är konstig, jag vet att folk kommer lägga fram att DU kommer träffa någon och jag vet hur illa alla just nu tycker det är att läsa detta. Det provocerar, men jag vill inte ha en karl för att kunna få det jag vill ha. Det skulle vara att utnyttja någon för min skull och det vill jag inte, för jag kommer aldrig älska en annan människa lika mycket som jag älskar William eller det barn jag kanske får genom att åka till Danmark. ÄR det fel av mig är det så, men jag är inte som alla normala människor där ute, jag har aldrig varit de och kommer aldrig att bli. Jag föddes till den här världen och den här världen har format mig som så att jag hellre lever ensam med många barn än ihop med någon som kommer att såra mig i slutändan och som jag aldrig kommer lita på eller älska på de sättet han förtjänar.
Madeleine Stenberg 
