Vill bara berätta att jag har en röv.

Hmm i brist på rubriker liksom.

William sover sen ett tag tillbaka. Åkte med cykel till hans pappa, pumpade upp den så nu är det LUFT i däcken, ska dock köpa nya däck rätt snart så fort csn behagar komma. Blev jävla mens apa, kände mig sur och sen fick jag för mig att jag kanske borde hoppa av skolan att jag är värdelös och att det inte finns någon anledning för mig att ens tro att jag kan något. Sen vänder det, efter ett tag för att bli så där igen. JAG måste skaffa något emot detta. Jag tänker till och med ibland att det kanske vore bäst för William om jag inte fanns när jag har mens. Sen när den där hormonsvepet kommer förbi så blir jag HERRE gud vem var människan nyss så är jag mig själv, glad och energiknippe ler och älskar världen och vet att jag KLARAR skolan och att William behöver mig precis lika mycket som jag behöver honom. Men så kommer det där svepet igen. Det är visserligen bara 3 dagar, men det är 3 påfrestande dagar för mig. Jag fattar inte hur jag kan lida av sån jävla mens syndrom. Läste om kvinnor som faktiskt tagit livet av sig vid PMS, det förvånar mig inte. Dom känslorna jag får vid PMS är absolut inte av denna värld.

För er som nu tror att jag tänker ta livet av mig. NI kan vara lugna, jag är realistisk också, jag är inte värdelös eller sämre än någon annan och jag älskar livet för mycket för att som dessa pms kvinnor som förmodligen dessutom är deprimerade faktiskt ta livet av mig. Det är själviskt att göra sånt när man har barn, jag skulle aldrig kunna vara självisk. Har faktiskt inte varit självisk en ända gång sen William föddes. Han är mitt liv , min styrka och anledningen till att jag älskar livet. HAN är mitt ljus och mitt hjärta. Utan honom skulle inte mitt liv vara komplett. Alla små ord, alla saker vi gör ihop fyller mitt hjärta med all den kärlek och fyllnad som jag ville ha ända tills jag fick honom.

HAN är den ända viktiga delen i mitt livspussel, älskade fina William som jag skapat, tryckt ut och älskar ända sedan han låg på i min mage. Han som jag älskade ännu mer när han låg utanpå min mage och han jag älskar så mycket att jag är villigt att plocka ut mitt eget hjärta för hans skull. FINASTE William, mammas hjärta bultar för dig!

Annars så var det någon obehaglig typ från Norberg som ringt hem till mig. Va fan? JAG känner inga i Norberg. Vet knappt ens vart det ligger.

Städat och mens.

Grr igår tyckte jag att det var något skumt men såg inget sen så tänkte att jag inbillat mig så nyss en sju jävla blodflod kommer ur min kropp något jag dessutom inte dör av. BLÄ! Våga hata mens, och de borde vara straffbart att få det på olägliga tider som typ när man börjat planera att göra något roligt… HATA HATA HATA MENS MENS MENS.
Ända fördelen är att man får tillbaka sin riktiga kropp och går ner i vikt samt inte är så sugen på onyttiga saker på ett tag i alla fall, men annars är mens bajs.

Var nyss ut och slängde soporna och har städat lite hemma. Torktumlaren gör sitt och tvättmaskinen med.

Vad gör ni för något roligt?

Är så sugen på att lägga in mina gamla blogginlägg från lunar här som jag sparat, från Williams bebistid när jag var gravid och sånt. Men vet fan inte om jag orkar haha.

Cellprovet var helt normalt!

GUUUUD jag skulle kunna hoppa och studsa här. Jag har inga cellförändringar och är helt frisk i mitt underliv! Nu är jag riktigt glad, har gått här i flera veckor och inbillat mig att jag varit dödligt sjuk i cancer eller nått. De var jag nu inte!

Hemskt att vara så här livrädd för sjukdomar egentligen, men jag vill inte dö. Döden skrämmer mig så jävla mycket, cancer är dessutom något som skämmer mig extremt mycket. Antar att det är en effekt av att pappa dog, jag försöker dock inbilla mig de. Att döden skrämmer mig så mycket för att pappa dog innan jag han ha honom speciellt länge hos mig. 9 år med sin pappa är kort tid.

På tal om det blir jag galet jävla arg när folk som får barn tidigt har det som argument mot folk som får barn sent. Det är det sämsta argumentet faktiskt, jag blev gravid som 19 åringen men jag har alltid vetat att livet inte har några garantier det fick jag lära mig den hårda skolan. Bara för att du får barn när du är yngre än 35 finns inga garantier att du kommer leva ett långt och lyckligt liv med ditt barn. Den mamman eller pappa som får barn då kan faktiskt leva längre med sitt barn än du gör… Min pappa dog när han var 39 år gammal i en bilolycka, jag var 9 år bara precis fyllda. Mina småsyskon var 4 och 5 år gamla. Min mamma var 23 när hon fick mig, pappa hade barn sedan innan. Tänk då att livet inte har några garantier, att säga att det är hemskt att vara 20 när dina föräldrar är 60 för dom kommer dö snart? Öh? Hur ofta dör folk idag vid 60 års ålder? Idag lever människor upp till 90 eller 100 år i västvärlden. Vi har betydligt högre levnadsstandard idag samt att våra äldre är mycket piggare. En person som får sitt barn vid 40 och är 60 när barnet är 20 har ändå fått fler år och tid i livet med sitt barn än min pappa fick med mig som dog när han var 39 år…

LIVET har aldrig några garantier, du vet ALDRIG var som sker i nästa sekund. Därför så ska man inte använda argumenten att man kommer leva längre bara för man är ung mamma / pappa. Det vet du inte, du kanske dör imorgon endast 19 år gammal och den du dömde som fick sitt barn vid 40 kanske lever i 60 år till…

Ringa.

Jag måste ringa barnmorskemottagningen nu, jag blir knäpp av att inte veta om svaret kommit om cellprovet ännu går fan runt hela tiden och tror att de ska dimpa ner i brevlådan. LIVRÄDD för det där, man har hört så mycket om cellförändringar folk som blivit sjuka och dött osv. JAG sitter för mycket på nätet, man ska inte ens för i helvete läsa sånt där. Men vad gör man? Jo läser, man sätter sig ner googlar och hittar diverse vidriga ting om sjukdomar och VIPS står man där skit rädd. Klockan är nio nu ska ringa. Uppdaterar när jag pratat med dom!