Jag minns första gången jag hörde streets of philadelphia jag var tonåring minns jag och något inom mig bara kändes som jag var hemma en trygg känsla som liksom väldigt genom kroppen och jag kunde aldrig begripa varför just Bruce fick den inverkan på mig. Det finns några till låtar som ger mig den känslan, en känsla av trygghet något som känns som en viskning från det förflutna en tid när jag var trygg. En av dom få tiderna från mina minnen från min barndom när jag kände mig så där trygg och bara helt här passar jag in här är jag och detta känns bra.

Så sa min mamma för något år sedan att min pappa gillade Bruce springsteen , ett av våra sinnen hörseln alltså har mitt sinne sparat ett minne åt mig. Även om jag inte vet från när så har mitt sinne sparat en trygg tid för mig. Kanske vi lyssnade på honom någon gång i pappas bil. För ända minnena av musik från barn med min pappa var i hans bil. Kan han ha lyssnat på Bruce med mig och hans röst bringar mig tillbaka till barndomens små stunder? Jag och pappa ensamma. Av någon konstig anledning så blir jag alltid så himla förstenad när människor börjar prata med mig om mitt förflutna, en tid jag inte riktigt vill kännas vid, jag kämpar för att springa ifrån alla mörka hemligheter jag bär på där bakom mig. Vissa dagar hinner dom i kapp mig och försöker att lägga krokben för mig så jag ska falla, men jag vägrar falla. Jag ska aldrig mer falla ner i den där gropen av evig ensamhet. Jag vill aldrig bli sån igen, jag trivs här uppe där allt var så skrämmande och ljust. Därnere där människor vandrar i mörker och mår dåligt där vill jag aldrig mer vara, min tid där är förbi. När tiden försöker dra mig neråt ska jag aldrig någonsin ramla över kanten. För jag ska stå här och stirra ner i gropen och minnas att den tiden är passerad jag mår bra idag, jag har uppfyllt mina drömmar jag är trygg och jag är stark. Det som var, det var då. Idag är det ljust och varmt och tryggt! Här ska jag stanna för här är jag och här mår jag bra. Jag önskar fler fick må bra, varför måste människor må dåligt? Varför kan inte alla få uppleva lycka? Varför är våra själar och kroppar så knutna till det förflutna varför ska saker som är så tungt och svårt väga över det som är bra och lätt? Varför måste dom där ensamma tankarna och ekot av hur värdelösa vi är vara starkare en rösten som talar om att vi inte är sämre än någon annan?

Tänk på att varje litet misstag du gör kan förstöra livet för någon annan.
Tänk på att alltid försöka tänka att det lilla du gör kan få ett hjärta att brista.
Tänk på att all tid du ger dig själv mister någon annan.
Tänk på att du är den enda som är du och just du är oersättlig.
Tänk på att även om du inte blir känd så lämnar just ditt liv spår i andra människors liv.
Dina spår kan göra gott, dina spår kan göra ont. Men just du är lika viktig som alla andra.

5 kommentarer

  1. (Ett sent svar) :p
    Visst tusan säger folk såna där dumma saker av oförstånd, för d mesta, men nog vet en del va dom säger oxå. D värsta e ju när man ser hur de försöker härma en som har DS lr en Cp skada.
    Jag tycker inte heller om ordet normal. Vad e normalt egentligen?! Finns d verkligen ngt som e d. Alla e vi olika.

    Sitter så sällan vid datorn numera, av olika anledningar. Men jag kan tänka mej att du kanske förstår av vilka me tanke på omständigheterna.. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: