Dagen började med städning, städade varje liten vrå i hemmet och det kändes helt toppen. Sen fick jag sms av Björn som undrade om vi ville komma dit en sväng. Så drog med William ut i den friska och härliga luften. DET var som vår! Solen var varm och det droppade från taken, jag vandrade i vårtrans och bara WOHO! Jag älskar den här tiden, från januari och fram tills typ mitten av oktober, när det blir så där sjukt kallt igen. Kyla är inte min grej men våren och sommaren. Jag älskar den så mycket. Det är en sån fin charm med den här tiden, jag blir luftfylld.

Det fanns en tid när jag inte alls kände så, när jag lärde känna Anna. Våren i sjuan, då låg jag och grät dygnet runt och hatade allt vad våren hette. Jag hatade livet och förstod inte hur saker kunde kännas så svårt, när jag kunde sätta orden på vad som var fel. Nu förtiden älskar jag livet, känslan av att vandra här och andas livet i mina lungor det är vackert. Livet är en värdefull gåva.

En annan värdefull gåva är så klart William min absolut vackraste gåva.

Jag stod förresten och tittade på den vackra stjärnhimlen ikväll. Jag tänkte på tiden efter min pappas död när jag var nio. Jag minns att jag brukade tänka att någonstans där bakom stjärnorna satt pappa och kikade ner på mig. Därför brukade jag sjunga sånger för honom, jag sjöng så mycket när jag var mindre. Det gör jag fortfarande. Men då, det var speciellt. Jag sjöng solo i kyrkan och jag verkligen hade en passion för att sjunga, men något hände där i femman. Min passion för sången försvann, jag kände en sorg när jag tog varje ton och därför kan jag inte sjunga på riktigt inför andra människor längre. För William kan jag sjunga men när andra lyssnar är det som jag tappar rösten, som den blir helt försvunnen. Precis som min passion jag hade mellan femman och åttan med att skriva, jag skrev novell efter novell. Läste upp för mina vänner och alla bara satt och lyssnade och ville höra mera. Men så hände något där, min passion försvann min glöd. Vart försvann den?

Det är konstigt, allt jag tagit mig för har alltid haft en tendens att försvinna för mig. Jag kan liksom inte hålla mig till en sak. Kanske är det därför jag är så himla rädd för att binda mig också? Rädslan för att jag hur lättvindigt som helst skulle kunna kasta bort den. Jag är sån vilsen själ, sån där själ som alltid har massor att göra och aldrig kan bestämma mig för en sak. Om jag skulle binda mig till någon betyder det kanske förevigt. Kan jag lova någon annan mitt liv förevigt? Det är ju en väldigt lång lång tid. Kanske för lång?

En flyktig vattuman är jag. Om man tror på astrologin, fast det sägs ju att ens tecken inte stämmer egentligen. Fick höra detta 2004, dock tycker jag att min flyktiga själ är typiskt som den vattuman jag är? Men vad vet jag, kanske det är typiskt för folk födda i februari också?

2 kommentarer

  1. Kan mkt väl tänka mej att du är bra på att skriva noveller. För du är duktig på att skriva.

    Visst var det härligt väder idag ja. Blev riktigt deppig av att inte kunna ut i det friska vädret själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: