Så gick ytterligare en dag.

För att summera dagen kan jag säga examensarbete och examensarbete.
Hände obetydligt lite här på förmiddagen eftersom jag la stort fokus på examensarbetet, William hämtade jag tidigt idag för jag ville ha hem honom. Han drog in på nätet på en sida han börjat hänga på, har har dock sagt att han absolut inte får berätta vart han bor och andra detaljer. Han suckade bara och talade om för mig “SÅNT DÄR VET JAG REDAN!”, jag blev då fundersam hur han kunde det, han tittade på mig som jag var från planeten shürg och att jag nog är den mest uråldriga människan på jorden… Man känner sig verkligen från en annan värld ibland när man talar med honom. Han fyller för sjutton åtta inom inte allt för lång framtid, tiden går för fort! På vissa vis känns det som han nyss var en liten hjälplös bebis, eller när han nyss fyllt ett år på andra sätt känns det som han alltid varit så stor och klok. Det känns konstigt att förstå ibland att man snart har ett barn som går i tvåan! TVÅAN liksom, jag minns ju när jag gick i tvåan… Min pappa dog förövrigt när jag gick i tvåan så det kan vara en bidragande del till min lilla ångest jag får när jag ser honom, på vissa plan så stor och klok, på andra plan så liten och naiv. Det är inte rättvist när man tänker på att så små barn förlorar en förälder. Jag hatar egentligen att skriva om saken för det misstolkas och folk tror att jag är ledsen och att ältar, det är inte så jag har bara ett behov av att gå igenom saken just nu.

Läste i en av böckerna att barn som förlorar en förälder ofta känner sig som freaks och utbölingar att man aldrig passar in, att ingen förstår en utan att alla runt en uppfattar en som ett problem. Det stod även att koncentrationssvårigheter är otroligt vanliga och att lärare ofta attackerar barn som förlorat en förälder och ser mer problem hos dessa än hon “normala” barn med levande föräldrar. Hon som skrivit det sista hade tolkat det kritiskt tills hon fått  information om saken och inte längre kunde blunda för de faktum att det faktiskt är så, och tyvärr kan jag inte mer en hålla med för problemet med sorg, och trauma är att människor skräms av saken. Ingen kan ju vara fullt beredd hur han eller hur ska hjälpa en människa som sörjer på insidan.
Det är många minnen som poppar upp just nu, tankar, saker jag förträngt som ältas men som jag tror är bra för mig. Kanske vissa finner olust i att läsa om saken, men jag skriver inte för någon annans skull jag skriver för mig egen. Min blogg är min ventil den enda plats där jag själv kan formulera utan att människor visar rädsla runt mig, folk kan ta mig för den jag är eller strunta i att läsa.
Ett minne jag bar idag kom över hur jag alltid verkligen hatat att hamna i situationer där jag fick känna mig som ett freak, det ställdes krav på mig att vara som alla andra fast jag aldrig kunde vara som alla andra. Medan andra människor fixat att läsa om jordens undergång så fick jag stora ångestanfall för saken, jag mådde fruktansvärt av att veta att jorden skulle gå under, eller att en stor komet skulle landa på jorden och förstöra stora delar, jag mådde skitdåligt efter att Estonia sjönk och alla snackade om det. Jag har fortfarande FOBI för att sätta mig på båtar och ingen frågade mig någonsin varför jag hade såna skräckkänslor för saken. Med lite facit i hand och dessutom nu även lite fakta i från en av böckerna handlade det självklart om rädsla för döden. Det stod att barn som förlorar en nära anhörig gärna fantiserar om hur personen såg ut som död, och detta låter sjukt men det har jag gjort i hela mitt liv. Jag har fantiserat om hur pappa var alldeles blodig och hur han såg ut, hur han hängde med huvudet och alla andra möjliga saker. Jag tänker på det VARJE gång jag berättar att han är död, och så står det i boken att i och med att barn gärna fantiserar om saken och förstår att det är sjukt så talar de aldrig om det för någon, vilket ger DÅLIG SÖM (jag vaknar alltid flera gånger per natt) och koncentrationssvårigheter eftersom man upptas av att hela tiden tänka på läskiga saker som kan hända… Tankar och åter tankar…

För lite gladare saker så drog William i väg och lekte med sin kompis, sedan kom Björn och hämtade med William hem till sig, då William ska sova där i natt. Lisa var här så vi drog på Max, snackade och skrattade en stund och sedan begav jag mig på vänföreningsmöte vilket var otroligt givande.

Nu tänkte jag börja kolla på True Blood, aldrig sett serien tidigare men det är aldrig försent att börja se på nya tv-serier eller hur?!

 

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: