Böcker
Madeleine Stenberg Att läsa.
juli 2012
En av de finaste texterna i en låt jag vet.
Jag älskar denna av Lisa Ekdahl, Dom band som binder mig:
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
En ätstörd människa.
Jag känner mig äcklig. Medan andra får tid att tänka så går jag tillbaka i tiden och får ätstörningar värre en helvete. Jag har kräkts idag, jag erkänner det privat för detta är inget jag vill att någon ska få veta. Jag har inte ätit något på över 24 timmar och de känns bra, jag ska inget äta på ett tag heller, känner mig inte ens hungrig och när jag kräktes kändes saker mycket bättre på en gång. Eller mycket bättre? Jag kräktes bort allt som äcklade mig, första gången jag kräktes för äckelhet var när jag nyss flyttat hemifrån. Jag tyckte det kändes skönt att kräkas för jag var så äcklig. Jag har kräkts ibland men inte lika öppet som förr, nu har jag ofta känt mig stolt över saker. Men inte just nu, nu känner jag mig äcklig. Jag känner en maktlöshet inom mig som att jag bara faller, det blir bra när jag börjar jobba och slipper tänka. Jag har med studiernas hjälp sluppit tänka men numera tänker jag dagligen och tankarna tar del av mig. I morse såg jag att jag väger 63,5 kilo på min våg, det betyder att jag gått ner 7 kilo och jag tänkte att bara 3,5 kilon till så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln utan ångest. Fast förmodligen blir inte så fallet, just nu ser jag bara hur hemsk jag är funderar över vad det är för fel på mig. Ångesten som drog över mig för ett par minuter sedan drog mig så djupt ner att jag var tvungen att kräkas, det är ingens fel förutom mitt. Jag mår dåligt och mina demoner lämnar mig inte i fred.
God morgon alla underbara.
Drömde om en stor vit häst med ett föl innan jag vaknade, jag klappade hästen som riktigt burrade in sig mule i min hand. Trots mina allergi kunde jag klappa henne och hon riktigt såg in i mina ögon. Hon var enorm! Vacker! Jag försökte stanna kvar i drömmen för jag ville bara fortsätta att kolla på henne när jag vaknade och var jättekissnödig. Var bara att gå upp.
Jag kände mig glädje att jag inte var allergisk idag i alla fall, som igår. Hela dagen blev förstörd men idag mår jag betydligt bättre. Har hunnit dammsuga och ska alldeles strax duscha.
Vad ska ni göra idag?
En dag med allergi.
Vaknade i natt med andnöd, kände att ögonen inte mådde bra så proppade i mig ögondroppar och två stycken allergitabletter och försökte somna om, det gick så där. När jag väl somnade sov jag tills klockan var 11.30! Tvingade mig upp för att gå med William till Mcdonalds träffade Ewa och hennes ena son Isac och sedan hem, väl hemma somnade jag och bara sov och sov. Till sist skickade jag sms till Björn som fixade barnvakt åt William, det känns inte rätt att ha William hemma när man själv är helt slut. Nu hoppas jag på att må bättre imorgon. Har precis tagit ett bad och ska nog ta en allergitablett strax och ögondroppar.
Hoppas ni andra har en fin lördag i alla fall.
När livet kretsar kring vikt.
Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.
Dagens middag.
Lite kyckling
Uppehåll.
Att det för stunden mest regnar börjar kännas som mer regel än undantag, nog är man snuvad på sommaren alltid. Just nu skiner dock solen men det blir molnigt och regn lika snabbt igen.
Bjöd barnen på glass idag, tänkte att de kunde pigga upp de faktum att de just nu spenderar sommaren inomhus. Det känns lite orättvist att det inte är mer sommar och sol.
Jag fick ett jättefint grattis till examenskort idag. Blev riktigt rörd och kände mig jätteglad.