Att leva som var dag är ens sista

Det finns ju ett ordspråk som säger att man ska leva så. Det låter så fint men det är ett helvete att leva så. Jag tänker mer eller mindre dagligen på döden, varje morgon när jag åker till jobbet tänker jag att bussen ska köra av vägen eller krocka och ja ska dö. Jag reser inte utomlands eftersom jag intalat mig att planet kommer krascha eller båten sjunka. Jag tänker på min död och planerat och bestämt mig för att inte ha en begravning. Jag vill inte att någon ska behöva sörja vid min kista tillsammans jag vill att folk ska få sörja ifred. Kanske ha en fest tillsammans? Men absolut inte sörja vid min kista.
Jag vill brännas och absolut inte föras ner i jorden med hela min kropp. Jag lever vardag som den är min sista och det är inte det minsta kul. Det blir har varit så sedan pappa dog, och nu sedan William börjat tvåan är det värre än någonsin…

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

12 thoughts on “Att leva som var dag är ens sista

  • 5 september, 2012 at 09:23
    Permalink

    Jag förstår precis hur du känner då jag känner samma sak själv. Sen min bästa vän dog för nu ett och ett halvt år sen så vågar jag inte släppa min familj ur sikte, det kan hända något när som helst. Men jag har ändrat lite inställning, för jag tror att alla vi människor har en plan på vad vi ska göra och när vi kommer dö, låter kanske hemskt, men jag tror att vi har en uppgift att göra här och när den är klar kommer vi gå vidare på ett eller annat sätt. Om inte jag tänkt så hade jag inte orkat leva. Att allting vi gör har en mening, men att vi själva får välja vägen.

    Reply
    • 5 september, 2012 at 21:13
      Permalink

      Jennifer – Det är jobbigt att känna så. Hela ens liv blir ju egentligen synkat på grund av saken.

      Reply
  • 5 september, 2012 at 14:04
    Permalink

    Man skall leva så sägs det ja… men det gör man ju aldrig riktigt för man har ju alltid planer för vad som skall hända morgondagen.

    Reply
  • 5 september, 2012 at 15:31
    Permalink

    Det blir nog värre ju mer man har att förlora, jag har hört om folk som inte har tänkt på det alls och börjat oroa ihjäl sig när de fått barn.

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: