januari 2013

Saker som får mig att morra!

Madeleine Stenberg 5 januari, 2013 6 Kommentarer

Tänker visa saker som faktiskt stör mig. Små saker men som verkligen får mig att känna att denna lilla sak tar rejält mycket med energi ifrån mig:

Adresserad reklam:
Jag tillhör ligan som har har ”Ingen reklam tack!” vid inkastet till min lägenhet. Jag vill således inte ha adresserad reklam heller. Jag blir riktigt förbannad och skiten åker direkt ner i pappersinsamlingen!

Smyg reklam:
Någon nisse tror att det är helt okej att proppa ner 20 sidor reklam i min post genom tidningar eller vad det nu må vara.

Postorderkataloger:
Åh gud jag hatar postorderkataloger! Jag har ringt till MÅNGA företag och bråkat om att; tack men NEJ tack! Jag vill inte ha era kataloger, inte från något företag faktiskt. Inte era ”små” broschyrer eller stora kataloger. Ska jag ha något gör jag beställningen på internet och det är ONÖDIGT att skicka mig massa extra papper som går till återvinning!

Telefonkataloger:
Finns det någon under 50? Som idag använder telefonkatalogerna? Det här är ett jävla påfund man tvingar människor att ha. Den stora får ligga i BUNTAR i trappuppgångar tills någon unge? Roar sig mig att riva sönder dem och slänga runt i hela trapphuset så det ligger papper överallt… Sen har vi den gröna, blå? Lokalkatalogen som slängs ner varje vår?! VARFÖR?! Vad ska jag med den till? Jag har ringt och sagt att jag vill inte ha någon. Likt förbannat kommer dem ner i min postlåda och jag får åter igen gå till återvinningen och SLÄNGA skiten.

Reklam med plast runt:
Oj, oj, OJ säger jag. Här är något som får mig så himla upprörd så det går inte att lägga ut i mängder. Vi lever i en värld där vi överförbrukar plast. Plast som de flesta vet är ett ämne som verkligen FÖRSTÖR miljön. Så väljer företag att slå in sin adresserade reklam i plast! Må så vara att det bara är en liten ”ruta” som mitt namn syns igen på. Men varför?! Varför i hela friden väljer de att PLASTA något sådant?!

Post med plast runt:
När jag var tonåring, kom det ibland tidningar med plast runt för det var med någon speciell gåva i tidningen. Men oftast skickades tidningen som den var. Idag kommer tidningar till 99% med plast runt och där har vi även Ellos, HM och liknade som tycker att det ABSOLUT måste vara plast runt all den post de skickar. Varför denna överförbrukning av plast?! Tror företag att vi älskar att sopsortera? Att vi inte har annat för oss än att lägga sopor på berg?! Att vi tycker det känns bra i hjärtat att slänga plast som man någonstans vet gjort mer skada än nytta att tillverka?!

Må så vara ålderns tecken som gror. Men jag är glad över att jag börjat få upp ögonen för sånt här. Det gör mig nämligen galen!

Var fan är min inspiration.

Madeleine Stenberg 4 januari, 2013 4 Kommentarer

Känner mig inspirationslös verkligen totalt inspirationslös. Har absolut ingen ide om vad jag ska skriva om eller om det finns något spännande att skriva om! Kul värre liksom!

William är hos Björn, sovit där hela lovet nästan. Blir skumt nu när man ska sova i sin egen säng när man sovit borta i flera nätter. Men tycker det är rätt trevligt att se på tv/film ihop. Umgås, äta god mat och bara ha det trevligt. Jag är ganska social även om jag har ett stort behov av att vara ensam ibland också. Med ensam så menar jag inte helt ensam som nu utan med William med mig, för helt ensam hatar jag att vara. Menar liksom ”ensam utan andra vuxna”.

När jag gick på högstadiet älskade jag att sitta själv på olika platser och bara skriva, eller ta det lugnt under vissa perioder. Visst var det kul att umgås med folk också, men vissa dagar ville jag bara sitta stilla någonstans och ha det TYST! Eller sitta med någon kompis och prata en stund, lika var jag nog på gymnasiet med. Jag gillar det där att få rensa tankarna ensam eller med en kompis. Jag tänker mycket, jag är en riktig funderare, sitter ofta och fantiserar och Björn brukar kommentera att jag ibland pratar för mig själv. Vilket jag vet att jag gör, när jag spelade tvspel som barn/tonåring brukade jag intervjua mig själv för jag verkligen fick lov att få upplopp för tankar. På den tiden skrev jag dagbok ibland men inte lika intensivt som när jag förstod bloggars charm. Jag har alltid tyckt det varit enklare att skriva på datorn eftersom om man skulle skriva fel går det att radera utan att någon ser att man suddat. Jag har nog alltid varit ganska pedantisk, jag gillar att ha det fint och snyggt runt mig och där är nog en anledning till att min blogg är en riktig ventil för mig fullproppade hjärna. Sen kan man ju undra varför jag skriver? Många verkar skriva för att nå ut till andra, det gör jag ibland… Men inte alltid oftast skriver jag bara för att få ur mig något jag behöver sätta ord på. Jag vet att någon tyckte att jag är så filosofisk när jag skriver och det kan nog så vara, i alla fall när man besöker såna här inlägg som finns där inne i mitt huvud. Det här är väl mer bara babblande babbel. Men jag är en sån också, babblig i rätt sällskap och idag är mitt sällskap endast mig själv.