Att spy upp maten, att dämpa en inre ångest.

Idag har jag ätit alldeles för mycket, något som ger mig rejäl ångest. Då menar jag verkligen djup ångest något som jag just nu kämpar mig igenom. Jag kämpar emot viljan att vandra in på toaletten och kräkas upp varje bit mat jag ätit. En kamp jag har med mig själv allt för ofta en kamp som ibland djävulen inom mig tar över och som jag förlorar. Jag skäms så mycket för att fortfarande inte helt övervunnit denna sida hos mig. Jag mår fruktansvärt över ångesten som mat frambringar hos mig, hur varje liten matbit kan skapa sådant kaos inombords. Trots detta är det mycket bättre än förr, nu för tiden kan jag äta tillsammans med andra och jag kan hämta mat även om jag har ångest över saken. Idag började morgonen med att äta smörgåstårta och ta en bit smörgåstårta är förlegat med ångest, att skära upp en bit och att sedan äta den.
Dagen har fortsatt så här, vi blev klara med drakprojektet och det blev draktårtor att äta, tog en bit. Begav mig vidare och åt en glass innan jag blev bjuden på tårta igen på grund av att jag fixat PIM 4. Ångesten var stor där, rejält stor! Sedan hade vi draksläpp för barnen och på sportfältet flög drakarna där bjöd några föräldrar på Sambos och nu känns magen som en stor jävla ballong och kroppen känner bara en längtan efter att stoppa fingrarna långt ner i halsen för att framkalla kräkor. Jag kämpar emot, jag ska fixa detta jag ska inte kräkas jag ska INTE! Matångest, jag önskar jag var som normala människor och kunde äta med glädje, jag önskar att varje måltid kunde var en njutning. Jag önskar att mat inte förknippades med ångest och att vara ett hot mot hela min existens. Jag önskar att jag kunde se min kropp i spegel och känna en nöjd känsla falla över den. Jag har vägt 45 kilo utan att vara nöjd, jag har bara varit nöjd en endaste period i livet när jag hade ett växande liv därinne. Det är enda gången jag kollat mig själv i spegel och njutit och varit nöjd. Trots viktnedgång, hård träning under perioder och olika bantningsmetoder har jag aldrig varit nöjd. Det sitter i mitt huvud, det är ett arv jag bär inom mig likt andra bär arv av annat. En evig kamp mot maten, en evig kamp mot en perfektion jag aldrig ser och aldrig uppnår.

Ångest, ångest, ångest. Tänk när fingrarna förts mot munnen, när toaletten fylls med kräkor som dämpar en ångest och ger ett lyckorus blandat med skamkänslor. Jag skäms, jag skäms över det här beteendet. Men jag kämpar, kämpar hårt varje dag kanske mer än någon annan förstår. Mat och att äta bland andra är dagligen en hemsk upplevelse för mig. Någon som tittar på mig när maten förs till munnen, ångesten när någon ser min tallrik, att inte kunna börja träna utan att leta efter metoder där jag helst ska utesluta all form av föda. Att vara ätstörd styrs av en bild av perfektion så svår att uppnå.
Jag vill inte ha några svar på vad jag ska göra och vara, bloggen är min ventil min dagbok och min terapi.


Inte ens då när jag var 14-15 var jag nöjd. Trots mina då 45 kilo på 169.5 cm.

skanna0347

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

10 thoughts on “Att spy upp maten, att dämpa en inre ångest.

  • 30 maj, 2013 at 11:42
    Permalink

    http://www.youtube.com/watch?v=BzE1mX4Px0I

    Du är perfekt precis som du är. Se du inte skyltdockorna idag är normal storlek, och allt fler skippar ideal och söker det normala. Le och var tacksam över livet som är en gåva. Så vitt jag vet går inte livet i repris heller. Du borde shoppa lite med mig så kan jag trolla fram kläder som framhäver det bästa istället. Ett förslag bara. P.s Lägg av med dumheterna, det är du för fin för. Kram!

    Reply
    • 30 maj, 2013 at 22:03
      Permalink

      Mia – Jag bryr mig inte om hur andra ser ut, det spelar ingen roll hur jag gör eller förändras för det sitter på insidan. Kände mig stark igår som lyckade stå emot att kräkas det var verkligen ett stort steg för mig :).

      Reply
  • 30 maj, 2013 at 18:15
    Permalink

    Men fy, jag hade ingen aning om detta. Jag är själv i liknande sits då jag insjuknade i anorexi för två år sedan. Styrkan att stå emot impulserna som säger att man ska gå och kräkas, det är ENORMT. Kom ihåg det! Kram

    Reply
    • 30 maj, 2013 at 22:11
      Permalink

      Sofia – Talar sällan om mina ätstörningar öppet. Men ibland måste jag bara häva ur mig allt. Hade aneroxia när jag var tonåring och de har väl övergott till bullemi under vissa perioder. Framförallt perioder när jag anser mig själv ätit för mycket. Som igår, sommaren är hemsk eftersom jag då gärna blir värre. :/

      Reply
  • 30 maj, 2013 at 21:08
    Permalink

    hoppas du klarar att övervinna det och inte behöva känna så!:/

    Reply
  • 1 juni, 2013 at 08:08
    Permalink

    Den där ångesten är bland det värsta man kan uppleva. Jag hoppas du övervinner den och att du hittar ett bra sätt att leva tillsammans med mat.

    Reply
  • 1 juni, 2013 at 23:05
    Permalink

    Kram Madde! <3

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: