År: 2013

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig, jag kom in och skulle hålla lektion när telefonen ringer från Williams skola och berättar att han inte är frisk och behöver komma hem. KAOS! Där stod jag med eleverna och bara, what to do?! Jag fick som tur var hjälp av kollegorna så det löste sig och jag fick åka hem. Så är livet som min kollega sa men hjälp! Åkte med en klump i magen hemåt, en för att man vet att man ska prioritera sitt barn och en annan för man sätter sina kollegor i sticket. Läraryrkets baksida i och för sig är det nog så för alla som jobbar med människor. Man vet nämligen hur skört det är med sjukdomar i yrken med människor, för oavsett verksamhet så är de jobb med människor inkluderade de med lägst personaltäthet… Det gör således att när en person blir sjuk så blir man oerhört stressad för verksamheten står och faller med personal med sjukdomar. TYVÄRR men så se det ut, kvinnoyrken… Det tas bort personal efter personal inom ”kvinnoyrken”, det läggs per mer och mer arbetsuppgifter och minsta lilla pinal av tid ska registreras och om du försöker att ta dig en kopp kaffe blir du kritiskt granskad av samhället. Jag vet vänner som jobbat inom hemtjänsten som fått utskällningar av andra för att de gått och handlat under arbetstid! Att de sedan var på affären för att handla till sina brukare förtäljde inte historien… Istället så anser sig människor kunna skälla ut en främmande människa på affären bara för ett antagandes skull. Lika så är det för många yrkesgrupper, personer som följer dig likt hökar i röven för att sätta dit arbetstagaren för att denne minsann drack en kopp kaffe i korridoren, eller att personen för ett ögonblick svarade i telefonen. Att människor stressar sig till krämpor tycks inte vara något godtagen ursäkt, NÄ lägg på mer arbetsuppgifter och för i helvete gnäll inte du valde själv ditt jobb…

Jag glömmer aldrig när jag läste om en man som i sitt yrke i skogen blev attackerad av en björn. Människor ansåg att hade man valt de jobbet fick man skylla sig själv, rovdjur finns i skogen. Det högg till i hjärtat på mig, inte för att djuret gjort något fel. Utanför att människor anser att har man valt ett yrke får man skylla sig själv om man får diverse yrkesskador. Jag talade nyligen med mina grannar som sa att det som skiljer Sverige mot resten av världen är att i resten av världen är man stolt över att ha ett jobb, oavsett vilket man har. Här i Sverige har vi en tendens att se ner på vissa yrken, Mcdonalds, telefonförsäljare, städerskor/lokalvårdare, vårdbiträden som några exempel. Mitt yrke som lärare är väl också ett se ner på yrke, folk har i alla fall väldigt mycket åsikter om jobbet och hur vi missköter de vi gör. För alla har ju gått i skolan och därmed vet man vilket skit de egentligen är, eller hur?!
Så börjar man tänka lite och inser att samtliga yrken som har lågstatus eller som många ser ner på är det ofta majoritet kvinnor inom och då kan i alla fall inte jag sluta tänka att, det är då självaste fan att vi kvinnor alltid ska ses med låg status. Varför de? För att vi föddes till tjej och därmed är utan grej?!

Insåg just att jag blev djup just nu, allt skulle bara handla om min VAB och slutade i att hagla ur mig diverse tankar som gror i huvudet mitt. Ganska typiskt mig att komma på sidospår.

Tror jag hade restless legs under natten. Jag kände hur benen störde mig men jag sov dock utan att vakna riktigt. Har restless legs i perioder och haft sen jag var 13. Det är inte det minsta kul, oftast brukar det resultera i att jag får gå upp och vandra mitt i nätterna…

William är på skolan i alla fall, själv är jag på väg mot jobbet. Det slog mig i morse hur lycklig jag känner mig just nu. Tillfreds med livet, jag älskar att känna så här som att livet har allt att erbjuda. Jag mår väldigt bra just nu, oftast är jag rädd vid såna här känslor. Är rädd för att något ska slå ner benen för mig, men just nu känns saker bra. Jag är glad!