Att förstöra någons självkänsla är ett brott, med en oskyldig gärningsman.

Jag inser att jag lät hemskt negativ i morse. Jag får egentligen dåligt samvete för saken eftersom negativa tankar är mindre roligt att tampas med. Jag vet även att många säkert stör sig på den sidan runt mig och ifrågasätter saken. Jag har en dold ångest inom mig som få känner till, den dold ångest som kryper sig på mig när jag är tvungen att utsätta mig för saker jag inte kan. Såna saker som gör att de andra kanske uppfattar som ovilja egentligen handlar om självkänsla och en oerhörd känsla av att vara så dålig att jag inte är värd ett skit. En känsla av att alla runt mig kommer titta på mig och tänka den där idioten. Den känslan hon skapade hos mig och som fått växa och växa. Den känslan som tagit så mycket plats i mitt liv och som skadat allt för mycket av de som skulle kunna varit bra. Jag ställer mig fortfarande frågan inombords när jag ser barn, varför gjorde du så mot mig? Varför tog du ifrån mig nyfikenheten, min känsla av att våga? Varför ville du så gärna ta den ifrån mig? Var det värt det för dig att förstöra en liten människas självkänsla? Att mobba ett barn så mycket att hon fortfarande i vuxen ålder mår dåligt när hon utsätts för saker hon upplever att hon inte kan, eller HELT enkelt verkligen känner att hon aldrig kan?! Att höra dagligen i skolan vilken idiot man är, att vända mina vänner emot mig. Att hånskratta och kritisera varje liten sak jag gjorde, vara sarkastisk och elak och bara berätta om mina svagheter inför alla andra och öppet mot mig det har skadat mig. DU har skadat mig! Jag avskyr när folk ger mig blickar, jag mår skitdåligt och får alltid dåligt samvete tack vare dig. Jag vågar inte ställa upp på nya saker och känner bara hur fel jag gör. Jag blir helt handlingsförlamad tack vare dig. Du som skulle lära mig saker i skolan, du som skulle vägleda mig mina första tre år i grundskolan du talade istället om för alla; Lek inte med henne, eller nu har du Madeleine lärt din kompis att inte tycka om gröt. Du skriver fult Madeleine. Du hade räknat fel på böcker och en elev blev utan bok, du tog då min och gav den till den eleven som var utan med orden; Du är så dålig så du behöver ändå inte den här. Du hånskrattade när jag läste Hattstugan inför klassen och suckade och sa att; Madeleine är den sämsta eleven i den här klassen. Jag gick i ettan och hade precis börjat knäcka läskoden. Du gav mig en dålig självkänsla som fortfarande ligger kvar, tre år av grundskolan som la sin grund i att jag slutade tro på mig själv helt. Jag slutade kämpa på mellanstadiet, på högstadiet gav jag upp och på gymnasiet hade jag ingen anledning att vara där. Jag fick William som blev min sporre i studierna och han visar vad jag kan. Men jag brottas dagligen med att känna mig mindre än alla andra, varje dag tror jag att ALLA runt mig tycker att jag är en dålig idiot. Alla runt mig som inte är inom familjen så klart, jag tror att alla egentligen tycker att jag är skitkass och egentligen hånar mig.

Idag när jag satt vid datorn kände jag mig bra, jag visste vad jag skulle göra om en orolig. Sen skulle mina uppgifter bytas och det blev kaos för det här kunde jag inte. Jag kände bara hur alla förmodligen såg också vilken sopa jag är. För precis så kände jag mig, medan andra som inte kan ruskar av sig saken inom ett par minuter får jag en spärr och en panik som växer inom mig. Jag vill fly, jag vill gråta och springa därifrån. Jag känner mig som jag inte kan andas. Idrott är en sån sak som jag hatar mycket tack vare att det kräver prestation och att visa upp sig. Du ska kunna visa att du är bra och kan, du får inte vara livrädd inombords. Jag får panik av sånt, jag vill inte göra saker jag inte kan för då kommer hennes ord om och om igen i mitt huvud “du är dålig, du kan ingenting”. Att du var min lågstadielärare och förstörde mig så det kan jag aldrig förlåta, jag vet att hat är ett starkt ord. Men under mina tre år på lågstadiet lärde du mig att hata. Hata både dig och mig själv, jag undrar om det var värt det? Var det värt att ta bort allt från mig? Förmodligen påminde jag dig om någon från ditt förflutna men det gav dig aldrig rätten att förstöra mig.

Detta är ett öppet inlägg om dig, du som förstörde en stor del mig.

082

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

4 thoughts on “Att förstöra någons självkänsla är ett brott, med en oskyldig gärningsman.

  • 10 mars, 2014 at 08:41
    Permalink

    Låter ju vansinne hur en människa kan behandla ett litet barn sådär.

    Reply
  • 10 mars, 2014 at 09:04
    Permalink

    Började nästan grina när jag läste ditt inlägg. Vilken hemsk lärare! HEMSK! Elak! Hur kan man bete sig så? Snacka om att vara olämplig? Jag hoppas hon inte arbetar och fortfarande trycker ner oskyldiga barn 🙁

    Reply
    • 10 mars, 2014 at 21:34
      Permalink

      Camilla – Hon var en riktig hemsk människa och jag är plågas över hur hon förstörde en del av mig. Hon gick i pension när jag slutade trean.

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: