Visar: 1 - 10 av 16 artiklar
Tonårsbarn

William 18 år, och att äta på Banken i Falun.

Så i måndags fyllde du alltså arton år älskade barn. Du blev myndig och ska ses som vuxen, vi firade din dag med att äta middag på Banken. Du fick en bil av din pappa i våras, och av mig fick du ljud till bilen, alltså stereo och ljud. Du fick även ett spel som heter ”Hobbypsykologen” samt kort så klart.

Maten var jättegod och kvällen så trevlig. Tänk att William är arton år nu, nyss var han en liten bebis.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Att förstöra någons självkänsla är ett brott, med en oskyldig gärningsman.

Jag inser att jag lät hemskt negativ i morse. Jag får egentligen dåligt samvete för saken eftersom negativa tankar är mindre roligt att tampas med. Jag vet även att många säkert stör sig på den sidan runt mig och ifrågasätter saken. Jag har en dold ångest inom mig som få känner till, den dold ångest som kryper sig på mig när jag är tvungen att utsätta mig för saker jag inte kan. Såna saker som gör att de andra kanske uppfattar som ovilja egentligen handlar om självkänsla och en oerhörd känsla av att vara så dålig att jag inte är värd ett skit. En känsla av att alla runt mig kommer titta på mig och tänka den där idioten. Den känslan hon skapade hos mig och som fått växa och växa. Den känslan som tagit så mycket plats i mitt liv och som skadat allt för mycket av de som skulle kunna varit bra. Jag ställer mig fortfarande frågan inombords när jag ser barn, varför gjorde du så mot mig? Varför tog du ifrån mig nyfikenheten, min känsla av att våga? Varför ville du så gärna ta den ifrån mig? Var det värt det för dig att förstöra en liten människas självkänsla? Att mobba ett barn så mycket att hon fortfarande i vuxen ålder mår dåligt när hon utsätts för saker hon upplever att hon inte kan, eller HELT enkelt verkligen känner att hon aldrig kan?! Att höra dagligen i skolan vilken idiot man är, att vända mina vänner emot mig. Att hånskratta och kritisera varje liten sak jag gjorde, vara sarkastisk och elak och bara berätta om mina svagheter inför alla andra och öppet mot mig det har skadat mig. DU har skadat mig! Jag avskyr när folk ger mig blickar, jag mår skitdåligt och får alltid dåligt samvete tack vare dig. Jag vågar inte ställa upp på nya saker och känner bara hur fel jag gör. Jag blir helt handlingsförlamad tack vare dig. Du som skulle lära mig saker i skolan, du som skulle vägleda mig mina första tre år i grundskolan du talade istället om för alla; Lek inte med henne, eller nu har du Madeleine lärt din kompis att inte tycka om gröt. Du skriver fult Madeleine. Du hade räknat fel på böcker och en elev blev utan bok, du tog då min och gav den till den eleven som var utan med orden; Du är så dålig så du behöver ändå inte den här. Du hånskrattade när jag läste Hattstugan inför klassen och suckade och sa att; Madeleine är den sämsta eleven i den här klassen. Jag gick i ettan och hade precis börjat knäcka läskoden. Du gav mig en dålig självkänsla som fortfarande ligger kvar, tre år av grundskolan som la sin grund i att jag slutade tro på mig själv helt. Jag slutade kämpa på mellanstadiet, på högstadiet gav jag upp och på gymnasiet hade jag ingen anledning att vara där. Jag fick William som blev min sporre i studierna och han visar vad jag kan. Men jag brottas dagligen med att känna mig mindre än alla andra, varje dag tror jag att ALLA runt mig tycker att jag är en dålig idiot. Alla runt mig som inte är inom familjen så klart, jag tror att alla egentligen tycker att jag är skitkass och egentligen hånar mig.

Idag när jag satt vid datorn kände jag mig bra, jag visste vad jag skulle göra om en orolig. Sen skulle mina uppgifter bytas och det blev kaos för det här kunde jag inte. Jag kände bara hur alla förmodligen såg också vilken sopa jag är. För precis så kände jag mig, medan andra som inte kan ruskar av sig saken inom ett par minuter får jag en spärr och en panik som växer inom mig. Jag vill fly, jag vill gråta och springa därifrån. Jag känner mig som jag inte kan andas. Idrott är en sån sak som jag hatar mycket tack vare att det kräver prestation och att visa upp sig. Du ska kunna visa att du är bra och kan, du får inte vara livrädd inombords. Jag får panik av sånt, jag vill inte göra saker jag inte kan för då kommer hennes ord om och om igen i mitt huvud ”du är dålig, du kan ingenting”. Att du var min lågstadielärare och förstörde mig så det kan jag aldrig förlåta, jag vet att hat är ett starkt ord. Men under mina tre år på lågstadiet lärde du mig att hata. Hata både dig och mig själv, jag undrar om det var värt det? Var det värt att ta bort allt från mig? Förmodligen påminde jag dig om någon från ditt förflutna men det gav dig aldrig rätten att förstöra mig.

Detta är ett öppet inlägg om dig, du som förstörde en stor del mig.

082

Författarens egna ord. Högkänslighet

Idrott och hälsa, de förflutnas spöken talar till dig.

Medan jag stod och grejade med håret nyss kom ett spöke och talade till mig genom ljudet av hårtorken. Jag hamnade i idrottsalen på min låg och mellanstadieskola och kände samma klump i magen som jag kände vid varje idrottspass vi hade. Jag avskydde idrottssalen och fortfarande som vuxen får jag ångest varje gång jag befinner mig i idrottssalar med ribbstolar, basketkorgar, linjer och allt de som påminner om den ångest som idrott gav mig under hela skoltiden. Eller ja under hela skoltiden jag gick dit tills jag insåg hur underbart skolk kunde vara…

Jag förespråkar inte mina livsval och ser mig inte alls som en förebild för den jag varit, dock är mitt förflutna något jag lätt knyter an till jag minns och kan därmed förstå och känna som de elever jag har. Jag minns idrotten och dess hemska tid när jag verkligen mådde ILLA varje gång jag visste att idag har vi idrott och hälsa. Jag minns lättnaden när man råkat glömma idrottskläderna innan man var så stort att man gjorde det medvetet. Jag minns hur underbart det var att SLIPPA vara med, för jag hatade idrotten. Jag verkligen minns den där hemska känslan och klumpen i magen när läraren kom fram med sina band och delade in oss i lag eller ännu värre de gånger läraren lät ELEVERNA välja lag! Jag var den som blev vald mot slutet, kanske inte allra sist men något åt de hållet. Jag som hade astma utan att veta om hade djävulskt svårt att hänga med i de där springa sakerna, fan det kändes ju som LUFTEN skulle ta död på mig, jag kunde inte andas! Dålig kondis och du måste träna mera, jag hatade skiten och önskade många gånger bara att idrottssalen skulle brinna upp… Så lyckligt lottad var jag så klart inte… Utan istället led man, led av att vara med i spökboll och de buande rösterna som blev när man var sist på plan och de ”äntligen” träffade en så man leken var slut. För alla ville ju ha ut de bästa först och vi som var sämst var ju även de som sedan ansågs av laget som den som gjorde att vi förlorade. Jag hatade verkligen idrotten, det enda jag minns var lite kul var när vi hade redskap och fick snurra i ringar och runt stång. Då tyckte jag det var kul! Hinderbanor och sånt, men gruppsporter. Jag mår fortfarande illa när jag ser på fotboll, hockey eller liknade på tv för jag hamnar i någon flashback från låg och mellanstadiet när man blev vald sist och redan från början visste att MIG vill ingen ha i sitt lag.

Jag brukar mer och mer fundera över om det är grunden till att jag trots att jag får någon form av lyckokänsla i kroppen ändå förknippar hälsa och motion som något av djävulens påhitt. Om det är därför jag har sån dålig motivation när det kommer till att röra på mig hemma, köpa hantlar och sånt. Att jag bra ger upp för jag känner mig sämst om och om igen.

För några år sedan läste jag om en skola som delat in sina elever på idrotten efter nivåer. Folk rasade och var jättearga eftersom detta kunde påverka elevernas självförtroende hur skulle det kännas att hamna i ”sämsta” gruppen? Jag tänker så här, som elev vet du redan när du är sämst det vet dina klasskamrater också om. När du är sämst får du aldrig fotbollen, du får ALDRIG chansen att  bli bra på fotboll heller för ingen i din klass kommer passa till den sämsta eleven och ge denne chansen att bli bra. Utan det är alltid ELITEN som får bollen eller medelmåttan medan de sämsta aldrig får chansen. Idrott och hälsa ska ju likt alla andra ämnen i skolan ge alla elever chansen, men i en värld där det endast är eliten och medelmåttan som får chansen blir det ju inte så. Så varför inte kategorisera? Varför inte dela in grupperna i tre och låta ALLA få chansen. För inget säger att du kommer stanna i samma kategori för evigt, får du chansen att träna upp dig och ha kul kan du också utvecklas. Visst alla kan inte bli proffs men alla kan med rätt förutsättningar.

Det var dagens tankar om läraryrket.

skanna0304Jag i 6an.

Författarens egna ord.

Roliga minnen.

Började just tänka på ett gammalt minne. Ett riktigt gammalt minne, det är 10 år sedan nu typ. Jag och Anna bodde båda i varsin lägenhet i Orsa och hon jobbade på BB i Mora, själv så hade jag nyss hoppat av gymnasiet och mådde inte så bra under den perioden. Det var bara några månader tills jag skulle ta mitt pick och pack och flytta. Men hur som helst till minnet. Jag och Anna var båda ganska trötta under den här tiden, Anna brukade åka och hämta mig i sin blåa Volvo som passande fick namnet ”Gamla Bettan” och hon fick verkligen köra hitan och ditan med oss. Ganska många gånger kunde Anna hämta upp mig på parkeringen vid Gärdet för att vi skulle hem till henne. När vi kom dit brukade vi gå till hennes säng dra duntäcket över oss och sova. Det var sällskap i vårat liv just då. Jag började tänka på hur förnärmade vi blev när hennes syster ringde och bad om skjuts klockan 20:00 på kvällen när vi sovit i 4-5 timmar. Hon behövde någon som kunde skjutsa till Sveg morgon efter, jag glömmer aldrig Annas trötta röst som frågade vilken tid och hur hon utbrast: 6:00 imorgon bitti! Är du inte klok?! Hur som helst så tyckte Anna att jag skulle med, så vi tog oss en roadtrip till Sveg. Anna muttrade och jag satt väl och halvsov. Vi lyssnade på Eddie Meduza och sjöng allsång hela vägen till Sveg. Vi konstaterade att Sveg var en liten håla med en rondell och en korvkiosk. I bilen passade jag och Anna på att SOVA!
Det är ändå ganska kul att minnas saker, ibland sitter jag och halvler för mig själv och minns vad jag gjort.

Jag minns även när Lena och jag som satt på en parkbänk och var otrevliga mot massa karlar en hel kväll. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Vi totaldissade alla! Det är vänskap!

 

Författarens egna ord. Glasögon, solglasögon & linser

Något ovanliga bilder.

Något otroligt få människor vet om mig är att jag har glasögon. Jag visar mig sällan (läs aldrig) i glasögon. Jag vet nämligen att jag verkligen inte passar i det och vantrivs därför. När jag gick i sexan fick jag beskedet du behöver glasögon, min värld rasade. Jag mådde verkligen skitdåligt över saken och grät många kvällar för det. Kan verka märkligt men jag är väldigt kroppsfixerad, och i min värld så kan jag störa mig på allt. I alla fall så tänkte jag ge er en glimt av mig när jag var 13 och även början på 14 precis innan jag började med linser.

Sällan folk får se mig i glasögon men här får ni en bild på mig och min yngsta syster. Jag var 13år här och min syster ett halvår kanske?

Likblek, 13 eller 14 år. Inte helt säker på åldern. Men gick i 7an i alla fall.

Storasyster och lillasyster.
13 års åldersskillnad.

Författarens egna ord.

Filofaxtider.

Jag har sedan två dagar tillbaka börjat tänka på filofaxen jag levde i och för som fjortis. Jag hade en Björn Borg filofax som jag fick av min mormor när jag fyllde 14 om jag inte minns helt fel. Jag älskade den där filofaxen och den användes flitigt. Vi skickade dessa mellan varandra och skrev små ”brev” om diverse saker vi tänkte på, killar, livet och sånt som fjortonåringar har i huvudet. Jag har min sparad i förrådet och vid något tillfälle har jag hittat den och läst igenom, skrattat och tänkt tillbaka på den tiden. Inte för att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var ingen härlig tid för mig direkt, jag ville helst bestämma helt och hållet över mitt eget liv och bo hemma var pest. Var nog därför jag fick egen lägenhet när jag var sjutton. Vissa skulle nog inte klarat att bo ensamma tidigt, för mig var det en befrielse och jag njöt av varje sekund och har så gjort sen jag flyttade hemifrån. Jag drömmer ofta mardrömmar om att bo ihop med folk så där. Kollektiv eller att man blivit vräkt och får lov att flytta hem igen. Förmodligen för det skulle vara en katastrof för mig, jag älskar mitt vuxna liv för mycket.

Hur som helst filofaxer, jag har de senaste dagarna grubblat på vilka dikter det var vi la in i dessa. Två minns jag ”A circle is round it has no end,. that’s how long I want to be your friend” och sedan ”Om du var en blomma och jag var en ko, skulle jag äta upp dig för du är så gó” men något säger mig att det var fler ramsor också. Ganska många om vilka svin killar var, ofta med en poäng att de endast var ute efter en sak. Fördomar eller verklighet? Förmodligen båda delarna, jag skulle nog vilja påstå att det dock är lika många tjejer som utnyttjar killar fast tjejer kommer ju undan med det på ett annat vis. Tjejer ses ju ofta som offer i samhället i stort, nu menar jag inte alla men ofta så känner jag mig som kvinna själv att media men även andra ser kvinnor som offer. Offer för föräldrafällor, offer för chefer, offer för betyg, offer för samhällets bilder av könen rosa vs blått osv. Jag vägrar se mig själv som ett offer och dessutom lever jag med tron om att alla människor själv väljer sina liv och är man villig att säga ifrån och inte ta vilken skitlön som helst så kommer man heller inte få denna skitlön. Kvinnor i stort är fega, det handlar knappast som samhället, hur många gånger har man inte befunnit sig i grupper med andra kvinnor där det gnälls över lönen, arbetstider eller lärare som beter sig helt opedagogiskt. När då någon säger ”MEN vi tar upp detta nästa gång med chefen/läraren” då säger alla ”JA de gör vi, nu får det vara nog.” så tar en person upp detta och när chefen/läraren frågar resten av gruppen ”anser ni också detta?” så varar folk med, NEJ jag har inga problem. Vi tycker det här är bra, när mötet är slut går samma personer som nyss sagt att allt var så bra ut och gnäller.
Jag gör en generalisering jag vet kanske hårddraget dessutom men HUR ofta uppstår inte detta i grupper med kvinnor? Hur ofta kniper inte kvinnor/tjejer käft och låtsas som det regnar. Kvinnor är ett gnälligt släkte som gärna ser sig själva som offer men inte gör ett förbannat skit för att göra någonting åt saken, ja förutom att gnälla över killarnas fel, eller att en rosa klänning på en flicka gör henne till ett offer för framtiden. För det är ju där problemet sitter, i klänningen… Problemet sitter i att kvinnor inte vill stå upp för sig själva, att kvinnor ser sig själva som ensam är stark och vägrar be om hjälp. Om fler kvinnor sa ifrån, gick ihop i grupper skulle inte orättvisor förekomma, men eftersom vi lever i någon illusion om att det blir bättre bara jag tänker på mig själv i första hand så blir det absolut inget bättre. Då är det lättare att slänga över problemet på killarna för att komma ur mallen om det kvinnliga offret skulle ju kunna betyda att felet faktiskt ligger hos oss själva.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Abort hur mycket ska man egentligen veta?

En bild från grundskolans biologi har för alltid fastnat i mitt minne. En bild av ett dött mänskofoster som fanns i biologisalen. Jag vet inte varför en sån sak ens ska finnas i skolan. Jag har i många år efter jag såg det där fostret undrar över om det verkligen är okej att ha ett dött människobarn för jag ser foster aborterade eller levande som barn ett liv, liggande i en burk i biologisalen i en grundskola.

Syftet är ju klart man ska veta hur fostret ser ut, men HUR mycket ska man behöva veta? Räcker det inte med att se bilder i böcker som ett barn blir till av Lennart Nilsson eller liknade författare? Måste man ha ett dött mänskofoster som någon kvinna aborterat av något skäl vi aldrig får veta?
Många med mig anser att man bör skydda sig, MEN ibland så hjälper ju inte skydd det vet alla, ibland kanske det är något fel på fostret det kanske inte är livsdugligt eller någon annan orsak, det kan också vara så att kvinnan blivit våldtagen och att just det här barnet inte alls är välkommen till henne. Jag tycker att en gång är ingen gång men när man börjar göra över fem stycken aborter och enbart på grund av att äh jag orkar inte äta p-piller eller vad det nu kan vara så är det fel. Kanske är jag hård då? Det är dock aldrig något jag inte stått för. Jag skulle personligen aldrig göra en abort om det så inte vara fallet att jag blev våldtagen eller barnet inte skulle klara sig utanför magen. Hur som helst tillbaka till utgångspunkten, varför har man ett dött foster i en biologisal för tonåringar? Hur vet man att just dessa tonåringar aldrig gjort en abort? HUR vet man att det inte finns människor som av olika skäl på grund av religion kanske inte alls tycker sånt är okej. HUR vet man att vissa inte som till exempel jag aldrig får bort den här bilden från näthinnan, jag tänker fortfarande idag på det lilla fostret i biologisalen, hur han sög på tummen han var 4 månader sa dom och man såg en liten snopp, och hade små små naglar på sina pytte pytte fingrar och aldrig glömmer jag honom. Den vita lilla saken som säkert skulle fått plats i min hand, i sin fosterställning alldeles vit med genomskinlig hud, och jag tänker än en gång. VARFÖR visade ni mig detta foster? Varför lät ni mig se något så litet och så oskuldsfullt och dött när jag själv var ett barn. Jag finner inget svar på den frågan mer en att vuxna ibland glömmer hur unga personer på högstadiet faktiskt är. Att även högstadieungdomar faktiskt fortfarande har kvar oskuldsfulla ögon, jag som blivande lärare måste minnas detta för att låta mina elever vara just unga, jag saknar att inte mina lärare hade samma känslor.

För att slänga upp en kolugna och slänga upp framför sina elever och blåsa upp eller att skära i ett ko öga är inte något alla människor klarar av. Biologin i skolan är viktig men ibland räcker det med att visa bilder, allt behöver inte vara praktiskt och obligatoriskt för alla, för vissa av oss är sånt här jävligt känsligt.

Författarens egna ord.

The ark.

Sitter och lyssnar på spotify just nu är det the ark clamour for glamour, verkligen en låt som får mig glad. Sen back in time också. Tycker att the ark är förbannat bra. Varje album har jag gillat. Minns när jag och Anna var i gropen i leksand och såg dom 2001. Snacka om KUL. Hela den kvällen var så himla skoj, gropen var man ju på en del gånger när man var yngre. Var liksom något dom flesta drog till när man teen och det var midsommar. En gång så var det någon rabiat brud som började tjafsa med mig och Marlene. Det var några idioter som tog en kundvagn och åkte ner för backen så jag och Marlene som var rätt berusade stod och kollade vad som hände, bakom oss börjar några blonda bimbos (inget med blont och bimbo brunetter kan också vara bimbos men dessa var blonda) i alla fall började dom tjafsa på oss. Så vi bara MEN va fan ge er typ. Sen kastade sig den ena över Marlene och började dra henne i håret, så Marlenes karl hon var tillsammans med då fick lov att komma dit. I alla fall så kommer hennes kompis sen och började skrika om att vi skulle snott den ena brudans solglasögon, varför skulle vi velat ha dom liksom? Jag bara MEN ge dig för fan och gå här ifrån och hon fortsatte tjafsa hon var typ ute efter att slåss innan också så till sist lessnade jag ur och knuffade henne så hon ramlade bakåt ner för backen, så gick vi. Vet i fan hur det blev för henne hon lär ha blivit rejält skitig i alla fall, rätt åt henne hehe.

Året efter detta kan det ha varit 2003? Måste varit de. Så skulle jag och Lena supa på midsommar så jag åkte från Falun till Mora för att festa, men eftersom jag gick på waran behandling var jag egentligen lite mesig så ville inte dricka, så vi bestämde oss för att ha en nykter kväll. Då drog vi till Leksand med Marlene och Malin, minns att vi hade rätt kul trots att det regnade och att vi var nyktra. Hem vägen blev dock rätt trång för vi hade med några fler som ville ha skjuss. Det var sista gången jag var i leksand faktiskt.

Sen efter den kvällen så var nästa resa till Mora på Morafestivalen, jag och Anna Karlsson skulle ha en hel helg har jag för mig? Hur som helst hamnade jag på alla ställen utom där. Första kvällen träffade jag Anna H och Jenny som kommit till Mora från Särna, dom lockade med min in i deras bil. Så vi drog till donken, jag och Anna höll på att garva ihjäl oss åt Christer som låssades vara Norsk, vi skrattade som fan. Hade druckigt rejält mycket och folk vet ju hur man garvar då. Annas burgare försvann så Christer gick dit och Gapade som fan om vad dom hade för service osv. I alla fall fick hon den till sist. Så gick vi ut i bilen och igen. Där satt det en kille på 16 år och jag som var nitton fick en ofrivillig tatuering på min hals av honom…

Anna övertygade mig om att vi skulle åka till Särna, så jag följde med dit för första gången i mitt liv. Har för mig att det var en glassgubbe som låg i bakluckan också? Kan ha fel, var i alla fall så att vi hade okuperat hela jävla bilen.

Dagen efter var också rolig, for runt och hade kul en hel kväll för att sluta kvällen sovandes på Mora Buss-station sovandes på min väska.

Efter de har jag inte varit till Mora många gånger. För några dagar senare träffade jag sonens pappa. Var nog bara 3 dagar efteråt. Så gick det 4 månader så var jag gravid. Livet tickar verkligen på fort och jag tror jag har haft rätt många vändningar i mitt liv. Men jag är sån, impulsiv och går alltid min egen väg något jag är stolt över.