Känner hur ögonen börjar trilla ihop. Det är dags för sömn.

Efter att ha ätit tacos med familjen och kikat på en film tillsammans. Det blev The Spy Next Door, så har jag läst för William en stund samt planerat inför veckan som kommer. Planerat för jobbet del vill säga, jag fortsätter imorgon. Eftersom jag har en ledig dag i veckan kan jag göra grovplanering lite utspritt och sedan allt annat lite då och då. Planeringar gör man nog hela tiden som lärare, man googlar och söker, läser och kollar i böcker. Jag undrar hur många utanför yrket som förstår hur många timmar man lägger på att få ihop en bra verksamhet i sitt huvud. Läraryrket är inte ett sånt jobb man lämnar när man går utanför dörrarna på sitt jobb, yrket bär man med sig hela tiden.

Slut skrivet om jobb för stunden.

Som ni märkt bloggar jag inte lika mycket just nu. Jag mår inte så bra, jag är ledsen och känner inte helt igen mig själv. Jag vet inte vad det beror på, så här har jag inte känt mig inombords på väldigt länge nu. Jag känner mig så där ensam och vilsen, under hela helgen har jag inte velat kliva ur sängen. Jag har velat ligga där och gråta istället, men eftersom att William varit hos mig i helgen har jag gett mig fan på att gå upp. Men jag känner någon mörkerkänsla runt mig, maktlöshet och ensamhet i ringlande inferno. Det är som min själ skriker och lika så mina andetag, varje liten del av min kropp känner sig ledsen och jag hatar känslan. Kanske började det redan i somras, jag har varit glad men även känt av panikkänslor. Många minnen som besvärar mig och poppar upp på ytan, skrapar man lite på mig faller jag i små enkla bitar. Jag är stark på vissa sätt men så svag på andra, så rädd för att bli sårad och utnyttjad. Så rädd för att lita på människor, jag skulle behöva öppna mig. bli som resten och vara glad och öppen. Men det är den där spärren jag har, den där rädslan att folk ska se på mig med andra ögon. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om de får veta mer saker om mig. Kommer de uppleva mig som ett freak? Jag längtar så efter att våga vara, våga släppa alla minnen och flyga ut ur de skal jag flyttat in i. Jag är trött på att känna mig instängd och rädd för att fly, jag är lika trött på att få såna här mörka perioder i livet. Jag trodde dem var borta tills de helt plötsligt är tillbaka igen, de där värdelösa mörka tankarna som jag bara vill pressa bort. Jag försöker skriva, men när jag känner mig så här lost, är det svårt att finna orden.