Att minsta en anhörig.
Madeleine Stenberg Nu under semestern pratade jag och William lite smått om mitt tidigare liv. Med det menar jag livet jag hade innan han föddes och blev en del av mitt liv. William fyller den största funktionen i mitt liv och jag är väldigt tacksam över att just jag blev hans mamma. Hur som helst satt jag där och berättade för honom varför jag valde att aldrig mer gå på en begravning och det blev en lättsam sak i det jobbiga. När min pappa dog fick vi, jag och mina två yngre syskon en egen begravning. Jag minns det som ganska lugnt och fint och ett tillfälle för oss att säga hej då var för sig. Vi var ju barn då, jag var nio, mina syskon var fem och fyra år gamla och det här var ett perfekt sätt för oss att få säga hej då.
Några år senare dog min morfar, den begravningen var en samlad begravning med hela släkten. Jag minns det som traumatiskt och hemskt, jag grät och var alldeles förstörd. Alla känslor som fanns där i rummet, alla blommor och alla ledsna människor det var fruktansvärt! Det fanns verkligen ingen harmoni i att begrava honom bara en stor sorg, som för alltid finns kvar i mitt minne.
Ytterligare några år senare var jag på min sista begravning, trots att det blivit begravningar efter detta har jag valt att inte gå på dem. Istället har jag betalat in till minnesfonder från ställen som finns på begravningar från fonus. Jag tycker om det här med att betala in till minnesfond och så vet jag att allt kommer fram till begravningen och dem som är anhöriga så att det blir en visad tanke för dem.
Begravningar sker hela tiden, om det nu så är begravningar i Stockholm, Falun eller i Kiruna så kommer människor alltid behöva dem. Det är då väldigt bra att man kan vända sig någonstans för att få hjälp med dem, oavsett om man likt mig betalar till en minnesfond eller om man befinner sig fysiskt på plats.
