Utmattningssyndrom och medicinering.
Madeleine Stenberg 
Jag tar mig tiden idag att skriva, kanske för att jag någonstans behöver släppa ut mig orden. Så här dåligt har det inte varit med mitt skrivande på evigheter. Den här känslan i kroppen som jag försöker överleva. Jag är ledsen och trött, matt och fundersam. Idag åkte jag till jobbet för att berätta för mina elever som idag började skolan att jag är sjuk. Känslan var långt ifrån enkel, jag satte mig ner med eleverna och förklarade min sjukdom på det enklaste sättet jag kunde.
Jag började med att säga att jag är sjuk, i en sjukdom som inte smittar men som gör att jag är trött. För att bli frisk måste jag sova mycket och ta hand om mig själv. Jag måste äta bra och sova, jag förklarade sjukdomen som att jag var en hare som sprungit ifrån en räv. När andra harar stannar när faran är över har jag fortsatt att springa. Jag fick så många kramar och mitt hjärta brast nästan där jag var med mina fina elever. Dessa underbara barn som jag fått äran att flertalet följa sedan deras första år i skolan och förskoleklass. Det är klart att det känns när man inte orkar.
Jag åkte hem vid nio och somnade tvärt på soffan, hade ställt klockan på 12:00, då åt jag och William lunch. Han började skolan vid 16:00 idag och slutade 18:00, han min älskade unge började 6:an sista året på mellanstadiet. Hur som helst hade jag läkartid 13:30 så jag begav mig till Falu vårdcentral och fick komma in ganska omgående. Fick diagnosen utmattningssyndrom och fick antidepressiv medicin utskriven. Den ska jag äta i 6 månader, jag blev även sjukskriven tills den 25 september tidigast. Lämnade 6 rör med blod och gick hemåt, kanske befann jag mig i en dimma. Egentligen befinner jag mig i en dimma helt och hållet, jag vill inte träffa människor. Bara tanken på att vara i närheten av folk känns som en snara kring min hals men något jag tycker om är motionen. Jag rör på mig mycket, går långa promenader och Pokemon go kom i helt rätt tid för mig. Man slipper fokusera på människor och kan bara promenera. Jag gör inte så mycket mer just nu än försöker att göra saker som gör mig glad, allt annat gör mig tung och ledsen. Krav kväver mig och får mig att fälla tårar, men att göra kravlösa saker ger mig lugn. Imorgon ska jag ta första tabletten, det känns så där. Jag gillar inte mediciner men tror att detta blir bra för mig. En väg att bli frisk, en väg att ta mig ur sängen och lämna soffan. En väg att äntligen orka vara vaken på dagarna, en lång väg men något jag vill ta mig fram till.