Att leva i en dalgång.

IMG_8005

Igår började dagen helt okej, men jag fick stresspåslag på stresspåslag och snart var jag trött och irriterad. Det blir så när jag inte får vila, igår var det största egentligen Williams utvecklingssamtal. Men sen blev det ny lön vilket borde ses om glädjande men tog energi, inte så att jag inte är nöjd för det är jag men bara det att allt som kräver något tar energi. Sedan fick jag besked om sjukpenning som blev en upp och ner även det, jag är beviljad men det var väldigt lite pengar. Detta då sjukpenning går från tjugonde till den tjugonde. Sedan blev det ett inbokat möte nästa vecka och min läkare ringde för att kolla hur jag mår. Sedan utöver detta började Björn och William planera födelsedagen som William snart har och det blev för mycket. Jag fick en nedgång och vid 21:00 igår somnade jag. Idag har jag också haft en tuff dag, jag fick för mig att Kopparstaden skulle hit idag men var tydligen fel dag så kände lite att jag gick upp och fixade mig i onödan.

Det är så små saker som verkligen drar ner mig, det märks så tydligt att så fort jag får krav blir jag ledsen. Kroppen orkar inte med kraven, det bara är så. Imorgon ska William på lägerskola/klassresa till Kloten, det betyder att jag idag haft det kravet på mig. Att fixa och dona inför resan, det är ingen stor sak men för mig och min utmattning är det för mycket. Det är som att kroppen bara inte vill, inte hjärnan heller.

Jag försöker vila utöver detta, jag sover mycket försöker äta nyttigt och promenerar ofta. Men så har jag det här att livet ibland kräver saker av mig. Saker jag inte klarar av eller ens orkar. För jag är sjuk, sjuk och trött och det känns förbannat jobbigt.