Fikor och välmående.

Jag börjar sakta men steg för steg komma tillbaka mot ett liv. Idag gick jag ut och fikade, det var trevligt och eftersom det var på förmiddagen var det nästan inga människor ute. Jag fick ångest men inte så mycket som jag normalt får när det är mitt på dagen och det känns som människor förökar sig framför mig.

Något jag senaste dagar reflekterat över är hur jag tappat mig själv. Hur jag börjat fråga mig själv vem jag är? Jag slutade känna mig själv och slutade tycka saker var roligt. Jag var en gång en glad person, jag har aldrig varit den som hoppat och studsat runt. Men jag har skrattat och försökt se saker med glimten i ögat, en gång var jag personen som vågade säga vad jag tyckte och var inte rädd för att stå upp för mig själv. Jag var den som ville umgås lite då och då, eller läsa en bra bok. Men med tröttheten jag känt har jag plockat bort det som varit roligt för att orka att ens ta hand om allt annat. Nu med sjukskrivning och små och enkla steg börjar jag hitta mig själv vid små hörn i livet.

Det första är att jag skriver igen, det andra är att jag bara försöker mig på saker som är roligt, jag promenerar och försöker med saker. Mitt liv är en berg och dalbana och vissa dagar känner jag mig så ledsen, andra dagar känner jag mig gladare. Jag sover mycket och börjar leta i mig själv, kanske jag hittar tillbaka till Madeleine igen. Jag kommer inte tillbaka till den jag en gång varit, men jag kanske kan bli någon blandning av mig själv? Någon ny variant av jag, i jaget med nya, gamla och den jag en gång varit?