Utmattningssyndrom och små framsteg i vardagen.

004

Idag var det föräldramöte på Williams skola. Jag har varit nervös hela dagen och uppstressad, men jag bestämde mig för att försöka gå dit och det gick bra. Jag hade skickat ett e-post där jag förklarade mig. Jag kände som så att jag lägger hellre korten på bordet så människor vet, varför ska man dölja sanningen? Jag har utmattningssyndrom och jag är trött och sover, jag är ledsen och stressad. Men jag tog mig dit och det kändes bra, blev lite tårögd när lärarna frågade hur jag mår. Tårögd för omtanken och för att det är känslosamt ännu, det känns ju i själen att må så här. Jag tycker verkligen om Williams skola och personalen som arbetar där, det är fint när människor bryr sig det värms i hjärtat.

Jag klarade av att sitta i klassrummet, men sen när vi skulle samlas i aulan gick det inte längre jag försökte men kände paniken växa. Jag satt där och till sist fick jag sådan ångest att jag fick ge upp och lämna rummet. Björn var ju ändå där så han kunde berätta vad som kom upp. På vägen ut mötte jag flertalet ifrån 4-6 som pratade med mig och sa att jag varit så stark som orkat så länge. Det värmdes i hjärtat, det känns skönt när man lyckats med något och man får stöd ifrån andra för det är just stödet man behöver. Att man vet att man lyckats och det man gjort varit bra nog. Jag pushar mig inte mer än jag ska, jag måste låta kroppen tala sitt språk för mig och jag orkade ändå vara med en stund det var ett stort steg, för en månad sedan hade jag inte kunnat vara med ens i klassrummet.

Något annat var i dag att Mälardalens högskola ringde mig och vi pratade om mina studier där. Jag kom ju in på specialpedagogprogrammet och som det är nu finns det ingen möjlighet för mig att studera, jag förklarade att jag inte vill ge upp min dröm för att jag olyckligt blivit sjuk och fick då höra att jag från och med i januari kan sätta mig på studieuppehåll. Det betyder att dem gör ett undantag för mig, det känns fint. Jag får alltså läsa om denna termin nästa år men har kvar min plats, det känns i hjärtat och att veta att man inte behöver oroa sig för att inte komma in nästa år. Jag kommer alltså få fortsätta mina drömmar i framtiden, varje sån där liten sak ger mig glädje och hopp framåt.

Nu är jag jättetrött och ska alldeles strax gå och lägga mig igen. Glömde berätta om hur det gick med vårdcentralen igår. Jag lämnade en urinodling, fick högkostnadskort och idag fick jag svaret att jag inte har urinvägsinfektion, jag vet inte vad jag lider av. Kanske är det någon muskel som är öm som trycker på? Jag har ju gjort både skiktröntgen och ultraljud och man hittar inget, så jag får väl bara bita ihop helt enkelt.

Imorgon är det en annan dag, det är onsdag. Jag får se vad den onsdagen tänker erbjuda. Någon promenad kanske, kanske orkar jag städa imorgon? Den som lever får se.

Om kanske, om jag orkar.

Dagarna ser ungefär lika ut varje dag. 7:30 vaknar, ligger i sängen medan William gör sig klar för skolan. Kanske somnar jag om, kanske orkar jag gå upp. 10:00 är ur sängen och duschar. Kanske orkar jag äta frukost kanske orkar jag sminka mig. 11:00 klär på mig och tar en promenad, kanske orkar jag gå länge kanske orkar jag bara gå i 20-30 minuter. 12-16 oftast somnar jag någon gång här och sover länge. Vaknar och känner mig hungrig, äter lite mat tills jag känner mig äcklad. Kanske tar jag en längre svettig promenad. Kanske orkar jag kolla FB en stund och blogga? 21:00 är jättetrött och somnar samtidigt som William. Mina dagar är ett omlopp av kanske:n, orkar jag idag diska. Kommer jag idag klara av att inte tänka på uppstressade saker? Om kanske, om jag orkar.