Egentligen är bilden ovan så sjuk. Jag tog den på morgonen när jag var så nervös att jag trodde att jag skulle bryta ihop. Att jag sedan fortsatte i samma spår hela dagen känns så där bra faktiskt. Alltså det var hemskt att ta bussen till Borlänge, jag trodde flertalet av stunderna i bussen att jag snart skulle behöva hoppa av i farten. Jag som brukar lugnas av musik stressas av musik numera, och det är jättejobbigt! Jag som brukar älska att ploppa i öronen och lyssna på Spotify är hemskt oroad av musiken, det är jobbigt. För stänger jag av musiken blir jag ännu mer stressad av människorna runt om mig.

Hur som helst jag var på mötet och det gick bra, men att befinna mig ensam i cirkus 10 minuter i stadshuset var fruktansvärt. Jag får för mig att folk stirrar på mig och även om jag vet att folk inte alls stirrar så lurar mig hjärnan att tro att det är så. Mötet var ganska snabbt avklarat och när jag kom ut i luften och tog mig promenaden neråt mot stan var jag uppstressad i kroppen. Väl på bussen igen satte jag igång P3 dokumentär. Jag som aldrig tidigare lyssnar på sånt har nu fastnat i saken, på något vis funkar det bättre än musiken att bara lyssna är avkopplande för mig just nu. Det kanske är dags att börja lyssna på ljudböcker med, för på något vis tycks det vara vad min hjärna orkar.

När jag kom hem somnade jag på soffan, där sov jag i hela 4 timmar. Helt slut det blir som att all energi bara tas ur min kropp när jag gjort något. Jag bara sov och sov, vaknade och skulle gå hem till Björn var tanken. William tog cykeln och cyklade före och jag började gå, när jag kom till villaområdet vid Övre Norslund gav kroppen upp. Jag kände det, hjärtat började slå extra fort, andningen förändrades, det blev svart framför ögonen på mig och jag kände hur benen gav vika. Pulsen slog hårt och jag fick tag på Björn som fick komma och hämta mig med bilen. Jag satt där mitt på trottoaren och hörde vinden, kände solen. Svetten rann efter min rygg och jag var helt tömd på energi, som att jag sprungit ett långt pass fastän jag bara gått en kort bit. Min kropp la av, den sa stopp. Jag är 32 år och kroppen ville inte bära mig framåt, jag vet att jag börjar acceptera den långa vägen tillbaka. Att liksom huvudet börjar förstå det kroppen sedan länge berättat för mig. Huvudet börjar förklara för min kropp att jag gjort nog nu, det räcker. Min hjärna har tagit kontroll över kroppen, min kropp bara lyder hjärnan nu. Den accepterar vad min hjärna säger och det är skrämmande, min kropp är den som håller mig ihop men den är också den som vågar säga stopp nu. Det känns och det är skrämmande på samma gång, att acceptera att jag är sjuk och att vägen tillbaka är lång. Fan alltså det gör ont! Det gör ont att inse att man inte är den man en gång varit!

Usch idag mår jag verkligen inte bra. Jag är hemskt nervös och oroad, klockan 11:00 ska jag befinna mig i Stadshuset i Borlänge. Mötet handlar om min sjukskrivning och mående och jag har mått dåligt över detta i över en vecka. Såna där saker som måste göras som raserar en hel del av min värld. Det skapar oro på ett plan som är svårt att beskriva, medan det normalt bara skulle vara att åka dit och göra det man ska. Skapar detta en inre oro och en vetskap om att jag måste göra saker, det är som att städa. Att orka städa är en stor sak för mig, att orka umgås med en vän tar energi. Att diska eller bara tvätta, alla såna där små saker det kräver så mycket och ibland känns det som det kväver mig. Som att jag inte kan andas för att jag måste göra saker. För mig är det en kamp att ens orka ta mig ur sängen på morgonen, oftast ligger jag kvar i sängen till 10-11 på dagen och bara låter timmarna gå. Stundvis är det som att jag fastnat i sängen, jag tar mig inte ur den. Inatt när jag vaknade, som jag gjort varje natt sen senaste veckan eftersom jag vetat om detta möte, låg jag och hade sådan ångest att jag började planera varit vi skulle ta vägen om det blev någon världskatastrof. Sen ökade så klart stressupplevelsen och jag kunde inte somna, sov oroligt och drömde om diverse obehagligheter. Drömde igår natt att jag var med i en bilolycka och att bilen låg på taket, jag hade sådan ångest och förstod i drömmen att det är en dröm! Jag skrek för att försöka vakna men det gick inte och jag var panikslagen, tänkte att bilen skulle börja brinna och att jag snart skulle dö. Just det där är som värst, känslan av att man tror att man ska dö. För så är det med ångest, och att må så här. Det är den största anledningen till att jag vet att jag inte är redo att börja arbeta ännu.

Jag har alltid tidigare sett mig själv som en sådan som borde kunna prestera mera, jag var aldrig eleven i eliten i skolan och jämförde mig alltid med alla smarta människor. Jag såg mig aldrig som ambitiös eller speciellt driven, men nu när jag är sjuk och går runt och tänker och analyserar mycket. Kommer tillbaka till jorden mera och mera inser jag att jag alltid varit ambitiös. Jag har alltid lagt ner mer än 100% på saker jag gjort, jag har aldrig velat lämna något halvklart utan det ska vara färdigt och kännas äkta. Jag har alltid velat något mera, alltid drömt om något mer. Alltid tyckt att jag nog kunde gjort det där lite bättre, alltid tagit med mig arbetet hem för att göra resten och mera. Oroat mig för att det jag gjort inte räcker, jämfört mig med alla andra. Just för att jag är driven, jag vill så gärna skapa en perfektion för mig själv. Jag avskyr att misslyckas och känslan av att ha gjort fel så mycket att jag drivit mig själv till bristningsgränsen.

Igår när jag promenerade som vanligt, lyssnade på träden och fågelsång. Fick solens strålar mot mitt ansikten och kände hur vinden fångade mitt hår slog det mig ”När gjorde jag sånt här senast? När tog jag hand om mig själv? När brydde jag mig bara om mig?” Jag minns inte när det var, jag minns inte när jag bara tänka på mig och ingen annan. När jag bara tog hand om mig själv och inga andra. Jag kände vinden dra igenom mitt hår och solen mot min kind och insåg att jag allt för länge bara tänkt på alla andra och inte mig själv. En insikt så stark och så psykisk på samma gång.