Utmattningssyndrom – Idag fick jag panikångest och visste inte vart jag befann mig.

IMG_7264

Idag upplevde jag något hemskt. Dagen började väldigt bra egentligen, jag gick ner till blodmottagningen för att kolla om jag fortfarande får ge blod trots min antidepressiva och det får jag. Fick med mig järntabletter och handlade lite bra vitaminer. Vädret var väl inte så roligt men jag kände mig inte jätteuppstressad utan gick upp i en bra tid. Förutom det kände jag mig ganska utvilad trots att jag var jagad av mördare i drömmen under natten.

Sedan tickade dagen på, jag kände att jag blev uppstressad under dagen. Men trodde nog att det skulle försvinna, gick mot ICA Maxi med William och jag går aldrig på Maxi klockan 17:00 på dagen, för det är fullt med folk där då. Jag har ju utmattningssyndrom och panikångest och människor liksom växer på mig i matbutiker. Vi skulle träffa Björn så vi gick in där, redan där kände jag mig uppjagad. Björn och William försvann, och jag började gå ut mot utgången. Kommer ut på parkeringen och börjar uppleva konstiga saker, fick för mig att bilar var precis bakom mig och på väg att köra på mig. Någon bil backade ut och någon körde mot mig, platserna på parkeringen kändes minimal och jag hörde ljud överallt ifrån. Jag fick som tunnelseende men gick emot bilen, väl i bilen har William och Björn en diskussion jag hör förvirrande ord och sliter av mig bältet och bara jag måste UT! Flyr i panik från bilen, vandrar ut mot stora vägen och sätter mig ner vid skylten där det står vilka butiker som finns på området. Där sitter jag och världen gungar, jag tror jag ska dö. Hjärtat talar om för mig att nu är det slut, hjärnan säger detsamma och jag ser inget det är svart. Det är gröna löv på busken framför mig och det är som att dessa inte riktigt syns. Jag börjar fundera på vart jag är, ser en bil med nummer 190 tänker på numret. Men börjar samtidigt fundera på vart jag befinner mig? Hur hamnade jag här? Jag vågar inte resa mig, jag gråter och är rädd. Jag skakar, lyckas skicka ett sms men är osäker på vad jag säger. William kommer och jag skriker till av rädsla! Jag hör ju bara ett ljud bredvid mig utan att veta vem det är.  Han säger att kom vi går, jag vågar inte resa mig. Jag sitter som paralyserad, han säger något om min telefon och jag ropar NEJ. Som när jag befunnit mig i traumatiska situationer förut, långt innan jag var vuxen. William får med mig, jag har panik alla bilar och alla ljud. Vi går och han lugnar mig, vi tar vägar förbi människor. Jag börjar lugna mig, går mot köpcentret Majorer när Björn är. Väl på parkeringen får jag ångest igen och lyckas ta mig till bilen. Jag känner ett lugn, men inte ett helt lugn. Jag är rädd inombords och det håller sig kvar, jag tar en promenad på plantagen ensam. Det är sällan människor där så det kändes lugnt. Växter och inga människor, åker hem och bestämmer oss för Donken middag.

Jag får ångest på Donken och går och sätter mig medan Björn och William beställer och kommer med maten. Väl hemma orkar jag inte tänka så mycket.
Jag som mådde så bra på morgonen, jag som var så peppad. Det känns som 20 steg tillbaka på trappan och jag är ledsen! Här vill man bli frisk, och så här är denna sjukdom det är dalar och toppar. Men dalarna är jävliga och ledsamma! Igår var jag så peppad och idag är jag så deppad. Ingen borde behöva gå igenom detta, ingen borde bli sjuk av sitt jobb. Att bli sjuk för att man är ambitiös, det känns som ett hån! Idag känner jag mig minst i världen.

Ett av alla ålderstecken!


Så fick man checka av ytterligare ett av alla ålderstecken. Har precis skaffat mig en dosett. Det är som när man hör sig säga:
“Det här var en bra bit”. Man bara; “När fan hände detta?!”

Av många saker man börjar checka av får man ibland panik, ni vet längtan efter riktigt härliga raggsockor på vintern, eller en tröja som är hemstickad. Varför får man aldrig stickade tröjor som vuxen, det är ju då man uppskattar stickat som mest?! Eller när man börjar längta efter mat som man bara undrade hur vuxna kunde äta när man var barn?! När man sitter och irriterar sig på saker på gården som hyresvärden inte åtgärdat eller blir upprörd på alla ungdomar som cyklar som galningar ner för Svärdsjögatan så man får hoppa av vägen för att inte bli överkörd.

Nu hänger jag inte i tvättstugan så arga lappar har jag aldrig behövt, men jag antar att jag varit den som skrev lapparna om jag hängde där. NÄR fan hände detta? Jag menar man var ju cool en gång i tiden, nu bara stör mig sig på saker som inte går rätt till och införskaffar sig en dosett!

För er som är nyfikna på medicinen. Det är Fluoxetin Mylan för min utmattningsdepression och ångest, järntabletter som jag fick nu på morgonen hos blodcentralen efter en hälsokontroll där. Jag får förresten fortsätta Ge blod då min medicin är godkänd! Så nu ska jag bara se om mitt ferratin och järnvärde är bra, sedan är det en Vitamintablett Kvinna som innehöll alla möjliga extra vitaminer som jag tänkte att det kunde vara bra att ta.