När hjärnan börjar lyssna på kroppens rop på hjälp.

Egentligen är bilden ovan så sjuk. Jag tog den på morgonen när jag var så nervös att jag trodde att jag skulle bryta ihop. Att jag sedan fortsatte i samma spår hela dagen känns så där bra faktiskt. Alltså det var hemskt att ta bussen till Borlänge, jag trodde flertalet av stunderna i bussen att jag snart skulle behöva hoppa av i farten. Jag som brukar lugnas av musik stressas av musik numera, och det är jättejobbigt! Jag som brukar älska att ploppa i öronen och lyssna på Spotify är hemskt oroad av musiken, det är jobbigt. För stänger jag av musiken blir jag ännu mer stressad av människorna runt om mig.

Hur som helst jag var på mötet och det gick bra, men att befinna mig ensam i cirkus 10 minuter i stadshuset var fruktansvärt. Jag får för mig att folk stirrar på mig och även om jag vet att folk inte alls stirrar så lurar mig hjärnan att tro att det är så. Mötet var ganska snabbt avklarat och när jag kom ut i luften och tog mig promenaden neråt mot stan var jag uppstressad i kroppen. Väl på bussen igen satte jag igång P3 dokumentär. Jag som aldrig tidigare lyssnar på sånt har nu fastnat i saken, på något vis funkar det bättre än musiken att bara lyssna är avkopplande för mig just nu. Det kanske är dags att börja lyssna på ljudböcker med, för på något vis tycks det vara vad min hjärna orkar.

När jag kom hem somnade jag på soffan, där sov jag i hela 4 timmar. Helt slut det blir som att all energi bara tas ur min kropp när jag gjort något. Jag bara sov och sov, vaknade och skulle gå hem till Björn var tanken. William tog cykeln och cyklade före och jag började gå, när jag kom till villaområdet vid Övre Norslund gav kroppen upp. Jag kände det, hjärtat började slå extra fort, andningen förändrades, det blev svart framför ögonen på mig och jag kände hur benen gav vika. Pulsen slog hårt och jag fick tag på Björn som fick komma och hämta mig med bilen. Jag satt där mitt på trottoaren och hörde vinden, kände solen. Svetten rann efter min rygg och jag var helt tömd på energi, som att jag sprungit ett långt pass fastän jag bara gått en kort bit. Min kropp la av, den sa stopp. Jag är 32 år och kroppen ville inte bära mig framåt, jag vet att jag börjar acceptera den långa vägen tillbaka. Att liksom huvudet börjar förstå det kroppen sedan länge berättat för mig. Huvudet börjar förklara för min kropp att jag gjort nog nu, det räcker. Min hjärna har tagit kontroll över kroppen, min kropp bara lyder hjärnan nu. Den accepterar vad min hjärna säger och det är skrämmande, min kropp är den som håller mig ihop men den är också den som vågar säga stopp nu. Det känns och det är skrämmande på samma gång, att acceptera att jag är sjuk och att vägen tillbaka är lång. Fan alltså det gör ont! Det gör ont att inse att man inte är den man en gång varit!

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

18 thoughts on “När hjärnan börjar lyssna på kroppens rop på hjälp.

  • 14 september, 2016 at 21:52
    Permalink

    Usch vad jobbigt att du blir oroad av musik nu :/ Annars brukar det ju vara skönt att lyssna på på bussen 🙁

    Reply
  • 15 september, 2016 at 11:32
    Permalink

    Åh vad jobbigt 🙁 Hoppas du mår bättre snart!

    Reply
    • 19 september, 2016 at 20:52
      Permalink

      Ja det är jobbigt. Jag vill verkligen det, men sånt här tar tid 🙁

      Reply
  • 15 september, 2016 at 12:53
    Permalink

    Den insikten är dock början på att ta dig tillbaka <3

    Reply
  • 15 september, 2016 at 14:04
    Permalink

    Blir så ledsen av att höra att du inte mår bra! Jag känner lite likadant just nu. Är i en sämre period och min kropp orkar bara inte… När jag blickar tillbaka och inser vad mycket jag missat och offrat tack vare att jag fick den här sjukdomen, ångesten och paniken… ingenting är som det var och det gör så ont att se det…

    Reply
    • 19 september, 2016 at 20:02
      Permalink

      Det är jobbigt och jag förstår vad du menar :(. För det är verkligen något man får offra, det är inte kul alls. Kramar på dig!

      Reply
  • 15 september, 2016 at 15:55
    Permalink

    Det är som du säger – en lång väg tillbaka, men när du är i mål kommer du att vara ditt gamla jag och ännu starkare än innan! Lycka till!

    Reply
  • 15 september, 2016 at 17:26
    Permalink

    Åh uh stackars dig, vilken jäkla skit alltså =(
    Svar: Hehe ja, grym kollektion om inte annat;)

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: