Bild från ett svinkallt midsommarfirande 2014.

Det känns som jag verkligen kan pendla mellan att skriva här, men det är ju också mitt liv just nu. En pendlande dalbana där jag ena dagen känner mig glad och uppåt för att nästa dag påminnas om att jag inte mår som jag borde. Det är en smärta i bröstet, igår sov jag nästan hela dagen. Jag var galet trött, jag sov från 22:00-10:00, men vaknade för att se till att William fick frukost och gick till skolan emellan så klart. Tog mig en promenad och sedan somnade jag igen… Jag sov mellan 15:20-17:50 helt utan att ha några som helst besvär med sömnen, gick och la mig vid 22:00 och sov tills imorgon vid 7:30. Man kan undra hur mycket sömn en människa kan behöva? Hur mycket sömnbehov kan finnas där inne i kroppen? Tydligen ett galet överskott, man blir trött och pigg med det här utmattningssyndromet och sömnen kan både vara ett hinder och ett bra redskap.

När man känner att varje måste är som att bestiga ett berg känns livet hårt. Tänk er känslan av att försöka klättra upp och sedan falla handlöst neråt, i en intervall och hela tiden. Att när man ena dagen känner sig som man tror sig hålla på att bli frisk för att sedan dagen efter klubbas neråt igen. Det är ett spinnande hjul som går runt och åter runt i det oändliga och man känner en sorglig känsla inombords som är svår att beskriva för andra.

Så igår sov jag bort hela dagen, jag lagade middag och umgicks med familjen så klart men varje stund jag kunde sova passade jag på att sova under. Idag känner jag min mindre trött, jag har varit ute och gått, lyssnat på P3 dokumentär och funderar på att ta mig en till promenad. För det finns något väldigt skönt i att befinna sig ute just nu, naturen och P3 dokumentär. Tankar som får förflytta sig från insidan och utåt, känslor och åter känslor. Jag sa till beteendevetaren att i somras ville jag bara få stänga av hjärnan en stund. Att hjärnan höll på att göra mig galen! Att jag drömde om att bara få den avstängd så jag slapp tänka, att jag bara fick må bra. Nu funkar inte känslor så, även om medicinen jag får har hjälp mig en bit på vägen. Jag låter som en idiot, jag låter som jag inte är klok. Vilja stänga av känslor, tankar och det som gör mig till människa. Men mina tankar och drömmar, när jag känner mig ledsen när jag tänker på saker jag måste göra. När något jag älskat att göra tagit ur mig det som kändes glädjefyllt då gör det faktiskt ont. Det gör ont att drömma om jobbet, eller när jag vaknar och tror att jag glömt något och ska till jobbet. Förra veckan var första veckan som jobbet inte kretsade i mina tankar varje dag. Denna vecka kommer bara jobbet upp om jag görs påmind på ett eller annat sett. Det har tagit mig 5 månader att börja sluta tänka på jobbet 24/7. Nu tänker jag på jobbet kanske varannan dag, hur lång tid ska det ta tills jobbet inte stressar mig? Tills jag helt kan lämna jobbet och molnen som byggt bo där i mitt huvud?

Människan har uppfunnit så mycket, men ingen knapp för känslor och tankar. Vi kan flyga, vi kan rulla fram på hjulet men vi kan fortfarande inte hjälpa människor att inte kommit hit där jag befinner mig idag. Människan har uppfunnit datorer och mobiltelefoner som gör dig anträffbar 24/7, men kan inte hjälpa människor som fysiskt eller psykiskt blir sjuka av sina jobb. Teknikens under säger man, men människans under då? Varför är människans under så lite värt.