Utmattningssyndrom – Hur jag hamnade här, och att strunta i kroppens signaler.

204

Jag ska inte säga att jag mår tipp topp för det är en lögn. Men idag vaknade jag i alla fall inte upp med känslan av att aldrig mer vilja stiga upp. Jag kom ur sängen vid rätt bra tid och dessutom så har jag alldeles nyligen ätit mig en burk med Kvarg, vilket borde ses som bra. Jag ska tvinga ut mig själv i ett dimmigt Falun för en av mina promenader, alldeles strax. Det ger mycket att promenera, jag vet att när man väl tagit sig en promenad kan man få lite energi i alla fall.

Varför måendet är så här pendlande är svårt att svara på. Igår fick jag frågan här igår hur jag hamnade i den här situationen. Hur allt hände, jag kunde inte somna igår kväll och låg därmed och fundera kring hur jag hamnade i den här situationen. Jag började tänka på hur det var, alla varningssignaler som jag aldrig riktigt förstod. Men med lite betänkande har jag insett att det finns några saker jag borde förstått.

Jag kräktes en hel del. Vid flertalet tillfällen förra hösten blev jag akut illamående på jobbet. Det var som en rejäl spänningshuvudvärk som kom över mig och jag fick vid några tillfällen springa iväg och kräkas, för jag hade sådan huvudvärk. Eftersom det inte var magsjuka och jag brukade räkna på timmarna tills vi slutade för dagen brukade jag fortsätta jobba tills jag kom hem. Oftast med sådan huvudvärk att jag sedan låg på soffan och trodde att döden var nära. På våren började jag ta med mig alvedon i förebyggande syfte till jobbet för jag visste att jag skulle få huvudvärk. Så jag åt alvedon flera gånger i veckan. Så här efteråt låter det helt sjukt men så är det.

Jag hade ångest som ofta bröt ut på väg mot jobbet på bussen. Jag kände mig ledsen när jag satte mig på bussen och trodde mest av att jag nog var trött. Jag förstod aldrig varför, men jag sa till en vän vid flertalet tillfällen både under förra hösten, vintern och våren att jag är så ledsen. Jag förstår inte varför? Men jag känner mig så sjukt ledsen hela tiden.

Jag gick upp i vikt. Jag var sötsugen hela tiden, mer sötsugen än någonsin och la på mig i vikt. Något jag mådde skit över. Det spelade ingen roll om jag så försökte sluta med diverse olika saker sötsuget var där hela tiden!

img_2462

Jag grät ofta jag grät hemma, la mig på sängen och grät. Kände mig otillräcklig och funderade kring livet. Kände mig missunnsam mot andra, jag kunde liksom inte glädjas med folk. Jag störde ihjäl mig på glada människor och det stack i ögonen på mig när folk var gulliga mot varandra. Vad fan hade folk att vara så gulliga för? Jag sa det så klart inte till någon men jag kände så, jag blev inte glad för andra människors skull utan kände bara “jaha, vem fan bryr sig?“.

Så galet trött jag var så trött hela tiden. Jag sov och var snäsig för jag var så trött, jag kunde snäsa till hemma och var totalt ointresserad av att göra saker. Tanken på att umgås med vänner, eller svara i telefonen? Tanken på att gå på bio eller följa med på en After Work, jag orkade inte jag ville hem. Jag vill inte umgås med någon, jag ville vara ifred.

Ljud och ljuskänslig höga ljud gjorde mig galen, och för ljusa ställen. Jag störde ihjäl mig när folk pratade runt mig, eller när det var många i en grupp som var glada och sociala. Stolar som lät, någon som tuggade tuggummi. Eller om tv:n stod på och folk skrattade och levde, det var som deras pratande gick rakt in i kroppen på mig.

Hjärtklappning och dödsångest jag hade återupprepad snabb puls. Jag kunde känna hur hjärtat rusade i kroppen, jag låg och trodde att nu dör jag. Flertalet tillfällen drog det ut mot höger arm, jag bara låg och tänkte nu är det en hjärtinfarkt och nu kommer jag snart att dö och då lämnar jag William moderlös. Vad ska jag göra!

Min IBS blev värre, jag hade kroniskt ont i magen och problem med gaser. Uppsvälld mage och kunde inte gå på toaletten förutom under helgerna, på helgerna var jag då så lös i magen att jag mest fick sitta på toaletten hela helgerna. Jag visste samtidigt att på måndag kommer jag vara förstoppad igen, så magen var svullen hela tiden.

Mitt blodtryck gjorde sig påmind om och om igen. Jag hade så lågt tryck ibland att jag knappt kunde resa mig ur sängen. Jag försökte med stödstrumpor och allt men det fanns där hela tiden. Förutom det hade jag galet mycket myrkrypningar i benen hela nätterna. Restless legs som många vet vad det är, och utöver den saken svårt att sova. Jag somnade sällan innan tolv trots att jag la mig vid tio och vaknade oftast vid fyra på morgonen.

img_2246

Jag tyckte inte att det jag gjorde dög någonting till. Att jag alltid skulle kunna göra något mer, att jag inte var lika bra som alla andra. Jag tänkte på allt alla andra gjorde, men tyckte inte det jag gjorde ens var hälften så bra som alla andra. Jag drömde om jobbet på nätterna, jag planerade inför jobbet hela tiden, kollade på Facebook efter roliga uppgifter för eleverna hela tiden. På helgerna funderade jag kring vad vi skulle göra i veckan. Jag åkte hem och grubblade på hur jag skulle göra det bättre för vissa elever, eller oroade mig över andra saker som var arbetsrelaterat.

Jag är en mussla jag pratar sällan om mitt mående. Eller visst jag påtalade att jag var trött och fick tips om olika vitaminer. Men jag är expert på att inte visa utåt när man mår dåligt. Någon påtalade att jag var blek minns jag, men jag är “naturligt” blek så det var inget jag tänkte mer på. Jag skriver hellre än talar om mig själv, det kan göra att jag nog framstår som väldigt öppen i text men väldigt sluten i tal. Det är också sådan jag är, jag tar inte plats i ett sammanhang med andra människor. Utan låter folk som har det behovet ta plats, själv håller jag mig på min egen kant med några människor jag öppnat mig för.

img_1573

Så här efteråt ser man tydliga tecken, men när man är målinriktad och har höga krav på sig själv är det inte så enkelt att lyssna på sin kropp. Man väljer istället att kämpa på tills semestern, eller helgerna och när inget av vardera ger den återhämtning det borde får man en chock. Då först inser man att man helt enkelt kämpat alldeles för länge.