Vad säger man, kände inte för att kliva upp alls idag så jag låg i sängen och lyssnade på regnet och blåsten fram tills jag gick upp vid halv elva. Jag hade egentligen tänkt strunta i att kliva upp idag, pratade med läkaren och jag har i alla fall förlängd sjukskrivning tills jag ska till företagshälsovården och läkaren där. Jag känner mig nedstämd just nu, eller ja alltså nu får jag det att låta som att jag  är hur glad som helst vilket inte stämmer, för jag är mer eller mindre deppad hela tiden. Även om det kommer glädjestunder när jag liksom tror att nu är jag på väg att bli frisk. Men jag vet det tar tid.

Det här med tålamod har aldrig riktig varit min grej. Jag vill att saker ska ske nu eller gärna igår. Att vänta är inte min melodi, julen och julklappar är till exempel en extrem plåga för mig eftersom man ska gå runt och fundera på vad man ska få och dessutom oroa sig för hur man ska reagera. Menar när man är barn då hoppar man upp och skriker av förtjusning och hoppar upp och ger folk en kram i ren och skär glädje. Sånt gör inte vuxna, utan man får inte se för glad ut så man verkar desperat och man får heller inte verka som man inte blev glad för då är man otacksam. Alltså blir det något nervöst påklistrat ”tack” och man känner efteråt att man överanalyserar det där i flera år. Var jag för glad? Upplevdes jag kanske för stel, gud tänk om personerna inte trodde jag blev nöjd…

Det är precis som när man ska presentera sig i nya grupper. Ni vet det där sadistiska laget runt så alla ska känna sig sedda? Eller åtminstone är det något som ledare ofta tror att man känner sig som. Själv sitter jag med ett inbitet mantra laget runt tills det är min tur, och jag har ingen aning om vad resten i gruppen sagt för det enda jag gör i mitt huvud är upprepa ”Jag heter Madeleine, jag är lärare och bor i Falun. Man skulle säga något man tycker om också, vad fan tycker jag om? Jävlar det är snart min tur.” sen hör jag mig själv säga ”Hej jag heter Madeleine, bor i Falun och tycker om att vara med min familj.” Sen ser man gruppledarna blick och man funderar kring om valet av intresse var för lamt? Man jag har ju inga intressen! Jag avskyr såna där frågor; ”vad tycker du om att göra”, ”Berätta något unikt med dig själv”, ”Dela med dig av något ingen annan vet om dig.” Ibland har man lust att dra till med något i stil med; ”Jag heter Madeleine, och mitt intresse är att analysera vad det är för sadister som tror att alla människor gillar att leka och presentera sig i tid och otid.” 

Jag antar att jag idag uppfattas som mer bitter än någonsin. Jag kan inte skylla allt på vädret men jag kan skylla på att jag idag sitter och stör mig på allt som gör mig irriterad just nu. Man får faktiskt vara bitter och sur också. Det precis som glädje och sorg är känslor vi människor är privilegierade med att fått.