Utmattningssyndrom – Där jag spenderar mina förmiddagar.

img_2675

Alltså jag kanske inte spenderar hela förmiddagen precis här, men en stor del i alla fall. Först sover jag, sedan ligger jag och lyssnar på tystheten i takt med att jag försöker tvinga mig själv att stiga ur sängen. Vissa dagar som i morse går det inte alls, då ligger jag som fastklistrad i sängen och är ledsen för allt, jag oroar mig för livet och tiden. Såna gånger ligger jag kvar i sängen till 10:30 eller ännu längre. Stirrar, blundar och tvingar till slut mig själv att gå ur sängen. Då brukar jag dusch, jag brukar stå en stund i duschen och avslutar med att skruva ner värmen så jag får en kalldusch. Läste förut att det är bra för stress, håret, huden, humöret och ömma muskler. Jag får erkänna att en kalldusch för mig brukar göra att jag även känner mig piggare och vill ur duschen snabbare så ett tips till er för känner att ni duschar för länge.

Sedan klär jag på mig och sätter mig vid mitt sminkbord, jag brukar smörja in ansiktet i ansiktskräm och sminkar mig. Att sminka mig är något jag känner är något jag ska göra för att bli frisk. Det är något jag tycker om, och jag ska göra saker jag tycker om för att bli frisk.

Det här är ju kanske inte helt enkelt alla gånger, men jag kämpar med sånt här. Precis som att jag knyter skorna och tar en promenad. Tar min medicin varje morgon när jag vaknar och försöker att våga göra sånt jag tycker om. Bara det faktum att jag bloggar igen känns bra. Även om inläggen stundvis är totalt meningslösa är det ändå skönt att få föra orden och skriva.

Det här med att skriva, när jag var i Williams ålder fick låna en dator av min mormors tvillingbror. Den här datorn gick det endast att skriva på och jag tog mig in i den via disketter och DOS, för er som är unga har ni ingen aning om vad jag talar om. Men denna dator hade inte ens Word om man säger så. Datorn på skolan som man fick sitta vid, under specifika stunder hade Word och Paint, men det hade alltså inte den här datorn. Hur som haver, jag fick låna datorn för att jag så gärna ville skriva, och det gjorde jag. Jag skrev novell efter novell på datorn. Vill minnas att jag nog även förde någon form av dagbok på den. Jag var helt enkelt fast i skrivandet, datorn lämnades sedan tillbaka och jag började på högstadiet. Där fick jag kollegieblock av lärarna och jag skrev, ni kan inte förstå hur mycket jag skrev. Sida upp och sida ner, jag läste upp berättelserna för vänner. Vet inte om vännerna gillade mina berättelser? Men vännerna påstod att jag skrev bra i alla fall.

Men sedan som med mycket annat var det som att jag tappade glöden. Det hände saker i mitt liv som fick mig att tappa bort pennan, istället var det böcker som tog över. Ja och min dagbok då, dagböcker hade jag alltid. Jag fortsatte att skriva i dagböcker och hoppade sedan över på Lunarstorm, sedan blev det bloggen. Eller ja Lunarstorm var början på den här bloggen, det jag skrev på Lunarstorm finns här i bloggen. Det är tolv år av skrivande, och tolv år av utvecklande. Men jag har känt under tiden när jag pluggat och sedan jobbat, hur bloggen fick lämna plats för annat.

Varför blev det så här? Jag har tänkt så mycket på saken, varför slutade jag att skriva? Jag med pennan, tangenterna och tankarna? Varför gav jag upp att föra orden ner? Jag vet ju att skrivande är en del av vad som gör mig till mig. Mina tankar och min ventil, mina känslor och mitt liv. Jag behöver skriva orden för att må bra. Jag vill aldrig mera tappa mig själv som jag nu gjort. Jag vill tillbaka till mig, och aldrig mer bli den jag blivit och såg mig som i somras. Jag vill vara den levnadsglada Madeleine, inte den som ligger i sängen och gråter. Jag vill ha mitt liv där jag skrattar, ler och har roligt. Aldrig mer ska jobbet ta så stor plats i mitt liv att jag slutar njuta av livet. Jobbet är något man ska utföra för det är roligt, stimulerande och ger inkomst. Jobbet ska inte ta all kraft man har och lämna själen skadad. Jobb är en del av livet, och inte hela livet. Det ska jag lära mig, och när jag lärt mig den saken, ja då är jag äntligen frisk.

Det är målet, det är dit min långa väg bär. Ni kommer se mig där, inte ens jag vet när. Men ni kommer se mig där!

Idag är det freeedag!

img_2477

Jahapp så var det fredag då, klockan är tjugo över tolv och jag har duschat, diskat och sitter nu här vid datorn. Har planer på att knyta skorna och ta mig en liten höstig promenad strax. Vad gör ni idag?
Meningen var att William skulle vara med mig i helgen, men då Björn jobbar nästa helg så bytte vi fredag-lördag. Det blir bra för både William och Björn eftersom tanken är ett fortsatt bygge på vindskydd/garage? För dessa två i helgen.

Bilden ovan är några veckor gammal, jag funderar faktiskt på om inte håret vuxit en hel del på sista tiden. Det känns så, en till grej var att jag går ner i vikt! Det gillas snart är jag nere på vikten jag hade när jag började må dåligt förra hösten, innan jag fattade att jag faktiskt var sjuk. Jag borde förstått när jag började gå upp i vikt förra året och i våras att något var knas men det gjorde jag inte. Nu ska jag inte foka på vikten egentligen, men grejen är den att eftersom jag haft ätstörningar och fortfarande till viss del har det så är vikten något som förföljer mig även om jag försöker att se mig själv i spegeln varje dag och tänka på några saker jag tycker om med mig själv.

Jag tror vi måste bli bättre med sånt, vi kvinnor kanske framförallt. Att våga ställa sig i spegeln och för varje sak vi ogillar med oss själva ge belöning på något vi gillar. För faktiskt det finns något bra med oss alla, eller ja nästan alla.

Nu ska jag bege mig ut på promenad!

Puss på er så länge, och trevlig helg!