Utmattningssyndrom – Företagshälsovården och uppgivenhet.

img_2462

Jag har väntat med att skriva detta, mycket för att jag helt enkelt var helt slut när jag kom hem. Jag sov hur dåligt som helst i natt, jag somnade vid halv ett och vaknade vid 5:00 låg sedan vaken och oroade mig för mötet hos företagshälsovården. Jag förstod väl att det skulle bli så egentligen, men samtidigt blir det så påtagligt när man känner av just såna här dagar.

Jag kom upp ur sängen, fixade mig och William åt frulle och drog till skolan. Strax efter nio kom jag på bussen mot Borlänge. Väl på bussen sitter det några och börjar bråka med varandra, det utlöser hotelser på bussen och skrik om “ifall vi inte var på bussen nu hade jag slagit ner dig“, den andra började då “kom då, följ med ut ska vi göra upp din jävel”. Det här var inte personer man skulle vilja stöta sig med och busschauffören tittade även hen oroligt bakåt mot dessa människor. Jag fick panik, jag funderade på att hoppa av bussen men jag stod ut. Var dock helt yr när jag väl var framme i Borlänge. Klev av på stan och tyckte det var trafik, människor och ljud precis överallt. Jag hittade till Företagshälsovården och hade sådan ångest där i väntrummet. Det var ljud, någon som skrev på datorn, människor som skrattade. Prasslande tidningar och någon som fotograferade recept ur en tidning. Flera gånger tänkte jag resa mig och gå, jag tänkte att nu lämnar jag det här stället. Jag kan inte stanna kvar, den lilla stunden i väntrummet kändes som en evighet, tills beteendevetaren kom och tog med mig till sitt rum.

Väl i rummet hade jag också panik. Jag kände inte att jag riktigt visste vilken fåtölj jag skulle sitta i och var uppstressad, kände hur jag varvades ner medan jag satt där och berättade. Tiden gick helt galet fort, en timme bara försvann. Fick göra ett test där jag tror man skulle vara på nivå 14 för att “vara lite stressad”, jag låg på nivå 38… Fick veta att jag har en lång väg tillbaka och att jag måste bli frisk men att det kommer ta tid.

Jag sa till Björn att det här gjorde mig ledsen, jag trodde jag började bli frisk nu. Jag vet, det är önsketänkande men varje dag tror jag när jag vaknar att nu är jag snart framme. Sedan får man sånt här SVART VITT och inser att man har en bra bit kvar, jag åkte hem från Borlänge ledsen och tömd på energi. Somnade på soffan och bara sov, en lång och tyst sömn. Märkte knappt av vad som hände och skedde runt mig, jag bara sov. Jag är så trött, så galet hemskt trött!

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, jag sa det till beteendevetaren idag också; “Jag har allt, ett perfekt liv egentligen. Men så hamnar jag här, med utmattningssyndrom.” Jag fick förklarat för mig att en del i den här sjukdomen är förnekelse och att det är tufft att ta till sig att man är sjuk, och ännu svårare att det tar tid. Så är det ju, jag önskar jag hade en switch-knapp och blev frisk på en dag likt en förkylning, magsjuka eller annat. Men att läka själen är betydligt svårare än att läka kroppen, jag önskar inte en människa hit.

Just nu känns det som att allt jag vill ha är ett blombud, eller varför inte en liten låda med godis, present eller liknande. Låter fjantigt kanske men just idag och just nu när jag känner mig nedklubbad är en kram eller en liten uppskattning något som fått mig att le. Just idag skulle jag behöva det där lilla extra, just idag är jag ganska liten på jorden.

Elsa Beskow – En barndom med vackra bilder och fina texter.

img_2734

När jag var liten köpte min mamma böckerna skrivna av Elsa Beskow till mig. Ja inte allihopa men jag hade några stycken, som Tomtebobarnen, Solägget, samt en sångbokJag vill även minnas att mina syskon fick en liten del med böckerna också. Jag älskade att titta på bilderna och jag minns att det var lätt att hänga med i texterna eftersom det var på rim. img_2735

Jag har nog alltid varit sådan som tyckt om fina bilder, det liksom känns i kroppen på mig med riktigt fina bilder. När William döptes fick han en Tomtebobarnen service av sin pappas farmor och farfar. Den är jättefin och den använde han flitigt som liten. Jag har därför älskat Hemtex som tagit in fina örngott, muggar och annat med dessa motiv. Dock har jag inte handlat eftersom det inte direkt känts helt läge att införskaffa sig sängkläder eller liknade med något som inte kommer användas så flitigt.

img_2736
Men så igår på Hemtex hittade jag dessa två muggar för 99 kronor styck, men med 30% rabatt. Jag köpte dessa muggar utan att tveka, dessa fina juveler står nu inne i mitt vitrinskåp och ser fina ut. Det ena är på Familjen jordgubbe och den andra på Videung, jag får medge att jag sjungit “Sov du lilla videung” till William så många gånger när han var bebis medan jag ammade honom. Den är nämligen en sån där sång som är så vackert gullig och glimmar upp våren när det är snöigt och kallt.

New Nike shoes.

img_2740

img_2738

Något jag verkligen sällan köper är skor. Jag insåg igår på Stadium när jag såg dessa att skorna jag hade på fötterna just då köpte jag 2007 eller 2008. Jag inser smått att jag borde skämmas men till mitt försvar får jag erkänna att köpa skor är det absolut tråkigaste jag vet. Att besöka en skoaffär var rena döden redan som ung, jag har ju haft vänner som tycker precis tvärtom mot mig och tycker att SKOR det är livets goda och på skoaffärer kan man hänga och flänga i flera timmar. Personligen satt jag likt beskrivningen av mina vänners karlar bredvid och suckade. Jag skulle kalla mig expert på att handla skor snabbt. Jag testar skorna, passar skorna och skorna faller mig i smaken köper jag. Men jag avskyr att behöva hela den där proceduren, prova, leta och köpa. Skoaffärer alltså, så sterila och så tråkiga! Onödigt måste, jag är ju även sådan som springer hemma utan strumpor och får väl erkänna att jag på sätt och vis är glad över att jag inte bor i ett land där man ALLTID har skor på sig inomhus.

img_2739