Utmattningssyndrom – Tacotisdag och depptisdag.

002

William fick äran att fixa med middagen idag. Jag swishade över pengar åt honom så fick han gå och handla något han ville att vi skulle äta. Det blev tacos, vi satt därför och åt tacos och pratade. Min dag har inte varit den bästa idag, och jag lyckades tvinga ut mig själv genom att boka ett besök till blodgivarcentralen för att kolla mina järnvärden. Efteråt tog jag en promenad mot Maxi och lyssnade samtidigt på P3 dokumentär om Dråpmisstänkta barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Verkligen gripande dokumentär, kan rekommenderas. Gick sedan hemåt och låg på soffan och stirrade, pratade med Björn som gav mig tipset om att be William fixa middagen tillsammans med mig idag. Vilket var ett bra tips när man inte mår speciellt bra, jag vet inte hur okej det är att skriva om sitt mående ibland.

Jag kan tänka mig att vissa kanske inte tycker det är speciellt roligt att läsa när jag inte skriver sprudlande glatt, man det är ju så här mitt liv är just nu. Ena dagen som denna är livet oerhört svart och som idag har jag knappt orkat svara i telefonen, knappt orkar svara på ett sms, knappt orkat kolla Facebook. Svara människor idag har jag inte orkat helt enkelt, jag hoppas att morgondagen är bättre. Att jag orkar kliva ur sängen imorgon bitti, att jag orkar äta frukost imorgon. Idag åt jag nämligen bara en drickyoghurt tills vi åt middag.

Jag önskar att jag imorgon känner mig gladare och piggare. Jag vill inte vara lika ledsen imorgon som idag, nog för att måendet ofta är nere men just nu är jag ganska djupt ner på ett sett jag ogillar.

Utmattningssyndrom – Dagen när jag gick upp först halv tolv, ett mörker inom mig.

047
Idag mår jag skit. Jag drömde inatt massor, jag vaknade och allt kändes som en karusell. Jag orkade knappt gå upp och fixa frukost åt William även om jag mirakulöst gjorde saken. Jag tog min medicin men la mig sen i sängen, där har jag sedan legat tills nu. Jag lyckades efter flera tappra försök att ta mig ur sängen. Idag är hörsel extra stark, huvudet känns på helspänn och kroppen reagerar på minsta lilla ljud. Hjärtat slår för snabbt, jag trodde en stund att jag var på väg att dö här i morse. Att nu kommer jag få en hjärtinfarkt och dö här, jag trodde någon knackade på dörren men insåg att så inte var fallet.

Vad är det som påverkar sånt här? Varför är vissa dagar så fullständigt vidriga?! Hur kommer det sig att man kan känna sådan ledsamhet inombords? Jag känner mig övergiven och utlämnad. Jag känner inte att jag fått något stöd för att komma tillbaka till det verkliga livet. Jag vill inte vara sjukskriven hur länge som helst, och hittills har jag haft två samtalskontakter varav den ena var i augusti när jag fick veta att jag har utmattningssyndrom och att det är företagshälsovården som ska få mig tillbaka, och den andra kontakten var först förra veckan.

Jag har fått frågan det är väl ändå ganska skönt att vara hemma?! Jag har fått den några gånger nu, SKÖNT tänker jag varje gång. Hur kan någon tro att det är skönt att vara hemma? Att varje dag lyssna på ljuden av någon som går i trapphuset. Eller oron över att försäkringskassan ska bestämma att “nu är du tillräckligt frisk“. Försäkringskassan kan ju bara säga den saken till mig, att nu är du tillräckligt frisk, då är det bara att gå till jobbet trots att man stundvis inte vet vart man befinner sig. Att man har ett hjärta som slår helt galet för fort, att man oroar sig hela tiden.
Förutom det är det hemskt att vara hemma för man tänker hela tiden, man oroar sig, man har ingen att umgås med. Man känner sig utanför samhället och det sociala livet. Man är utlämnad, men vet att ingen saknar ens närvaro och man blir inåtvänd och känner att alla människors “jag tänker på dig” på Facebook bara är tomma ord.

Det där orden hur mår du? Som folk systematiskt vill att man ska svara; Jag mår bra på. Det är ett hån. Varför frågar man någon hur den mår om man inte vill veta sanningen? Nu menar jag så klart inte alla, vissa frågar för att veta sanningen. Men många frågar bara för att dessa vill att man ska säga “Jag mår bra” när jag istället svarar att “Det är inte så bra“, blir personerna väldigt obekväma och svarar något i stil med “Men du mår nog bra snart” eller favoriten “Hoppas du mår bättre snart“. Om man inte menar det man säger så säg det inte, skriv det inte.

Är det något jag lärt mig av den här sjukdomsperioden är det i alla fall att inte lägga mer prioritet på människor som inte prioriterar mig. För varje människa man brytt sig om tidigare har jag istället beslutat mig för att minimera den saken. Jag kommer bry mig om personer som bryr sig om mig, resten kan jag vara vänligt inställd till men min energi kommer jag inte ödsla mer på sådana människor.