Jag är en sån där empatisk människa. Som barn förstod jag nog inte riktigt varför jag alltid brydde mig så mycket om andra, och vad andra tyckte och tänkte. Jag förstod nog inte heller som tonåring varför det gjorde så ont i mig att se andra människor ledsna och varför jag egentligen aldrig gillade skitsnack även om det under mycket av tiden som ung var sånt som var vanligt. Jag avskydde när människor såg sårade eller ledsna ut, och än mer när någon blev utskrattad eller retad.
Innan jag förstod att jag dessutom har karaktärsdraget HSP har livet varit väldigt jobbigt för mig. Jag har verkligen avskytt att känna så förbannat mycket, känna andras smärta, kännas andras stress eller sorg. Att varje gång man befunnit sig i ett rum känt sig som en del av alla människors sorg, glädje eller smärta. Att man velat gråta när andra gråter, och lätt börjat skratta när andra skrattar. Blivit nervös av andras nervositet, att se saker som andra inte tycks se. Att vara annorlunda på det viset att jag aldrig lyckats släppa när någon sett ledsen ut. Utan att den saken förföljt mig, att jag ibland känt mig som en förbannad dum människa som inte sagt ifrån oftare, när jag egentligen vetat hur illa berörd någon annan blivit.
Jag trodde aldrig jag var typen som blev utmattad. Jag är ju en högpresterande människa, men höga mål och ambitioner, jag ser människor och älskar lika hårt som jag hatar. I mitt känslovall finns sällan någon mittzon utan jag är allt eller inget.
Det känns som en förbannelse att vara empatisk, i alla fall just nu när jag inte är frisk som förut. Att jag gett så mycket av mig själv att jag till slut inte ens såg mig själv. Att våga älska sig själv, som ett barn som inget annat vet. Det känns hemskt att jag slutade älska mig under livets gång, men hur många av oss gör inte det? Slutar älska den vi är? Jag tror jag tappade tron på allt, att se alla dessa människor som sårar andra varje dag, eller att tampas med elaka kommentarer i vardagen av stressade människor. Att till sist ge upp hoppet som den kärlek som finns där utanför dörrarna. Jag kände så till slut, jag älskade inte mig själv men så många andra. Men upplevde det som världen inte älskade någon, jag orkade inte mer och drunknade av känslor.
Att vara empatiskt är verkligen en förbannelse ibland…
Verkligen jättesvårt när man bryr sig mer om andra än sig själv. Jag kan känna igen mig i det du skriver men man får hela tiden tänka på att någonstans finns det en gräns…
Ja visst är det så :), det är väl att man måste hitta den balansen.
Jag tror ingen av de som blir utmattade tror att de är i riskzonen och tyvärr är det nog svårt att veta när man är där. Viktigt att älska andra men nog så viktigt att också älska sig själv!
Nej det är nog så precis som du skriver <3
Du måste verkligen ha lärt känna dig själv på ett helt annat plan med tanke på det du gått igenom ?
Jo det har jag nog 🙂
Både en fördel och nackdel!
Ja så är det ju :/
Skönt att få skriva av sig om hur man verkligen mår. Jag tror att många känner som du och behöver hjälp att uttrycka sig. Såklart är det viktigt att kunna tycka om sig själv för att ha förmågan att älska andra. Jag tror det finns en sanning i det. Skickar en stor kram från mig??
Jo det är det, ett sätt att få ur sig saker och lämna bort det ifrån hjärnan 🙂
Jag förstår det, men det är en fin egenskap!
Jo men det känns inte så :/
Ibland är det himla tungt att vara empatisk 🙁
Ja det är det verkligen 🙁
intressant inlägg kram
Tack 🙂
Ah jag kan verkligen känna igen mig i vissa saker du skriver.
Brukade med tänka så .. men tyvärr är det ju ofta dem duktiga och högpresterande som åker dit.
Hoppas du får en bra dag på jobbet 🙂
Ja är väl så tyvärr 🙁
Fin färg på dina naglar med 🙂
Absolut :D. Är dock ett tag sen jag hade denna 🙂
Det är verkligen en förbannelse ibland, även om jag kanske inte har de där djupa empatiska dragen som du beskriver, i grunden. Jag har mer lärt in det empatiska, eller hur man ska säga. Klart att jag i grunden inte har varit något känslokallt monster, men just det där att känna för andra mer än för mig själv, det har jag aldrig haft, inte på det sättet. Svårt att förklara… kanske skulle skriva ett helt inlägg om det jag med…
SV: Kul att det uppskattas! Jag tycker det är kul att göra dem också, även om de inte har supermånga visningar 🙂
Visst är det så, intressant :). Ser framemot att läsa det 🙂
Du är stark, kram <3
Tack det känns inte så men fint att höra 🙂
Att vara empatisk är en av de finaste egenskaperna en människa kan ha, bara vi inte glömmer det viktigaste att vara empatiska mot oss själv! KRAM
Jo på många sätt, men är nog också det där med att vara det mot sig själv som är svårare tänker jag :/
Det är skönt när man får en förklaring på saker och ting, då känns det mer speciellt och fint på något sätt
Jo kanske :/
Känner SÅ igen mig i det du skriver. Jag har alltid varit oerhört känslig och är också HSP. Det var en del som klarnade när jag fann det begreppet! Kram
Åh intressant att läsa, det var verkligen så för mig med med HSP. Ett slags uppvaknade 🙂