Fallna gravstenar och att lämna sitt avtryck till omvärlden.

Vissa människor lämnar stora avtryck till sin omvärld. Det är ofta högt uppsatta människor eller någon som verkligen gjort förändringar. Människor som alla kommer minnas för evigt. Dessa personer är inte bara namnet på gravstenen du går förbi när du går igenom en kyrkogård utan någon vars namn människor stannar upp för att stå vid länge, kanske i klungor med andra.

Det är liksom som dessa människor lämnar sitt fotavtryck lite extra för något han eller hon gjort. Det är inget konstigt med saken egentligen, men igår när jag gick förbi nere på stan vid Vasaparken där nästan alla gravstenar ligger på marken numera tänkte jag på det där med att vara bortglömd.

Vad avgör egentligen vem som bli ihågkommen och inte? Jag besöker så sällan min egen pappas grav. Dels för att den ligger i Orsa men också för att med åren bleknar minnen och mot slutet så blir det bara en sten. En ovårdad stenplats som ingen besöker, ens namn finns där för omvärlden men vem stannar där förutom personer med anknytning. Jag får ibland ett stygn av dåligt samvete när jag tänker på hans gravplats. Det var jag tillsammans med min faster som sänkte ner urnan där i marken när jag var nio år. Ändå känner jag så lite för just den stenen. Vad beror det på?

På ett vis skrämmer det mig att vi lämnar fotavtryck som inte blir mer än just avstamp. Vad avgör egentligen vems fotavtryck som är mer värt än någon annans? När människor låter gravstenar falla till marken för att människorna som ligger där numera ändå inte längre har några levande släktingar kvar? Vems avtryck är mer värt än någon annans?

Så många tankar, jag funderar så mycket ibland. Men sådant är ju mitt huvud. Fullt med tankar och fullt med känslor.

Då och då numera får jag jättefina kommentarer här av människor som skriver att de blir berörda av mina texter, att de mår bra efter att ha läst här. Några känner igen sig och andra bara skriver att, jag tänkte på dig idag när jag såg till exempel Mon Amie eller My little ponys. Jag blir så varm inombords varje gång då, för dels verkar jag ändå lämna avtryck hos någon. Jag är inte lika osynlig som jag känner mig, och dels verkar andra människor precis som jag snappa upp små detaljer med andra. Det är så fint, det värmer till i hjärtat på mig.

Kanske jag lämnat avtryck för någon. Jag hoppas alla som ligger på kyrkogårdarna också gjort det, lämnat avtryck och varit älskade eller uppskattade medan de levde. Att lämna avtryck borde ju ändå vara en mening med att leva, att man gjort något som förändrat på ett eller annat sätt. Oavsett om du stått på en stor scen och sjungit in för en stor publik och älskats av människor kring hela världen. Eller om du bara är den som öppnar dörren åt den där gumman, farbrorn eller grav din bussplats åt den gravida kvinnan med den gråtande tvååringen på bussen.

Varje dag kan man lämna ett avtryck för omvärlden, gör det lilla och ditt avtryck kan stanna för alltid.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

8 thoughts on “Fallna gravstenar och att lämna sitt avtryck till omvärlden.

  • 18 juli, 2017 at 11:39
    Permalink

    Ja vissa människor sätter mer spår än andra så är det

    Reply
  • 18 juli, 2017 at 12:44
    Permalink

    Mycket fina funderingar! I samhället tillsammans med andra avgörs vem som lämnar avtryck. I min värld är det inte vi som lyckas med något. Det känns som ett enda Ikaros-tillstånd där man inte duger om man lyckas. Jo, jag menar det! När jag dör kommer ingen tänka på hur jag slet och gjorde något efter 20 års helvetisk sjukdom. Om jag blir master eller t.o.m. dr kommer ingen bry sig i. Det är nog en helt olika upplevelse för de flesta, hur just de gjort ett bestående avtryck eller inte.
    Jag tror fina du, att kroppen ser till att du inte besöker graven. Du är inte redo just nu. En dag kommer ingenting att kännas bättre än just det besöket igen.

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: