Har du bara ett barn? Ett inlägg om samhällets syn på enbarnsföräldrar.

Jag fick ett önskemål här på bloggen om att skriva ett inlägg kring ämnet att vara enbarnsförälder. Om saker jag fått höra och människor som frågar om syskon, jag ska skriva om detta utifrån mina erfarenheter och känslor. Jag sitter inte inne på svaren men så här upplever jag det.

För det första så stör jag mig oerhört mycket på hur människor uttrycker sig runt personer som har ett barn. Det är som att man ingår i en grupp mindre vetande för att man råkar ha ett barn. Jag är av en åsikten att det inte spelar någon roll om du lever utan barn eller har femton barn. Jag anser att varje barn är unikt och därmed kan du omöjligt sitta inne på svaret hur enkelt eller svårt det är för en specifik person att ha barn runt sig.

Dessutom är ett barn aldrig “bara” någon. Jag är väldigt glad över att ens fått barn. Många tycks glömma att det inte är så lätt att bli gravid eller få barn. Vissa blir absolut gravida snabbt, men många är det även som kämpar. År ut och år in, får upprepade missfall eller aldrig blir gravida. Några testat IVF, äggdonation och spermiedonationer, men det blir ändå inga barn. Ett barn kan alltså aldrig vara “BARA“, det är ett mirakel utan enkla medel.

När jag nu skrivit ovanstående kan jag gå vidare på samhällets och dess syn på enbarnsfamiljer. Att endast ha ett barn sticker i ögonen hos många, oavsett om det är ett aktivt beslut eller något som bara är. Att ha ett barn betyder att folk väntar på att du ska bli gravid igen. Folk förväntar sig att du ska skaffa en till, och att det ska gå lätt. Folk har dessutom mage att lägga sig i ditt sexliv och ställa frågor. Det kommer även funderingar kring om man kanske tyckte det var så jobbigt första gången att man inte vill ha fler?

Oavsett varför man sitter i enbarnskarusellen så har du ingen rätt att ställa frågan. Om personen pratar med dig och berättar så lyssnar du. Men du säger inget alls, för du vet inte vad personen har för historia bakom sig. Du kan omöjligt veta vilka känslor personen bär på där inombords. Du vet inte om personen gråter varje kväll av längtan efter fler barn. Eller om hen går och känner sig glad över att fått ett barn efter flera missfall. Trampa inte på personer som har ett barn, för vi har känslor precis som ni.

Det finns härliga saker med att ha ett barn. Jag har kunnat göra så himla mycket saker med William och gett honom 100% uppmärksamhet, det har aldrig varit någon som behövt matas eller prioriteras före honom. Istället har jag kunnat leka, eller följa med på olika saker. Jag har aldrig behövt välja bort ett barn, för att följa med ett annat på olika aktiviteter. Jag har alltid kunnat göra allt för honom, det är fint och det har gjort att vi har en nära relation idag. Jag har ju alltid kunnat fokusera på honom.

Nu kommer många tänka att han blivit bortskämd på grund av den saken. Då tänker jag skriva att inget barn kan bli bortskämd av kärlek, uppmuntran och uppskattning. Så har vi den saken ur världen. Eller menar du att när du väljer tid för ett av dina barn att just denna blir bortskämd just då? Nej trodde inte det, barn blir inte bortskämda av att få tid med sina föräldrar. De blir glada för all tid de kan få tillsammans med dig som förälder och största förebild.

Jag får ofta frågor kring om jag inte vill ha fler barn. Har även fått uppkört i ansiktet att jag förmodligen inte kommer få fler barn. Jag har även fått höra att nu är William så stor så nu är det ingen ide att skaffa fler barn, för han skulle inte ha någon glädje av sitt syskon. Jag har ofta tänkt på det där, kanske för att min yngsta syster är en sladdis och föddes 13 år efter mig som är äldst i en syskonskara på fyra.

Nog för att jag blev irriterad på min yngsta syster när hon förstört något på mitt rum, men jag älskade henne samtidigt från första stund. Att gå med henne i vagnen, eller vandra runt på Orsa med henne i bärsele en hel kväll. Jag älskade att vara storasyster åt en bebis när jag var tretton år gammal. Jag lekte med henne, och var så tacksam över att ha en sådan liten syster. Dessutom blev hon moster endast 7 år gammal vilket resulterat i att William kunnat leka lekar med sin moster.

Jag vet att människor spekulerar i om jag kommer få fler barn. Jag vet att vissa säkert sitter och tänker ett och annat. Jag kan precis som ni omöjligt styra mitt öde. Jag kan drömma om olika saker, men jag kan inte styra mina drömmar. Mycket kan vi bestämma över men inte livet. Hur livets väg bär oss får vi endast veta efteråt, men en sak vet jag och det är att ingen har rätten att ifrågasätta mitt livsval. Oavsett om någon är frivilligt barnfri, ofrivilligt barnlös, enbarnsförälder eller flerbarnsförälder. Låt oss alla enas om att sluta fråga människor privata saker. Låt oss istället lyssna respektfullt på andras berättelser.  För att göra detta måste vi ge varandra redskapen att våga berätta. Det sker först när vi  vet att vi inte kommer att bli dömda.

Ett inlägg i liknade tema jag skrivit förut:
Graviditet är inte ett skämt.