Kvällsfika och en matchade mysplaggsdag.

Idag tog jag på mig mina mysplagg från Polarn o pyret. William fick en lika fast i blå så han tog på sig sin också. Sen har vi hängt runt i matchande kläder hela dagen, jag i rött och han i blått. Bara haft det härligt och inte gjort så mycket, men det är det bästa med söndagar att inte göra något alls.

Nu på kvällen bakade William kladdkaka utan ägg. Vi åt lite och tittade på Grey’s Anatomy tillsammans. Bara en stund med lugn, jag försöker ju undvika socker men detta kändes okej ändå. William ville så gärna fika.

Nu tickar klockan mot kväll och dags för att sova. Imorgon börjar en ny arbetsvecka och även en ganska intensiv vecka. Det blir skönt där på fredag när den ge mig andrum, åtminstone lite andrum. Jag ska studera då, men det är ändå lite tid för att andas.

Jag ser när ni är som mest intresserade av att läsa. Det tycks vara när jag skriver om utmattning och mående. Jag har valt att vara öppen med att jag gått in i väggen, och mitt mående har dalat till och från hela mitt liv. Som högkänslig som upplevt traumatiska saker kommer jag förmodligen alltid att vara sådan som aldrig riktigt kommer må bra fullt ut. Det här är mitt liv, att skriva om mina känslor är lättare än att förmedla dem genom talet.

Är det något ni önskar att jag ska skriva om? I så fall vad?

En bättre dag, och är utmattade personer olämpliga i sin yrkesroll.

Får börja med att tacka för de fina stödet jag fick igår. Ni är alltid så fina mot mig, jag tänker så ofta på den saken. Tack för att ni skriver och läser!

Idag mår jag bättre och är gladare idag. Vissa dagar är helt enkelt bara skit, jag tycker det är viktigt att få skriva av mig om sådant för min egen skull. För mig som en gång varit utmattad är det nog ännu viktigare att visa på att vissa dagar är riktiga skitdagar, det blir nämligen inte så att man hela tiden måste ge sken av en fasad där allt är bra då.

Jag måste påminna mig själv om att våga må dåligt. I litteraturen jag läser nu påstod någon att man inte är lämplig för sitt yrke om man går in i väggen. Det känns som ett föråldrat och förlegat synsätt men fick frågan om kring hur jag tänker på saken. Personligen tror jag att samhället kommer bära nästintill alla dit, jag tror att fler och fler kommer att krascha om inte någon drar i bromsen snart.

Det har aldrig varit så många som fått utmattningssyndrom som idag. Idag är människor från barn till äldre i riskzonen varje dag. Vi pressas och stressas så till den grad att vi till slut inte orkar mera, hjärnan säger ifrån och lika så alla våra inre organ. Är vi olämpliga som människor för detta? Jag anser inte att det är så, det är något fel i vårt samhälle och det system som skapats.

Om samhället menar att vi ska hinna med att göra ett 48 timmars liv under 24 timmar, så kraschar alla till slut. Vi jagar tid som inte finns, varför går föräldrar runt med ett evigt dåligt samvete över tiden de ger till sina barn? Varför känns det alltid som du skulle kunna gjort lite mera på jobbet varje dag?  Varför känns det fel efter träningen när du är på väg hem, du gjorde dina 60 minuter men ändå känner du en känsla av du inte gjort tillräckligt?

Kraven utifrån på varje individ pressar oss att hela tiden göra lite mer, och det gör även att människor runt dig kräver att du ska göra lite mer. Det räcker inte med att du gjort ditt idag, du förväntas alltid ha gjort mera? Gör detta dig till en olämplig människa? Eller gör detta att samhället är olämpligt för oss människor?

Personligen tänker jag att samhället är olämpligt för oss människor. Vi är inte menade att pressa in oss i fack där vi aldrig får vara nöjda, visst är det kul med en bonus då och då. Men när livet är en evig kamp efter mer bonus, där du hårt bedömer andra för att du själv kritiskt bedömer dig själv dagligen, då mår ingen bra. Bedöm ingen någonsin! Bedöm inte dig själv, bedöm inte dina kollegor, bedöm inte dina vänner eller familj. Sitt ner och tänk på vad som är viktigast i slutet?

Är tiden du jagar och bedömer viktigare än ditt liv? För mig är mitt liv, min kropp och min själ viktigast. Jag är lämplig som människa, kollega och vän. Jag behöver inget mer än så, mitt liv är viktigt och ditt liv likaså.