februari 2022

Ätstörningsbehandling, tjockkänslor & dåliga värden.

Madeleine Stenberg 26 februari, 2022 6 Kommentarer

Igår gick jag till laboratoriet på Falu lasarett för att lämna blodprov. Mitt problem sedan ett par veckor är att kroppen bokstavligt talat viker sig.

Gång på gång har folk sagt: Det är ångest! Men inom mig har jag känt att, nej där är något annat. Ångest vet jag hur det känns, detta är något helt nytt. Går jag upp för trapporna måste jag stanna, pulsen ökar och det känns som jag ska falla ihop. Går jag från mig till Dala ABC viker sig benen och jag måste stanna och andas. Jag är så andfådd att jag tänkt att: Vart fan är min kondis?! Självklart tar ätstörningen sin chans att leva livet, den har talat om för mig hela veckan hur fet jag är och att det märks tydligt på min dåliga kondis.

Tidigare har jag hört som Gollum men senaste veckan har ätstörningen bytt röst och jag hör istället en tonåring. En tjej som ifrågasätter varje förbannad tugga jag tar, när vi har vila på Dala ABC så ligger hon efter lunchen och pickar på mig och talar om vilken idiot jag är som ätit. Man blir alltså helt fast i sina tankar, och i huvudet känner jag hur fet min kropp blivit av dessa veckor med behandling.

Jag bävar inför att komma tillbaka till verkligheten utanför. När jag ska möta vänner, bekanta, kollegor och släkt som kommer tänka vilket fetto jag numera är. Hur jag gick från ett till ännu mera. Tänk om jag kunde sluta tänka ut vad andra tänker?!

Igår när jag lämnade blodproverna, tänkte jag: ”Nu undrar de varför detta fetto ska på Dala ABC. Hon ser ju inte sjuk ut, vad fan ska denna bluff ta upp en plats där för?”

Så spinner tankarna iväg, precis som dagen innan när jag utmanade mig själv att med familjen äta ute på Basta. Jag tänkte att folk runt mig nog ansåg att jag inte borde äta alls…

Tjockkänsla, om folk kunde förstå den vidare känslan av att expandera i huvudet av en brödbit, yoghurt, middag…

Hur som helst fick jag svar på mina värden. Jag har 7 i ferratin, innan jul var det 11. Under 10 räknas det tydligen som anemi/blodbrist. Jag hade dåliga levervärden och högt crp. Kan ju förklara varför jag mår som jag gör. Det är alltså inte bara fett som får mig sjuk utan det är en del kroppsligt också…

Ätstörningsbehandling och nedstämdhet.

Madeleine Stenberg 24 februari, 2022 7 Kommentarer

Jag är sedan cirka en vecka nedstämd. Orkar verkligen ingenting och känner mig ledsen. Maten känns jobbigt, och det känns som att min ätstörning skriker i huvudet på mig. Som att den verkligen är där och på mig 24/7. Stundtals känns det som att rösten är värre än någonsin, att ha någon som skriker på dig att du är en idiot som sväller upp, går upp i vikt och kommer få ett helvete hela sommaren. Samtidigt som hela kroppen skriker efter att påbörja långa promenader och svält igen, så ska man äta. ÄTA när man helst inte vill, vi fick risifrutti som mellis igår, jag kände paniken. SYLT! Först lingonsylt dagen på tisdagen, sedan blåbärsylt på onsdagen och även lingonsylt till maten och så förmodar jag att det är sylt idag torsdag, eftersom sjukhuset serverar pannkakor.

Mitt humör dalar, ena stunden är jag äckligt irriterad. Andra stunden sur, och tredje stunden lättstött och ledsen. En riktig berg och dalbana, ledsamhet visar jag inte utåt så klart. Men däremot allt annat.

Hur gör man?! Hur står man ut! Halvvägs nu och en månad kvar att kämpa, det är ingenting. Vissa dagar vill jag bara ge upp, kanske var det käftsmällen i fredags när vi hade kunskapskola kring ätstörningar som fick mig ur fas. Jag har känt igen mig i allt, men att diskutera hur tankarna går i huvudet var en rejäl smäll. All tid jag lagt ner på att tänka på min vikt, min kropp. Alla ÅR, MÅNADER, DAGAR, TIMMAR, MINUTER OCH SEKUNDER där jag tänkt att jag ska föra saker: ”När jag gått ner i vikt.” Det gjorde ont, hur mitt liv varit på paus sedan jag var tolv av längtan att gå ner i vikt.

Det tampas jag nu med, och det känns tungt. Riktigt tungt, så pass tungt att det är skitsvårt just nu.