Det är så svårt att ibland skriva ner hur det går för mig så här på sommaren. Kanske speciellt då denna sommar varit en evinnerlig kamp mot friskheten. Det var varit ett steg framåt för att halka 20 steg bakåt, hela tiden med kroppen som fokus. Jag har vågat äta ute med en vän, vågat ära ute med min syster och hennes sambo. Har vågat äta både grillat och tacos de senaste dagarna tillsammans med andra förutom familjen.
Jag har petat i maten, tagit upp någon salladsskiva, fått känslan av att bli tittad på. Hjärnan som vill att huvudet ska tänka att folk ser på mig när jag äter, få mig att bli så liten. Eller som får mig att skaka för att jag lägger upp mat på tallriken. Rädslor som är svåra för andra att ta till sig, kanske speciellt om personen är sådan som älskar god mat.
Att stå ut i ångesten, och inse att okej jag lyckades med detta. Hur som helst, jag tänkte på det där med att väga söka hjälp att VÅGA bli frisk. Att inte längre tänka i banorna: När jag blir smal, eller jag har inte tid just nu. Eller jag är för gammal, inget stämmer det är ätstörningen som ger dig dessa tankar. Den vill ju ha dig kvar, för vad och vem är du utan den där rösten som dagligen berättat för dig vad du får och inte får äta? Som säger åt dig att du inte får äta ditten eller datten. Som gett dig någon känsla av att du på grund av din vikt, kropp eller inre inte förtjänar den där glassen i värmen så som någon annan gör. På grund av din kropp?
Att kämpa med vikten hela sitt liv, vad är det för liv egentligen? Att låta vikten ta alla ens tankar, få en att endast stanna med sin ätstörning precis som den vill tills man är helt isolerad. Bara du och den, bara för att kroppen är viktigare än välbefinnandet.
Det är sådana dagar jag tänker på hur viktig det är för mig att fortsätta kämpa. Jag vill inte längre missunna mig själv rätten till fina kläder, vänskap, skratt, resor, middagar. Jag vill leva! Jag vill skratta och jag vill orka! Jag vill inte svälta längre! Jag är trött på svälten, den gör mig bara trött och ledsen på livet.
Det är så starka inlägg du skriver då det kommer till ätstörningar. Tänker hela tiden på hur andra dömer sina medmänniskor. Man äter för mycket, man äter för lite, man äter fel, och där går det inte att göra rätt… Ser bara på jobbet med alla åsikter. Jag försöker följa det som dietisten har lärt oss, och vi måste ju följa de råden i vårt jobb.
❤❤❤
Nej, fortsätt du kämpa, du kommer att klara det!
Absolut jag ska det 💗
Så flink du er som prøver
Jag blir lite förvånad av kommentaren överst. Jag dömer aldrig någon utifrån matvanor och har heller aldrig råkat ut för att någon har ifrågasatt mina. Kommenterar man andras matvanor så ligger problemet hos den person som fäller kommentaren tänker jag. Ärligt talat så tycker jag det är totalt ointressant vad eller hur andra äter. Vår dotter har ju en ät- och träningsstörning och även om jag har synpunkter ibland så uttalar jag dem aldrig. Däremot så lyssnar jag vid behov. Sedan är det så att rädslor och hjärnspöken är både starka och ologiska men det hjälper inte alltid att man har den insikten.
Klart att du ska kämpa vidare för visst går det att vinna över ätstörningen! Därmed inte sagt att det är lätt. Själv har jag ägnat på tok för många år åt olika dieter för att passa in i samhällets smala mall. Nu tänker jag annorlunda och värdesätter en sund själ i en sund kropp. Det är mycket befriande! Jag duger som jag är 😀