Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med känslor, djur och porslin!
Nu färgas luften med flingor. Jag såg dem igår, men det var så smått att ögonen nästan inte kunde se flingorna. men just i denna stund faller det stora flingor ner från himlen. De dalar ner mot marken, och även om marken inte färgas vit av snön ser jag dem nu. Snö, det är som små bitar bomull som faller, eller som att någon haft kuddkrig så fjädrarna faller neråt. Det är första snön som kommer, vintern är här.
Vaknar ni också ibland på helgerna och känner den där underbara känslan av livet? Jag vaknade helt utvilad i morse, låg ett bra tag och bara lyssnade på tystheten. Inget ljud, inte ens biltrafik hörde jag, där och då njöt jag till fullo. Det är helg, en vecka kvar tills första advent. Snart är det december och då har denna mörka novembertid passerat. Många pyntar just nu, lite överallt faktiskt. Grannarna mitt emot har sina ljusstakar i fönstren, några har bytt till julgardiner. Jag väntar tills nästa vecka och första advent som alltid. Jag är ingen pyntare egentligen, men nog är det lite mysigt att titta på hur andra förbereder sig för jul och firande. Jag längtar nog mest efter julmat, det tycker jag mycket om. När det slår mig att jag endast har 16 arbetdagar kvar innan jullov får jag lite panik. Det var ju nyss sommar och semester! Och nu är det snart jullov, men jag gillar jullovet. Jullov eller julledighet är en välförtjänst paus ifrån vardagens jobb och stress. Jag tror vi alla behöver den pausen. Mitt i denna mörka period med värmeljus tror jag vi behöver lite lugn ibland, för visst är ändå julen lite lugn.
Idag slängde jag på mig mina tofflor när jag trippade över mitt iskalla golv här hemma, pjyamasen var på och det kändes så där mysigt att jag bara var tvungen att föreviga denna sak med en bild som ett framtida minne. Nu ska jag duscha för jag får nämligen besök idag av en vän. Blir nog kaffe, lite fika och prat i mitt kök. Det är så roligt att bara umgås en stund.
Igår lyssnade jag, min underbara granne och Björn på vinylskivor här hemma hos mig. Sprakande ljud och mys det också, William var på kalas/party så vi passade på. Helt underbart var det, att umgås med människor är bra för själen.
Björn var sugen på en bil i Säffle så jag ville så klart gärna hänga på. Eftersom jag behöver se mig om i världen är jag sällan sen med att följa på diverse saker. Så vi åkte strax efter nio på förmiddagen. William stannade med sin farmor eftersom han vägrar att åka hemifrån och tycker sånt är skittråkigt. I alla fall, resan neråt var riktigt spännande med fin natur och roligt att se lite av Värmland. Eller ja ganska mycket av Värmland skulle jag vilja påstå. Vi såg massor med svanar och det hann jag inte riktigt med att fota men fick några i alla fall. Första stoppen blev dock Kil för Björn hade sett några däck på blocket där han var intresserad av. När vi kom dit visade det sig vara skitbra däck så Björn slog till på en gång. Kil var riktigt mysigt och jag hade nog säkert kunnat stanna en stund extra där bara för att spana in lite mera. Hur som helst så köptes däcken och vi begav oss vidare mot Säffle.
På vägen kom vi då till Grums och deras bruk. Alla som åkt förbi där vet hur det luktar… Ingen trevlig doft direkt, och jag bara ÅH nej Grums först! Det gick bra först och Björn bara, det luktar ju inget idag. Jag tänkte GUD va skönt då är vindarna åt rätt håll. Men man ska ju inte ropa hej innan man hoppat över ån och snart var stanken ett faktum… Jag höll för näsa en bra stund och försökte hålla andan genom Grums.
Efter Grums kom vi då efter ett tag fram till Säffle, vi kikade på bilen och vet nu vad det var för något. Vi började åka hemåt runt halv tre typ. Än en gång kom vi förbi Grums, och jag fotade ännu en gång.
I ett försök att överleva.
Vi åkte mot Karlstad och åkte in på deras Drive in på Burger King för middag/lunch. Sen åkte vi mot Falun igen. Genom skog och mörker men det var vacker på vägen. Kom tillbaka till Falun runt 19:00, och åkte då ut till Kniva för att hämta William. Björn tog en kaffe där och sedan åkte vi hem mot mig. Här tog Björn ett bad och William nattades och nu sitter jag här. Jag ska sova vilken minut som helst är trött. Haft en jättehärlig dag, och Värmland är riktigt fint att resa igenom. Någon gång kanske jag stannar där.
Idag tror jag alla är medvetna om att det är farsdag. Eftersom min pappa dog när jag var nio år har jag inget minne av farsdag. Vi kanske har firat det men det är inget jag minns. Däremot har jag hållit den traditionen för Williams del, numera så är han ju medveten själv om vad han ska köpa och vi åkte till ÖB, Rusta, Lager 70 och Maxi och införskaffade oss presenter. Det ska bli så roligt när Björn öppnar och ser vad William hittat för spännande saker till honom. Väl hemma så satsade vi på att slå in paketen tillsammans och William har pysslat till det med roliga saxar och även lite stämplar. Det blev jättefint och personligt.
Senare idag ska vi äta här, och Björn ska få sina presenter. Vad det är i dem får ni veta senare.
Full aktivitet.
William tog sitt finger som mall för att måla en regnbåge över.
Hela handen fick inte plats vilket var hans mening från början.
Ett litet paket.
Flera små paket och massor med skapande.
I helgen tänkte jag skriva massor, jag går just nu och bär på en hel del åsikter, tankar och idéer och har lite skrivinspiration. Detta var det väldigt länge sedan jag kände mig ha tiden för så det känns grymt att jag äntligen börjar komma tillbaka på banan. Det kommer i helgen och det känns toppen, jag har grejat ihop en hel hög med saker jag bara måste få ur mig, långa skrivna texter som bara måste UT. Ibland, oftast när jag är i såna här mörka perioder i livet så skriver jag också mera. Jag aktiverar hjärnan och går på djupet, jag tänker att det är i mina downperioder som jag är som bäst på att förmedla mig själv och utvidga mig själv. Det är min period, jag förstår att det förmodligen låter hemskt och deprimernade men det är då jag vet vad jag ska skriva om och vem jag är som bäst.
Min deppsida går inte ut över någon annan, det är när jag har såna här perioder som jag märkligt nog fungerar väldigt bra runt andra. Jag blir till och med aningen mer öppen än annars, vad det beror på vet jag inte. Det är som mina downperioder har en öppen dörr. Det är väl såna här perioder jag skulle söka mig mot någon att tala med. När jag skulle få utveckla mina tankar och sortera vad jag känner ihop med någon annan. Men det måste vara en bra person, inte någon som jag känner mig otrygg med. Hel min uppväxt med skolkuratorer, BUP funkade inte så bra för mig. Skolkuratorn blev ett ställe att måla på och prata men ändå inte riktigt våga öppna mig, och på högstadiet kändes det som att de bara försökte lyssna men ändå aldrig förstod. Det var som att de jag sa mest chockerade och sedan lades locket på. Jag kände mig precis som inför mina vänner, du kan berätta vissa saker men håll käften om annat. På BUP kanske det skulle funkat, men jag klickade inte med psykologen där och hon ville hellre prata om det jag inte ville prata om. Min livssituation just nu, inte det som alltid varit den största boven i mitt liv. Livssituationen från dåtiden och mitt förflutna, när jag sedan fick träffa en psykolog vid nittonårsålder, efter att ha legat i sängen i flera dagar och vägrat kliva upp berörde han för första gånget ämnet som jag försökte undvika. Eftersom jag hade svårt att öppna mig så blev det aldrig riktigt bra, även om jag öppnade mig mer där än tidigare. Jag skulle kanske behöva samma sak igen, men denna gång kan jag prata. För nu är jag redo, jag är inte deprimerad. Jag är försiktig med just uttrycket som deprimerad för jag förstår vad sånt betyder, nej jag är nog mer i behov av att tala ut och berätta min historia. Försöka finna orden för att jag aldrig känner mig bekväm på en och samma plats, varför jag alltid vill fly och är så rotlös. Trots att jag trivs så bra både i Falun och min lägenhet, får jag panik stundvis att bara bli fast på samma ställe. Det är därför jag måste åka bort titt som tätt, om så bara till en ny ort ett par timmar. Jag är så vild i själen, ett rotlöst litet frö som följer med vinden. Jag behöver fria ytor och möjligheten att röra mig fritt, jag antar att det finns en anledning att jag slänger av mig strumporna så fort jag kommer hem och att jag aldrig använder strumpor på sommaren. Jag älskar fötterna mot varm sand, eller att doppa fötterna i iskallt vatten. När vinden tar tag vill jag bara lyfta ut armarna som ett barn och flyga med! Jag är vild i livet, kanske mer än många andra, ibland blir jag så fundersam är jag ensam om detta?
Tankar, funderingar och liv. Det här inlägget blev längre än jag tänkt mig.
Ibland, under vissa stunder. Framför allt de stunder när jag har en sån här period som jag är inne i nu, tänker jag extra mycket. Jag tänker på livet, på ljusa och mörka stunder. På det som är bra och det som är dåligt. Jag försöker finna ro i de små stunderna och tänker att livet är så här. Men i såna stunder inser jag även vad jag är glad över att jag har som erfarenhet. Idag tänker jag då på min uppväxt med en förälder. Min pappas närvar i mitt liv var så kort att mina föräldraminnen är mer knutna till min mamma. Min ensamstående mamma som uppfostrade mig och mina syskon ensam, med hjälp av min fantastiska mormor. Jag är stolt över att jag fått växa upp med en ensamstående mamma. Visst var det kämpigt ibland, det är inte lätt att endast ha en förälder som säger åt dig. Att aldrig ha någon som backar upp dig när du behöver det. Men på ett annat sätt har nog grunderna i min uppväxt också fått mig att lära mig mer av livet än många andra. Jag har tre yngre syskon, av dem delar jag pappa med två stycken. Jag fick tidigt ta ansvar, och jag vet att det format mig rejält. Jag fick handla, passa småsyskon, städa och laga i ordning enkla rätter med mat. Jag gick till posten och hämtade paket åt mamma och fick sitta i soffan med henne lite längre än mina yngre syskon fick. Mamma och jag hade stunder när hon läste för mig, och det bara var jag och hon. Jag minns dem så tydligt, mamma tog sig tiden att göra de sakerna trots att hon måste varit helt slut vissa dagar. Helt ensam, ingen pappa att lämna över oss till ibland. Här är jag så tacksam att jag haft min mormor som vi var hos ofta, både mormor och morfar. Hur jag fått glädjen att känna att min mormor spelar lika stor roll i mitt liv som min mamma. Min starka ensamstående mamma, jag önskar henne all lycka i världen. Ensamstående föräldrar ses alltid som ett hinder i den perfekta vardagen som byggs upp i alla hem, man är en outsider och någon som provocerar. Det är så självklart att någon måste ha en till person att dela livet med, ensamhet är inte något som passar in i detta liv.
Jag är formad av en ensamstående mamma, en mamma som jag lärt mig att man inte kan få allt i livet ifrån. Jag har lärt mig värdet av pengar. Att jag inte köpt dyra märkesväskor och skor är nog en del i den uppfostran jag fått. Men jag har aldrig lidit av saken, jag tänker att det lagt grunden till att jag väljer ett mer naturligt liv. Med menskopp, inget schampo och ekologiska varor. Att dumpa plasten hur hemmet och välja sådant som vår natur kan ta tillbaka. För jag har lärt många saker genom att växa upp med en ensamstående mamma, och en av de sakerna är att saker har inte så stort värde, man överlever ändå.
Mamma och jag 1984.
Dagen har bestått av att planera en hel del. Jag började dagen med att se The Walking dead som jag skrev i tidigare inlägg, efteråt hann jag greja lite med planering en stund tills jag drog vidare till Daily life spa och fixade naglarna. Nä det var klart insåg jag att jag nu var ganska tvungen att köpa min astmamedicin så tog bussen till lasarettet och gick till apoteket. Väl där köpte jag vitaminer vilket jag även där skrivit om i tidigare inlägg. Hur som helst, tog jag en regnig promenad genom stadsparken hemåt och det är så vackert! Ibland slås jag av vilken vacker miljö stadsparken har, året runt. Våren med alla vackra färger, sommaren när hela stadsparken har blommor och aktivit djurliv, hösten med alla löv som skiftar i olika färger och på vintern när vattnet får is och träden har glittriga kvistar runt sig, granarna har snö som tynger ner dem och det är bara så fint! Stadsparken är verkligen en plats jag älskar att gå i året runt. Jag rekommenderar alla att ta sig en promenad runt stadsparken om ni skulle befinna i er i Falun någon gång.
Efter jag varit i stadsparken gick jag hem och lyssnade på olika Radioprogram om skolan, jag har hittat en del som jag just nu följer ganska flitigt. Jag ska vara ärlig, jag har aldrig varit en radiolyssnare förrän i somras när jag började plöja både poddar och radioprogram. Det är givande att lyssna på sånt genom webben, och man lär sig massor. Dessutom passar det mig som gillar att göra saker samtidigt som jag lyssnar. När jag pluggade på Högskolan Dalarna och hade olika föreläsningar som var streamade och inspelade brukade jag lyssna på dem samtidigt som jag städade eller gjorde annat, detta gjorde att jag lättare kunde memorera exakt vad föreläsaren sa. När jag däremot satt på högskolan höll jag alltid på att somna. Jag är nog fortfarande lite så tyvärr, jag måste göra något för att vara intresserad. Städa, kanske googla saker och reflektera. Såna saker LÄR jag mig mera och tar in så mycket mer, jag är nog på de viset ganska visuell och mitt stora problem är väl egentligen att just den lärstilen aldrig riktigt accepterats i samhället. Det betyder inte att jag måste röra på mig, så är det inte. Utan det kan vara att jag sitter och ritar eller vad som helst, jag lär mig genom att göra flera saker samtidigt. Konstigt kanske?
Eftersom det är måndag idag stod jag för middagen. Det blev pizza, familjen var jättenöjd och jag med. Den blev sjuktgod verkligen! Efter middagen blev det ett Intersport besök. William sprang hemåt efter Intersport och jag och Björn kikade på Siba och Plantagen utan att köpa något, efteråt kom vi på att vi kanske borde gå till Maxi och handla så vi begav oss ditåt. Där hittade Björn två filmer han ville ha, och han övertygade mig att köpa en också. Så det blev en film, jag hoppas att den är bra.
Efter lite filmköp och handling inför morgondagen gick vi hemåt. Vi slängde oss på soffan och kikade på Halv åtta hos mig, som var inspelad i Orsa. Eftersom det är min hemby och jag har mina rötter där kände jag att det kunde vara extra kul att se Halv åtta hos mig idag. Jag brukar faktiskt titta nästan varje dag ändå, så det var inte bara på grund av att det var från Orsa idag. Hur som helst det var ganska roligt i alla fall. Vi ska förresten dit på lördag, jag och William. Vi åker upp tidigt på lördagmorgon och kommer hem på lördagkväll igen. Jag ska passa på att träffa de närmaste däruppe. Ha en dag tillsammans och det ska bli trevligt, det var längesen jag träffade mamma och mormor nu och jag saknar dem. Självklart saknar jag mammas man och min lillasyster med, men det är något extra med mamma och mormor mina närmaste.
Nä nu ska jag lägga mig alldeles strax. Detta blev väldigt långt känner jag.
Efter jag fixar naglarna idag drog jag till Apoteket vid lasarettet och köpte vitaminer, jag är så sjukttrött hela tiden och hoppas att lite D-vitamin, folsyra och annat ska pigg upp mig. Jag blir nämligen tokig på att ständigt känna min trött och gäspa. Der låter fånigt jag vet. Men att somna framför tv innan åtta är mer regel än undantag här hemma. Nu hoppas jag att detta ska ge en piggare mig.
Astmamedicinen var slut hemma också så köpte en till sådan. Jag lär ta lite extra mycket nu när jag varit sjuk.
Naglarna är gjorda på Daily life spa här i stan.
Jag skulle fortsätta läsa på den där boken jag började med i somras, men som är så seg att jag inte kommer någonstans trots att jag läser den.
Jag borde tagit den där promenaden i höstvädret, för jag borde även om jag inte vill.
Jag borde äta någon lagad mat istället för att leva på kaffe, finn-crisp och bravo juice.
Jag border ringt någon för att umgås, fastän jag inte ens vet om jag orkar umgås just idag.
Jag borde leta fram mina raggsockor eftersom det är så kallt i lägenheten. Men istället för att leta fram mina raggsockor ensvisas jag istället med att frysa.
Jag borde ta mig ett hett bad och tända levande ljus, men är för lat för att fylla badkaret och vet inte ens om jag orkar lägga mig i det när allt kommer omkring.
Läste denna artikel i Aftonbladet, och såg alla idiotiska kommentarer på inlägget på Facebook och säger bara:
Fy fan! Detta är en våldtäkt och idioterna som kommenterar gör mig allmänt irriterad på människor. Klart som fan att kvinnan blev stel först. Jag vet inte hur många gånger man själv råkat ut för obehagliga händelser när man blivit ett objekt. Någon som ”råkat” ta en på röven eller liknande. Man stelnar till, inte för man gillar det utan för att man känner sig som ett objekt! Man blir förminskad, rädd och jävligt utsatt! Att hon inte skrek på en sekund betyder INTE att hon var med på saken, det betyder att hon förmodligen blev rädd och chockad! Precis på samma vis en person som ser ett rovdjur skulle bli. Men vem fan skulle anklaga en människa angripen av ett rovdjur att varit med på saken bara för att denna inte sprang i väg på en gång…
