Kategori: Bloggandet

999 – Kent.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=3CW3BBkR-v4[/youtube]

Just nu lyssnar jag på det OFTA.

William gör mig oftast glad, ibland blir man ju sur på honom också. Men det är ju naturligt att man liksom får säga ifrån som förälder och TJATA! Den föräldern som alltid är tipptopp är det något fel på, William blir sur på mig ibland och jag blir sur på honom. Sånt är livet liksom, ofta när man läser hur folk ”åh det är så pluttinuttigt” så tänker jag ”i de finaste vatten, simmar de fulaste fiskarna”. Sen tycker jag, man måste vara sur ibland för att kunna vara glad, eller hur? Livet måste vara tråkigt ibland för att det ska kunna vara kul. Det är en balansgång liksom.

Hur som vad gör mig glad förutom att se William glad? Att höra hans skratt och se honom leka med hans bästa vän.
Jag blir glad av att shoppa, jag blir glad av att ha snyggt omkring mig, jag blir glad av att träffa personer jag tycker om. Jag blir även glad av god mat, jag blir glad av en rolig film och att sjunga här hemma. Jag blir glad av massor av saker och glädje är något jag försöker ta vara på och inte slösa för det är lättare att se negativa saker och bli ledsen än glad. Så de glädjeämnen jag hör vårdar jag otroligt ömt.

Jag och den som gör mig gladast.

Hmm, känns som att jag redan berättat vad jag gjort men here we go!

Låg kvar en längre stund i sängen innan jag gick upp, duschade och gjorde sånt där ”måste göras” grejer. Pluggade och pratade en stund med Lisa i telefonen, drack en kopp té och brorsan kom hit vid 15.00 vi såg på lite tv och sedan begav vi oss ner på stan. Blev en take away för brorsan var sugen på det.
Efteråt gick vi vidare till bion. Köpte popcorn och lite dricka och såg filmen, skrattade och hade trevligt.
Efter filmen var slut gick vi hem hit. Kikade på F.R.I.E.N.D.S och nyss åkte brorsan hem. Så fort han ringer och berättar att han kommit hem ska gå och sova.

Det var min dag.

Här fick jag verkligen fundera. Vad betyder mycket för mig, jag har mina smycken jag fått som betyder massor för mig. Jag har ”Båtsman” hunden jag fick välja i födelsedagspresent av pappa när jag fyllde 9 år som har ett unikt värde för mig. Det står NÅGOT och inte NÅGON vilket betyder att det bör vara något materiellt. Efter lite övervägande bestämde jag mig för att ta pappas plånbok. Denna plånbok låg förmodligen i hans ficka samtidigt som han dog. I flera år brukade jag ta fram pappas plånbok och lukta på den då jag tyckte den luktade ”pappa”. Numera känner jag ingen lukt och jag vet inte om jag skulle minnas pappas lukt heller. I plånboken ligger småting, några kronor och femtioöringar, några fotografier och olika kort. Jag skulle säga att något som betyder något för mig är pappas plånbok, det sista han hade på sig innan bilen krockade mot en tall och han dog.

Plånbok.

Innehåll.

Körkort och fotografi på min mamma.

HÄR har vi något kul att skriva om. Jag har rejäl fobi för sniglar! Jag har sån fobi för sniglar att jag inte ens kan fotografera en snigel för jag spyr bara jag ser dem.
Min fobi mot sniglar har nog alltid funnits där, jag minns att jag som barn tyckte dom var så äckliga. Men när jag var till Kreta som tolvåring med mamma utvecklades min fobi ännu mer. Det regnade en av de fjorton dagarna vi befann oss på Kreta. Under den dagen, kom det fram MÄNGDER med sniglar. Dom var överallt, klättrade på tunneln låg på vägen, vid poolen. Jag ljuger inte dom var precis överallt, vi tog en promenad i solen dagen efter och jag ser en myra komma och bära på en död snigel… Det var fruktansvärt vidrigt att se (jag lyfte precis upp mina fötter på min datorstol nu, då jag börjar rysa av minnet.) Hur som gick vi och pratade om skorpioner när jag hör en rejält knakande under min sko jag skrek och sprang och under mig låg en platt snigel… Jag mådde så illa, efter det här utvecklade jag fobi, jag klarar inte av sniglar. Som fjortonåring råkade jag en morgon efter att ha sovit i tält med några kompisar trampa på en snigel igen barfota! Jag skrek eller mindre och mådde illa i flera dagar efteråt.

När jag ser sniglar blir jag kallsvettig, jag får som tunnelseende och jag brukar ställa mig och kräkas, det blir av ren reflex bara och är inget jag kan kontrollera. Jag hatar därför att vara ute på sena sommarkvällar för man kan ge sig fan på att det är sniglar ute då, jag klarar inte ens av att se dem på bild utan att behöva gå och spy efteråt. När jag flyttade till Falun såg jag skogssniglar och mördarsniglar för första gången, jag var på väg och möta Björn runt 02.00 på natten och gick bort mot gamla Rimi (numera heter det matmagasinet tror jag, eller något annat). Hur som när jag gick dit var hela vägen täckt med dessa sniglar jag höll på att svimma och trodde det var en mardröm! När jag väl mötte Björn var jag helt paralyserad och mådde verkligen jättedåligt. Efter detta har jag sett dem på MÅNGA platser och de är lika äckliga vart man en ser dem, när vi var på Liseberg 2008 så sa William glad i hågen när vi åkte kaninbåtarna eller vad det hette; ”Mamma titta en snigel” på vår båt klättrar det en röd äcklig och STOR snigel! Jag fick panik, jag blev paralyserat stilla men jag var redo att hoppa ur båten om snigeln skulle kommit närmare. Ingen har nog farit ut dom där båtarna snabbare än jag, det var en de mest äckliga upplevelserna jag varit med om!

Williams 2008 på Liseberg.

Mardrömsresan!
(Strax efter denna bild upptäckte William snigeln).

Jag har inga idoler. Fick verkligen tänka mig galen för att ens komma på om jag hade något bra kort på en idol?
Efter mycket och och med fick det bli Bert och Ernie, jag älskar dessa två.