Vaknade av att jag mådde sjukt illa och de gör jag fortfarande, riktigt då där som när man bara vill kräkas inte roligt alls. JAG har liksom varken, tid lust eller ORK att vara sjuk. Tänkte sätta på min lackhylla nu. Tror ni man bör ha i pluggar när man sätter upp den på väggen? Tror fan mina är slut, borde kanske gå och handla såna. ÄR väl ändå det bästa för ska sätta upp mitt vitrinskåp på köksväggen också. Sonens pappa blir galen på mig. HAN tycker jag ska låta saker vara som dom är och sluta möblera in i det oändliga men hur ska de gå till?! JAG älskar att möblera och fixa hemma, utan att köpa möbler och fixa i hemmet dör ju en del av min personlighet.
Nu ska jag renbädda sängen och sätta igång och städa här hemma i alla fall. Min mamma fyller år idag så ska ringa och henne om en stund. Skickade en ros via interflora till henne. SÅ smart present när man inte bor nära. Går bara in på deras sida och sedan skicka en ros så får mottagaren ett sms med en ros att hämta ut på valfri interflorabutik.
Så de tipsar jag om, för er som kanske inte bor nära era föräldrar, vän eller syskon när dom fyller år. Jag fyller år om 12 dagar. Skulle varit född igår egentligen, men min mamma fick minsan gå över med mig. Dessutom fick hon ligga väldigt länge med att föda mig också, jag ville absolut inte ut, hon låg öppen 8 i flera timmar och värkarbetet slutade, så till sist bestämde dom sig för kejsarsnitt när dom precis skulle skicka mamma på operation då var jag på väg ut vaginal summeringen av de var nog att jag var en envis och bestämmande person redan i magen.
William därimot han försökte komma ut redan i vecka tjugoett så med honom låg jag inlagd nästan varje vecka fram tills han föddes. Dock blev det en chock sen när jag äntligen fick veta att nu spelar det ingen roll om han föds längre då valde han istället att stanna kvar men min kropp hade värkar istället. Låg på BB i två veckor dom sista veckorna, när jag gick över 4 dagar satt jag och grinade på mitt rum och då fick jag en igångsättning snopet värre. Jag hade dock värkarna men min livmodertapp ville inte öppna sig. På natten gick slemmisen men mina värkar blev för kraftiga och William blev stressad så dom avbröt igångsättningen. Istället gick jag hemma en hel dag med vanliga värkar för mig (normalt så går man ju med värkarna endast på förlossningen men jag hade haft värkar i 20 veckor så jag reagerade inte på dom) runt klockan 6.00 den 3 oktober 2004 ringde jag mamma och grät och sa att JAG har ont. Så mamma och sonens pappa kom till BB och klockan 8.30 skickade dom upp mig på förlossningen för dom trodde det kanske var något på gång då. Åkte upp var öppen tre och 4 h och 25 min senare föddes William. Inga problem där när livmodertappen väl började öppna sig. Vill så gärna få fler barn, men är så rädd för graviditeter också, mysigt med sparkar men allt det andra. Tänk om jag skulle behöva gå runt med samma smärta än gång till nu när jag redan har ett barn? Så här skriver jag ju inte hur jävla hemskt det faktiskt var, hur ledsen jag var. Jag kunde inte gå längre en 5 meter utan att krypa ihop av smärta mot marken, jag kunde inte röra mig så obehindrat som jag ville. Jag hade inga foglossningar eller graviditetsillamående bara konstant smärta i magen HELA tiden. Gick inte upp speciellt mycket heller 14 kg under hela graviditeten och då vägde William 4340 så summeringen blev inte speciellt mycket för min del. Alla kvällar jag inte kunde sova av smärta och oro. Sen ultraljud, alla andra ser fram i mot sånt, det kommer jag aldrig göra. Mitt första UL (inte vul) i vecka 10 fick jag ordination om fragminsprutorna, var helt okej men inte så kul att veta att man skulle behöva sticka sig själv i magen varje dag resten av graviditeten. Mitt rutinul när dom trodde dom såg en cysta vid hjärnan på William och riskerna för olika handikapp var jätte stora, inte något enkelt alltså utan något där han kanske inte skulle kunna klara sig utanför magen. HUR dålig jag mådde då, jag glömmer aldrig det där. Känslan av att åka hem och bara gråta. Var valborg så skulle få vänta 4 dagar innan jag fick göra UL igen av en specialist. Jag bara grät och grät, såg inget nöje med någonting. Fick gå till min BM på mvc och där fick jag höra hjärtljuden och jag kunde inte ens njuta av dom, var så RÄDD och helt ensam.
Sen fick jag göra UL igen och han var frisk, det fanns ingen cysta där och spec doktorn sa att det var absolut inget fel på mitt barn, lyckan jag då kände var obeskrivlig. Sen kom oron med värkarna. Så veckan 28 när jag inte kan röra mig en morgon på grund av smärta bak vid njurarna, gick två dagar med skiten tills jag åkte in. Doktorerna trodde det var vanliga graviditetskrämpor men jag låg på ARG som ett bi för det gör SATANS ont det här kan inte vara normalt, blev ett ul på ryggen och visst var det något onormalt, min livmoder hade växt på mina urinledare och jag hade fått vidgat njurbäcken SÅ roligt eller inte, inte nog med att jag inte kunde gå pga värkarna jag hade dessutom fått det där. Gick runt med det i flera veckor och var sjukskriven, fick morfin och andra mediciner för värken. Så försvann det där och v33 var jag på rutinkontroll på MVC, jag lyssnade på hjärtljuden när jag ser hur BM blev helt stel, förstod då att nu är något fel. Hon berättade lugnt att hjärtljuden är onormala ena stunden 80 och sedan 240, jag blev kallad akut till förlossningen och Williams pappa fick hämta mig dit. Där fick vi göra ultraljud och hjärtljuden visade att han hade ojämnhjärtrytm och att det inte alls var normalt, prat om helikopter till Uppsala för att plocka ut honom akut, och jag kände mig LIVRÄDD. Fick dock åka hem men blev bestämt att jag skulle på UL-kontroller 3 gånger i veckan resten av graviditeten.
När han väl föddes blev det neonatal på grund av allt det som varit under graviditeten, första natten var allt HELT normalt. Jag fick åka till BB och där på kvällen tyckte jag inte han betedde sig normalt, han verkade inte frisk, sa till personalen som sa att alla bebisar är slöa och att nyblivna mammor alltid är oroliga. JAG var inte bara orolig jag hade en sjuk känsla att något var fel. Jag bar runt på honom och han var kokhet. Tjatade på personalen som sa en kommentar om att jag var ung och nybliven mamma, idag kan jag ju förstå att dom sa det mest för dom förmodligen OFTA får oroliga mammor där. Men jag kände ju, på morgonen fick jag dock respons när en sköterska känner att William är kokhet och genast tar tempen som visar 38.9 . DETTA var ju inte bra för en nyfödd bebis så hon frågade om han sovit med mig under natten, förklarar att han har legat vid mig men jag har inte kunna sova eftersom han inte känts frisk. Blev läkarkoll och man tog blodprover, jag tog med William till caféterinan med mamma och när jag precis ska ta mig en smörgås kommer en barnskötare springade tar tag i Williams bb vagn och säger, det är akut han har en kraftig virusinfektion och måste till neontal på en gång. Jag var glad då att jag hade mamma med mig får vi fick springa genom sjukhuskoridorerna ner till neonatal där sjuksköterskor och doktor står, får en fråga om jag vill vara med när dom tar ryggmärgsprov på William och jag bara står där mitt i hela dramat och befinner mig i nån slags dimma, begriper inte riktigt vad som händer men jag hör honom skrika långt bort i korridorer och jag gråter, jag tror att nu dör mitt barn, så kommer sköterskan och tar med mig in till rummet där William ligger med en påse på snoppen för han behöver kissa i den. Mitt barn ligger där helt utmattad och slö han kissar jag och får hålla honom. HÅLLER honom så hårt att jag inte trodde man kunde hålla någon så hårt, får sätta mig och amma och jag ser mitt lilla barn ligga där helt matt med en tår i ögat. Kanske det var svett men
jag såg bara en tår, han åt och sen fick han flyttas till en säng med elektroner på sig på infektion. Fick gå till BB och ringa efter sonens pappa, jag fick rum på neonatal eftersom jag ammade. Satt hos William hela tiden. Han blev frisk och har aldrig varit sjuk efter de nästan, nån öroninflamation bara men inget mer än så.
Jag vill så gärna ha fler barn, men jag är så sjukt rädd för att vara gravid och får uppleva samma sak igen. Kanske är jag konstig för de?
Madeleine Stenberg 
