Ställde mig på vågen för ett tillfälligt lyckorus. Jag har gått ner 11 kilo på 9 veckor, de första 10 gick på 5 veckor och de nu resterande ett har alltså tagit mig fyra jävla veckor att få ner. Inte så konstigt dock, för jag har haft kalasfirande och jag har ätit en pizza under tiden och motionen har verkligen inte legat på topp. Jag mår inte så bra på insidan, där i hjärtat liksom på insidan. Jag hatar såna här perioder, jag går ofta ner i vikt när jag mår så här eftersom hungern är mitt sätt att kontrollera insidan. Det blir som en belöning i känslan av maktlöshet. Den här känslan började i somras, jag vet inte riktigt vad som hände där och då. Vid semestern, det var som att allt jag puttat bort under många år poppade upp till ytan igen. Att det dessutom nu är sjukdomar till höger och vänster gör inte mig en tjänst direkt. Allt prat om ebola gör mig helt paranoid, jag blir helt kallsvettig varje gång texter om ebola hamnar i mina ögon, eller när någon skämtsamt säger något om ebola. Såna gånger vill jag bli katolik och korsa bröstet och be en bön att ebolan inte kommer hit. Jag är LIVRÄDD! Det finns en anledning att jag är hypokondriker, jag är livrädd för sjukdomar. Genom mitt liv har jag testat mig för cancer och hiv många gånger. Inte för att HIV direkt legat som något jag trott mig ha, jag lever ju inte ett risktagande liv diret med lösa förbindelser och sprutor. Men jag får ändå under perioder för mig att såret jag fått på handen kanske blivit infekterat av något, eller att jag kanske omedvetet nuddat någon annans kroppsvätskor på bussen eller liknade. Jag tar alltid ett papper efter jag tvättat händerna och låser upp toalettlåset på allmänna toaletter och lika så med handtagen. Har står fobi för att vidröra rulltrappor och försöker undvika sjukdomar så mycket jag bara kan. Det är ett helvete att vara livrädd för sjukdomar ska jag säga er, lika så att jag vid flertal tillfällen får för mig att jag håller på att få en hjärtinfarkt, hjärnblödning eller liknade. Att huvudvärken är en tumör, eller att jag kanske har fått en propp i hjärnan. Alltid denna ångest, alltid denna panik och nu är mitt mående sådant igen att jag inte vill träffa folk. Jag går in i en lokal och känner hur jag tror att alla stirrar på mig och viskar om mig, tror att varje diskussion om vikt är en påpekan om att jag nog borde banta. För även om elva kilo är borta känner jag ingenting, jag tror jag inbillar mig. Jag intygar mig själv att vågen ljuger, och att byxorna numera måste dras upp varannan minut beror helt klart på de egentligen är för små. Detta trots att jag kan dra ut dem en bra bit, och om en vän visade samma sak skulle jag genast tänka att den hade gått ner massor. Men inte jag, absolut inte jag. Jag känner aldrig det där, jag upplever aldrig den där kicken. Jag blir aldrig och aldrig nöjd med resultatet av något. Det enda jag blivit nöjd med är William, som jag ser är en så himla gullig kille med hjärtat på rätt ställe. Men annars då? Varför känner jag inte kicken, varför kan jag bara inte känna att WOW. Jag kände en stolthet i minuten jag fick körkort, sen så försvann den och jag intalade mig snabbt att vad var då detta? Jag kände en stolthet när jag fixade ihop ett gymnasiebetyg via komvux på distans med William hemma tills han var 2,5, men den försvann lika fort med en känsla av. Tror du att du ska vara stolt över detta?! Jag kände en stolthet när jag fick min examen från lärarprogrammet men den har jag också ifrågasatt mig själv över. Som att, är du verkligen säker på att du är värd den? Det är fler så är bättre än dig?
Lika i mitt jobb, jag granskar mig kritiskt varje minut. Ser allt det bra andra gör, men aldrig och åter ALDRIG ser jag det jag själv gör som något bra. Jag kan alltid göra något bättre, jag känner mig som en slacker fastän jag lägger ner tid på att göra saker för att utvecklas. Jag avskyr känslan av att aldrig känna att jag är bra som jag är. Det värsta är att jag inte är ensam om den känslan, jag vet att nästan alla jag känner har precis samma känslor. Varför? Varför kan man bara inte uppskatta sig själv på samma sätt som man uppskattar andra? Varför är mina lyckorus så korta? Det är verkligen som trollkarlen i Den sista enhörningen säger, ”Människor vet aldrig när dem är lyckliga”.
Kategori: Ätstörningar
Dagens spegelbild.
Oavsett om jag gått ner -10,5 kg kommer jag aldrig känns mig nöjd. Jag borde se, jag borde känna. Byxorna passar bättre och tröjorna är större men mina ögon ser inget. Absolut ingenting, kan man någonsin känna sig nöjd? Kommer jag någonsin göra det? Trots att jag vägt 45kg (som minst någonsin) var jag aldrig nöjd, utan ville ha bort mera. Alltid lite mera. Om 3,5 kg har jag nått en idealvikt jag suktat efter i flera år. Men hjärnan säger mer än så. Alltid något kilo till, en ätstördhjärna. En hjärna som skriker efter att uppleva svält och hunger, jag önskar att jag bara var som andra som inte tillfredställer mig själv med svält. När ska jag känna mig som NU är jag där, kroppsideal eller mer ett sätt för mig att hantera de kaos jag avskyr. Jag vet inte, perfektion eller bara kontrollbehov?
God morgon på er!
Idag är det söndag, jag sitter just nu iklädd mysbyxor och en tröja jag hade glömt bort att jag hade. Duktigt gjort av mig?! Hur som helst är den rätt fin och känns helt okej för dagen. Kände mig depp när jag ställde mig på vågen och har stått stilla. Jag vet varför, jag har den fantastiska kvinnoveckan och då går jag alltid upp. Det har jag inte gjort denna vecka så frågan är om det är så att kroppen samlat de jag skulle gått ner i själva kvinnovolymen. Jag får se, borde se resultatet om några dagar, jag hoppas ju på att jag kommit ner till delmål ett då. Det betyder i så fall att jag gått ner 9 kilo på 3 veckor, varav de fyra första var sommarvikt/vätska och inte alls kilon jag kände för att ha från första början. De försvann väldigt omgående ner till vad jag vägt sedan förra hösten och mått skit över. Det jag suktar på nu är vad jag brukar stanna på och där vantrivs jag med. Jag ska sammanlagt gå ner 14 kilo. Nio av dem kan vara tappade här i veckan, om det är så att mensen håller mig fast. Då återstår fem kilon och dem ska jag kämpa bort för allt jag är värd. Jag tror att jag kanske skulle trivas då, egentligen vet jag inte? Min sjuka del av hjärnan kanske skulle vilja gå ner mer typ runt tjugo kilo sammanlagt. Min realistiska hjärna säger att du ska inte svälta ner dig till en vikt du inte ska ha? Min sjuka del av hjärnan är dock den jag känner mig mest bekväm att lyssna till. Det är samma som brukar fått mig till att stoppa fingrar i halsen, eller som drev mig till att sluta äta. Den sjuka delen är den som alltid tar mig till den farliga platsen, varför den driver mig mer än den normala delen av hjärnan vet jag inte? Samtidigt tror jag att sånt här är genetiskt, den där känslan av att inte duga som man är. Känner ni igen er?
Kopierat från min status på facebook.
Lägger in detta jag skrev igår på Facebook då jag tycker mitt budskap är ganska klart och tydligt, och jag tycker det är viktigt att flera förstår och respekterar detta.
Ett av mina mål med att fylla trettio var att helt sluta bry mig om vikt och bantning. Det går rätt bra och jag äter mer hälsosamt än jag gjort de senaste 18 åren. Från att ha svält mig själv i perioder, kräkts upp maten och andra perioder inte brytt mig med hetsätning. Kämpar jag nu med att bara må bra. Äta utan ångest och se mat som något annat än onödigt ont! Vad som dock gör detta svårast är och har aldrig varit modetidningar, skönhetsideal eller liknade utan människor runt omkring. Människor som alltid ska diskutera kroppar, när jag vägde 45 kilo var det ett jävla tjat om att man var för smal, när jag gick upp kommer saker om vikten av motion och rätt mat. Helst vill jag bara slippa höra om skiten. För varje ord om träning, mat och hälsa sätter sig genast på mitt huvud och får mig att spy, svälta och röra mig på ett sjukligt sätt. Dölja maten, planera hur jag ska göra för att lägga mig hungrig. Belöningen i att höra hur magen skriker efter mat och tillfredsställelsen med fingrarna långt ner i halsen. Jag ber er nu mina vänner att tänka till när ni möter mig, pratade inte vikt med mig mitt mål med att vara trettio är att äntligen bli frisk och leva sunt. Att våga äta utan ångest.
Att vakna och se mörker förvandlas till ljus.
Jag vaknade runt halv sju, ensam i min stora säng lyssnade jag på tystheten och efter en stund greppade jag min telefon. Med den låg jag och snokade runt i olika människors liv, filosoferade, tänkte och undersökte. När jag låg där väntade min kropp på sonens nyvaknade ljud som kom cirka två timmar senare. Jag bara låg där och lyssnade, det är så underbart och en del av helgen. Värmen från mitt täckte drog jag närmare mig och började fundera på vad jag vill med livet, dessa tankar som bubblat i min kropp den senaste månaden. Jag vill vara fri från aggressioner, släppa gamla spöken fria och låta luften fylla mina lungor med positiv energi. Jag vill inte gå runt och småirriteras av tiden utan njuta av den tiden som är. Jag vill ge min energi åt rätt saker, åt livet och allt vad det är värt.
Sedan tolvårsålder har mitt liv kretsat kring mat, ångest blandat med svält och hetsätning. Provat på olika träningsformer för att ge upp när jag ändå inte gått ner, även när jag vägde 45 kilo var jag missnöjd. Så för några dagar sedan kände jag bara, jag ska börja träna igen. Men denna gång ska jag inte träna för att gå ner i vikt, jag ska börja träna för att må bättre. För att låta mina axlar få sjunka ner lite och för att slippa tänka på allt negativt. Jag ska skita i att tänka på mat och istället bara leva, för varför lägga energi på något så naturligt som föda? Föda som vi har tillgång till i detta land, jag ska äta bra produkter utan tillsatser och försöka att laga allt från grunden trots att jag inte är någon masterchef, jag älskar hembakat bröd men tycker det känns så krångligt. Kanske en bakmaskin skulle vara min peppning?
Jag vet vad jag vill med mitt liv, jag vill leva det fullt ut i harmoni med mig själv. Jag vill vakna med ett leende, skratta många gånger under dagen och somna med lugn och glädje.
För jag är trött på negativa saker och vill ha mer ljus i tillvaron.
Att spy upp maten, att dämpa en inre ångest.
Idag har jag ätit alldeles för mycket, något som ger mig rejäl ångest. Då menar jag verkligen djup ångest något som jag just nu kämpar mig igenom. Jag kämpar emot viljan att vandra in på toaletten och kräkas upp varje bit mat jag ätit. En kamp jag har med mig själv allt för ofta en kamp som ibland djävulen inom mig tar över och som jag förlorar. Jag skäms så mycket för att fortfarande inte helt övervunnit denna sida hos mig. Jag mår fruktansvärt över ångesten som mat frambringar hos mig, hur varje liten matbit kan skapa sådant kaos inombords. Trots detta är det mycket bättre än förr, nu för tiden kan jag äta tillsammans med andra och jag kan hämta mat även om jag har ångest över saken. Idag började morgonen med att äta smörgåstårta och ta en bit smörgåstårta är förlegat med ångest, att skära upp en bit och att sedan äta den.
Dagen har fortsatt så här, vi blev klara med drakprojektet och det blev draktårtor att äta, tog en bit. Begav mig vidare och åt en glass innan jag blev bjuden på tårta igen på grund av att jag fixat PIM 4. Ångesten var stor där, rejält stor! Sedan hade vi draksläpp för barnen och på sportfältet flög drakarna där bjöd några föräldrar på Sambos och nu känns magen som en stor jävla ballong och kroppen känner bara en längtan efter att stoppa fingrarna långt ner i halsen för att framkalla kräkor. Jag kämpar emot, jag ska fixa detta jag ska inte kräkas jag ska INTE! Matångest, jag önskar jag var som normala människor och kunde äta med glädje, jag önskar att varje måltid kunde var en njutning. Jag önskar att mat inte förknippades med ångest och att vara ett hot mot hela min existens. Jag önskar att jag kunde se min kropp i spegel och känna en nöjd känsla falla över den. Jag har vägt 45 kilo utan att vara nöjd, jag har bara varit nöjd en endaste period i livet när jag hade ett växande liv därinne. Det är enda gången jag kollat mig själv i spegel och njutit och varit nöjd. Trots viktnedgång, hård träning under perioder och olika bantningsmetoder har jag aldrig varit nöjd. Det sitter i mitt huvud, det är ett arv jag bär inom mig likt andra bär arv av annat. En evig kamp mot maten, en evig kamp mot en perfektion jag aldrig ser och aldrig uppnår.
Ångest, ångest, ångest. Tänk när fingrarna förts mot munnen, när toaletten fylls med kräkor som dämpar en ångest och ger ett lyckorus blandat med skamkänslor. Jag skäms, jag skäms över det här beteendet. Men jag kämpar, kämpar hårt varje dag kanske mer än någon annan förstår. Mat och att äta bland andra är dagligen en hemsk upplevelse för mig. Någon som tittar på mig när maten förs till munnen, ångesten när någon ser min tallrik, att inte kunna börja träna utan att leta efter metoder där jag helst ska utesluta all form av föda. Att vara ätstörd styrs av en bild av perfektion så svår att uppnå.
Jag vill inte ha några svar på vad jag ska göra och vara, bloggen är min ventil min dagbok och min terapi.
Inte ens då när jag var 14-15 var jag nöjd. Trots mina då 45 kilo på 169.5 cm.
Sitter fast i huvudet.
Jag ser det på vågen och jag ser det på kläderna. Byxor som suttit tajta sitter numera lite slappare, byxor i storlekar jag inte använt på flera år sitter nu BRA. Men i huvudet ser jag ingen skillnad… I huvudet och i spegeln ser jag samma, jag upplever samma sak missnöjdheten. Missnöjd, missnöjd, MISSNÖJD!
Jag ser det på kläderna, jag ser det på vågen men jag ser det inte på kroppen och jag ser det inte i spegeln. Bekräftelsen jag vill ha, känslan av FAN va bra du är finns inte där. Varför finns den där för andra? Varför får andra den där kicken att WOW jag ser det?! Jag lyckas? Varför känner jag aldrig en tillfredsställelse med saker jag gör? Varför är jag, mitt jaget aldrig nöjd?
Jag är inte nöjd med min viktnedgång trots att jag väger mindre än på flera år, jag är inte helt nöjd med mina prestationer i yrkeslivet eller studierna. Jag tillfredsställs aldrig helt fullt ut. Jag får aldrig den där; FY fan vad jag är bäst känslan över mig. Det finns alltid något jag skulle kunna göra bättre och ger någon mig beröm tror jag att de driver med mig… Jag har krav, höga krav, FÖR höga krav. Jag ger mig in i något 100% och är ändå missnöjd med resultatet, kanske var det därför jag slutade gymma? För att jag aldrig nöjde mig med resultatet jag tyckte aldrig resultatet gav mig min tillfredsställelse, åtminstone inte den tillfredsställelsen jag sökte. Jag kanske söker för mycket? Är mina krav för höga på mig själv tänker jag. Självklart är dem de, höga som skenande hästar, jag förväntar mig en perfektion som inte kommer, en dag när mitt huvudet säger till mig att FAN va du är bra. Jag har sökt den, sökt den i så många år, kanske hela mitt liv? Varför är jag inte nöjd? Varför finns det alltid något mer därute som jag känner att jag måste ge för att få mig själv att känna mig nöjd med mig, med den jag är?!
Alla de gånger vågen används i mitt liv, alla de gånger jag stått den och kollat på vågen. De gånger jag sprang upp och ner för trappan bara för att få mindre vikt. Alla de gånger jag inte ätit för att ge mitt huvud tillfredsställelse. När jag vägde 45 kilo och hade panik för varje kilo, när jag låg i min bäddsoffa och tog mig runt midjan för att se hur nära jag kunde flytta mina fingrar mot varandra. Hur jag mätt min kropp med händerna, hur min våg alltid varit min närmaste fiende och min bästa vän, hur den alltid funnits där för mig och paniken när jag inte varit hemma. FÖR jag behöver min våg, att inte väga mig kan betyda att jag ätit förmycket. Vågen och jag, vi har gått hand i hand i många år tillsammans. Bästa vännerna, samtidigt som jag verkligen hatar den innerst inne. Mitt huvud och jag har två olika känslor, en som försöker övertyga mig om att: FAN du är bra, köp det nu och den andra halvan som hela tiden talar om att LITE mer kan du prestera. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ensamhet är skit. Så fort man är ensam så trycks det värre på tankarna om att inte duga. Folk kan säga vad de vill, men Jante har större roll i mitt liv än Jag duger
Min pappa och jag.
Igår var det påskafton och på påskafton 1993 dog du.
Om några dagar är det datumet då det är 20 år sedan.
Skyltdockans förbannelse.
Idag gick jag förbi några karlar i min egen ålder som började asgarva och dra i varandra och göra sig lustiga på skyltdockorna för en ny affär för size större i denna stad. Dessa skyltdockor har således inte den vanliga (om man kan välja en storlek vanlig på skyltdockor) formen på ”kroppen” som andra skyltdockor har. Detta var tydligen jätteroligt och de stod där KOLLA HAHA. Vad jag först och främst reagerade på när jag fick förbi dessa karlar/män är en fundering kring hur personer som är närmare trettio än femton fortfarande inte kommit längre i utvecklingen än att de ska göra sig lustiga på ”större” människor. Skyltdockor är ett hett ämne, oftast beskyllda för att vara för smala. Att deras plagg inte är rätt för ögat och att de får unga kvinnor att tro att det är så man ska se ut. Jag skulle dock vilja påstå att skyltdockor aldrig gav mig ätstörningar, lika lite som att modeller gav mig sjukdomen. Nej, för mig satt det snarare i de kommentarer som folk har en förmåga att häva ur sig. Kommentarer om ens kropp som plumpigt ges för att såra. Kommentarer som verkligen är till för att få en att börja betvivla sig själv, det i kombination med en maktkontroll då ens självbild är förvrängd. Jag påstår inte att det är så för alla som har ätstörningar (jag tror nämligen inte att man någonsin blir helt frisk, man kan bli bättre men helt frisk tror jag tyvärr inte att man blir. Men det är min tanke, jag respekterar att andra tror och känner annorlunda.) Hur som helst när jag såg dessa män slog mig tanken att, det är såna där min son kommer växa upp bland, det är såna människor som kommer kanta hans liv på ett eller annat vis. Människor som sårar och gör sig lustiga på andras bekostnad och ser ner på alla som inte ser ut som dem själva. Här vill jag poängtera att det är samma oavsett kroppsform, personer som är smala får höra jävliga kommentarer de med precis som personer som är överviktiga. Hur man än ser ut tror jag att ämnensomsättningen är den största bidragande faktorn, vi talar ofta om fel mat och visst kan det vara så. Men som många smala säger kan de häva i sig fett/socker/chips utan att gå upp ett kilo. Medan andra kommer gå upp snabbt med såna maträtter. Jag tror att de som har trög ämnesomsättning testat de flesta metoder för att gå ner i vikt, och det fungerar för att sedan sakta men säkert gå upp igen. Vi är helt enkelt olika, har olika gener och olika förutsättningar, i maten som i allt annat. Vi är OLIKA! Det tråkiga med olika är att det inte är accepterat, en mindre person och en större person eller person lagom kommer inte bli accepterad fullt ut. För alla dessa har en risk att bli hånade, eller skrattade åt. Människor tycks anse att det är okej. Skyltdockornas förbannelse är att de egentligen symboliserar oss människor, hur olika vi än är kommer vi aldrig bli fullt accepterade för det kommer alltid finnas någon, likt männen jag såg på stan idag som kommer skratta och håna någon för kroppsformen, precis som den vi skapas att bli på utsidan är något vi bör skämmas för.
En ätstörd människa.
Jag känner mig äcklig. Medan andra får tid att tänka så går jag tillbaka i tiden och får ätstörningar värre en helvete. Jag har kräkts idag, jag erkänner det privat för detta är inget jag vill att någon ska få veta. Jag har inte ätit något på över 24 timmar och de känns bra, jag ska inget äta på ett tag heller, känner mig inte ens hungrig och när jag kräktes kändes saker mycket bättre på en gång. Eller mycket bättre? Jag kräktes bort allt som äcklade mig, första gången jag kräktes för äckelhet var när jag nyss flyttat hemifrån. Jag tyckte det kändes skönt att kräkas för jag var så äcklig. Jag har kräkts ibland men inte lika öppet som förr, nu har jag ofta känt mig stolt över saker. Men inte just nu, nu känner jag mig äcklig. Jag känner en maktlöshet inom mig som att jag bara faller, det blir bra när jag börjar jobba och slipper tänka. Jag har med studiernas hjälp sluppit tänka men numera tänker jag dagligen och tankarna tar del av mig. I morse såg jag att jag väger 63,5 kilo på min våg, det betyder att jag gått ner 7 kilo och jag tänkte att bara 3,5 kilon till så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln utan ångest. Fast förmodligen blir inte så fallet, just nu ser jag bara hur hemsk jag är funderar över vad det är för fel på mig. Ångesten som drog över mig för ett par minuter sedan drog mig så djupt ner att jag var tvungen att kräkas, det är ingens fel förutom mitt. Jag mår dåligt och mina demoner lämnar mig inte i fred.
När livet kretsar kring vikt.
Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.