Igår på jobbet sa kroppen – Stopp! Jag fick ingen luft och skyndade mig in till ett rum för att bara andas. Jag minns vagt att någon frågade mig något på vägen, men jag vet inte om det blev något svar. Det enda jag kände var fight and flight. Jag försökte andas i en fyrkant (som lärare har jag svårt för ordet, och vill säga kvadrat) men det gick väl sådär. Efter samtal med kollega som kom in på rummet så insåg jag att det enda rätta var att åka hem.
En halvtimme på jobbet, och sedan krasch. Det var väl kanske väntat, jag har känt av kroppens signaler men kört på precis som det förväntas av mig. Mitt stora problem är min oförmåga att våga säga nej! Jag kan börja med att beskriva mina begränsningar men så kliver hon presteraren in som vill vara alla till lags och vips står jag där och har gjort totalt fel. Jag är förbannad people pleaser…
Så igår sov jag, och sov och sov. Gick till min inbokade tid på Dala ABC och kände mig mest slut efteråt. Jag orkar inte, vill helst bara sova känner jag.
Ätstörning ibland är den som ett förbannat monster runt mig. Blir verkligen så ledsen av saken, och även att vara denna duktiga flicka… Jag är deppad, nere och totalt slut.
