Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med mina pudlar.
Fick dessa fina av mamma. En dörrskylt för Lizzla och mig. Samt två nya julkulor! En till Lizzla, men även en som verkligen får mig att att framåt. 2023, har varit ett hemskt år för mig. Nu kan saker bli bättre! Det måste bli bättre!
Dessa naglar får alltså avsluta 2023, älskar dem! Imorgon blir det att fixa fransarna och nu på kvällen är håret färgat, igår blev det klippt. För er som undrar så klipper och färgat jag håret själv. Naglar fixar jag hos fina Katrin här i stan, och fransarna på Salong Vardagslyx här i stan. Men håret är det bara jag själv som får sätta en sax eller färg i.
I söndags fick jag ett astmaanfall och har sedan dess varit hemma. Går ju ann att ligga ner men när jag ska prata så slår andningen till med problem.
Det är vädret, att det pengar från värme till kyla, till värme och kyla igen gör att mina lungor slår bakut. Allergi är skitjobbigt men astma, fy sjutton!
Igår var jag förövrigt redo att ge upp studierna. Känns inte kul alls, och upplever att seminarieläraren inte gillar mig. Hört att personen i fråga har svårt för specialpedagoger och det är väl ett ganska genomsyrat inslag i skolsystemet tyvärr. Jag har hört det från många: Jag gillar inte specialpedagoger. En yrkesgrupp som ändå finns på de flesta skolor.
Men med lite betänksamhet har jag beslutat mig för att kämpa på. Det säger väl i slutändan mer om personen än om mig.
Jag har i många år längtat efter att få se Gävlebocken. Men antingen har någon eldat upp den eller så har det varit andra orsaker till att inte fått se den. Så passade på i torsdags när Lizzla skulle ta bort stygnen. Får se bocken och… Ja alltså det var en besvikelse, jag trodde den var större. Fin är den absolut! Men trodde den var mycket större som sagt. Men nu har jag den checkade från min att göra lista.
Förra helgen tog jag två hemliga plagg genom en beställning hos House of lola, och min vän Lisa som är säljare åt dem. Jag fick en jättesöt t-shirt i gammelrosa och ett turkost linne. Jättefina båda två, basplagg som jag kommer ha stor glädje av.
Mumin är ju en favorit för mig, det är ingen hemlighet för dig som läst här ett tag. Så gissa om jag tycker denna julkula för 2023 är hur underbar som helst. Den kommer få klä granen i år! Bara några veckor kvar tills dess nu! Köpte den på Iittala.
Allas våran kamp, den innersta kampen. Den vi brottas med och döljer för andra. Hur ofta blottar vi oss så andra får höra vad vad och en av oss kampas med? Skalet som vi ser, är så lite av insidan som är dold för oss.
Tänk så många människor vi passerar genom livet som vi bara får se fasaden av, kanske titta in igenom fönstet ibland och se delar av ett rum men hur ofta får vi se hela hemmet? Inte bara specifika delar utan helheten.
Jag som alla andra tror mig veta saker om andra. Men jag vet ju logiskt sätt att jag absolut inte vet så mycket om dem. Den där perfekta ytan är ju lättare att polera än insidan. På utsidan kanske du ser himlen, på insidan pågår helvetet.
Tänker så ofta på det där när någon delar med sig av något, det som man själv inte sett och hur sådana saker berör mig. Att sluta se skalet, hur gör man det? Helt omöjligt om inte personen berättar. Och allt vill vi inte berätta, vissa hemligheter kommer följa oss genom livet utan att någon någonsin får veta om dem förutom den närmaste kretsen, om ens dem.
Vi vet så lite om varje människa, och ändå tror vi saker. Vi borde kanske vara mer ödmjuka mot varandra med mindre hårda toner och varmare känslor.
Jag blir så trött på mitt huvud. Varför slutar jag aldrig att älta? Samt varför fortsätter jag att bry mig om vad andra tycker och tänker. Igår fick jag en kommentar på Facebook av en total främling, förmodligen ett troll som skrev riktigt nedvärderande åt mig på min sida. Av någon anledning blir vissa inlägg öppna. Jag borde inte bry mig, men jag blir alltid ledsen av människor som ska attackera mig eller sådana jag tycker om.
Dessutom är det för mycket just nu, det är ingen hemlighet. Min bägare är full, och jag vill bara ringa in det nya året 2024, det här året kommer jag minnas som ett riktigt skit år! Det enda positiva med detta året är att Lizzla kommit in i vårat liv, samt att jag fått ett jobb som är helt fantastiskt så klart. Kan väl också säga att hittat en kristen tro känns fint dessutom. Men annars vilket år… Jag längtar så tills året år över!
Dessutom oroar jag mig massor för Lizzla som är fortsatt halt, jag har börjat med grönläppad mussla från Svenska Djurapoteket. Som ska vara bra för leder, har även köpt hem omega-3 samt juniorflex. Vi började med mussla i måndags så det är väl tidigt ännu för att se någonting.
Vetris som vi var på i början tycker allt såg bra ut, inget fel alls med hennes höfter. Hon röntgedes två gånger där, dock har hon tappat massor av muskler på benet hon är halt på. Vi kom därför till Anicura förra fredagen. Där var det först tal om höftledsdysplasi eller Leg Perthes, och operationer på 90000, och massa annat. Jag fick panik så klart, men åkte hem och funderat fram och tillbaka. Jag vill innan en operation ändå i så fall kolla rehab i första hand, hon växer ju ännu. De påstod att hon haft ont länge, men det har hon ju inte jag skulle märkt om Lizzla hade ont innan hon slog i benet för några veckor sedan och började halta.
Jag tror mer på att hon är rädd för att stödja sig på benet, vilket resulterar på mer hälta och mindre muskler. Vi ska till Anicura på återbesök på tisdag och det ger ångest. Jag har ingen motståndskraft kvar detta år, jag ber verkligen för att Lizzla ska sluta halta.
Jag önskar så ofta att min insida kunde sluta med att krympa mig. Att mitt huvud skulle sluta förminska mig, och att jag en dag kunde stå med båda fötterna mot marken och känna mig självsäker.
Att hamna i centrum, jag tror ingen förstår hur jobbigt det är för mig. Hur jag krymper, hur världen runt mig känns som en uppblåst boll som får ur all luft.
Jag är så rädd för situationer där min kontroll tappas. Det är den saken folk inte förstår när de säger: ”Men hur kan du då vara lärare.” Människor ser personen längst fram i centrum. Men där är jag bekväm för jag är förberedd in i minsta detalj, allt man gör som lärare är att behålla lugnet och vara förberedd. Jag är på min arena och trygg mark med fötterna stadigt mot marken.
Men när något är oförberett, när någon kommer fram till mig och ber mig berätta om mig själv. Då sjunker jag som en sten, jag blir osäker. Jag hamnar i en situation där en förväntan hos mig att prestera hoppar fram och där jag känner misslyckandet direkt. Berätta om dig själv, vem är du. En fråga jag alltid får tunghäfta på. För jag är inte den där intressanta människan jag upplever att alla andra är.
Jag är människan som håller koll på utrymningsvägar, jag är människan som på bio vet exakt var jag ska springa om det skulle börja brinna. Jag är är människan som älskar att få paket, men avskyr att inte veta vad de innehåller för att jag vill förbereda mig på min reaktion. Jag är människan som kollar hur mycket andra tar av mat, och som är nervös när äter för att jag tänker att andra tittar på mig.
Så ofta ber mig människor att följa med på olika aktiviteter: after work, träffa släkten, gå ut och dansa, äta middag på en restaurang eller umgås i grupp med nya människor. En del av mig vill, jag tackade till och med ja förr i världen. Men så kommer dagen eller timmarna precis innan och jag backar ur! Har panik och hittar på någon anledning att jag inte mår så bra. Det är ingen lögn egentligen, för timmarna innan har jag svettats och mått illa överanalyserat allting och beslutar mig till sist för att det är ingen idé.
Varför är jag så här?! Jag undrar det så ofta, som barn var jag social. Men något hände. Det är som att dagen när ätstörningen flyttade in i mitt huvud försvann också en del av mig. Den tog en plats och vräkte en annans.
Jag vill så gärna vara mer social, jag vill så gärna våga lära känna människor. Umgås, vara social men det skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som att det ska börja brinna eller uppstå en katastrof i min närhet. Jag vill, men kan inte.
Tänk dig att du sa till din vän, kollega, bekanta eller en annan medmänniska att denna inte var värd en bulle. Tänk dig att du skulle säga till någon annan att den nog inte borde ta en chokladbit, eller äta en macka. Tänk dig att du sa till din väninna som vill ta en fika med dig på stan, att denne nog inte borde och uppmana personen att stanna hemma istället.
Hur skulle du se på dig själv som vän om du dagligen sa detta till din vän och din närhet? Att du dagligen hackade på hur någon ser ut och att du dagligen känner ett behov av att göra så. Att varje morgon kliva upp och skicka ett meddelande till din vän där du berättade hur tjock den är, och hur fel personen är. Att varje kväll avsluta med att uppmuntra din kompis att gå ner i vikt och att imorgon sluta upp med att äta.
Det låter ju inte som en speciellt trevlig kompis eller hur? Inte direkt en vän man skulle vilja ha med sig, förmodligen hade du till sist gjort slut med den giftiga vänskapen.
Ändå så går många runt med denna vän hela livet, denna vän är du och ditt huvud. Du säger dessa saker till dig själv varje dag, förminskar dig själv. Hånar den kropp du har, och jag vet precis hur det är eftersom jag varit i ätstörningens grepp sedan jag var tolv år. Jag kämpar absolut med detta, men står också emot. Från att förr alltid tänkt att jag: Borde inte äta… Till att tänka att jag äter det jag vill.
Från att ha mått skit för att jag varit i svält, till att äta och må bra. Svält betyder inte undervikt, svält betyder att du inte äter och en person som är överviktig kan vara i svält och i så pass dåligt skick att kroppen håller på att lägga av.
Första tiden i svält är ett lyckorus, du får energi och du blir peppad. Du kan träna i överflöd, du tappar massor i vikt och energin blir ett rus. Du känner att WOW vilken skillnad jag har för jag går ner i vikt. Efter 5-6 månader kommer sen backslaget, du börjar bli deprimerad. Du får ont i ryggen, börjar må sämre och förstår inte varför. Svält är lurigt på det sättet, det ger först kickar för att sedan slå ner dig rejält! Kicken är biologisk, den är där för att du ska leta efter mat alltså överleva. När du istället fokuserar på att inte äta kickar den in ännu mera, sömnproblem är vanligt förekommande eftersom din kropp vill ut på jakt.
Ändå så sitter man där och ska svälta sin kropp, leta sig till den perfekta kroppen. Förbjuda sig själv en liten chokladbit, inte tycka att man är värd en bulle eller ta på sig en bikini och sola på stranden.
Samma kropp som varje dag ser till att du reser dig, samma kropp som står kvar fastän insidan rasar. Samma kropp ska man slå och sparka på. Vara en riktigt hemsk kompis åt, är det rimligt? Eller ska man vara sin kropps bästa vän. Jag kämpar för det senare, att vara min egen bästa vän. Min kropp, mitt inre förtjänar en bulle, den förtjänar vänner och den förtjänar att äta en chokladbit eller djungelvrål till helgen. Du som läser detta, du förtjänar en bulle. Glöm aldrig det!
