Jag gick runt idag och tänkte hur jag är, om folk får samma bild av mig på nätet som i verkliga livet. Jag är mer som en kompis på nätet. Alltså sån som jag vet att mina vänner känner igen sig i. Men jag är inte alls så här mot främlingar. Jag är väldigt reserverad mot människor i största allmänhet går alltid in för att alla vill mig något ont och därför är jag väldigt stram och släpper inte gärna nya människor in på livet.
Människor som lyckas komma innanför mina starkt uppbyggda murar får se mig, precis rakt upp och ner som den jag är, precis den jag är som här i bloggen. Öppen babblig och tappar tråden. Sån är jag, i ett samtalsämne med mig så ja det kan hamna precis vart som helst. Jag kan skratta så jag gråter åt helt sjuka saker och när jag litar på människor ja då litar jag på dom av hela mitt hjärta. Blir jag sviken då förlåter jag aldrig den människan, ett en gång tappat förtroende hos mig kan aldrig läkas. Jag kan vara vänlig men det blir sterilt för jag passar mig i allt jag säger och går som katten runt den hela gröten ungefär.
Jag brukar tänka att jag kanske minst många människor som velat bli mina vänner på grund av min misstänksamhet? Det är egentligen inte så att jag vill ha det så det är bara de att jag är livrädd för vissa människor. Människor som jag känner från början att jag tycker om skrämmer mig, dessa människor kan göra mig god trogen nog att jag kan bli sårad av dom, så många människor jag faktiskt skulle kunna tänka mig ha som vän har jag medvetet valt bort av rädslan att bli sårad och huggen med en kniv i ryggen.
Jag är inte en av dom jag ibland avundas som alla är kompis med, jag är den där som håller mig i ett hörn ett tag för att känna av människor. Läsa av om jag vågar prata med dom och om jag vill bli vän med dessa. Det tar mig lång tid innan jag öppnar mig och låter folk komma innanför mitt skal. Jag är inte så att jag är otrevlig, jag kan prata och vara trevlig men jag måste ändå känna den där godkända känslan inom mig ”det är okej, dom kommer inte såra dig” känslan.
Vad beror då detta på? Förmodligen att jag helt enkelt redan som barn blivit skrämd för avsked. Jag hatar att säga hej då, att bli stucken i ryggen av förtal eller annat betyder avsked. Avsked för mig betyder vi ses aldrig igen och att inte se mina vänner igen eller människor jag litat på känns som rostaggar rakt igenom kroppen. Att säga hej då betyder att någon försvinner förevigt. I den delen av hjärnan som fortfarande nästlat sig fast och får mig tillbaka till att vara nio år och stå där i hallen med mamma mitt emot mig och pappa i dörren bredvid stolen och kolla på min pappa som pratade med min mamma, se min pappa gå och jag ropar ”HEJ då pappa vi ses på söndag” med ett barns medvetenhet om att på söndag då hade pappa lovat att komma dit. Men han kom aldrig dit på söndagen, han kom aldrig någonsin tillbaka.
Hur kommer det sig att den känslan så starkt vilar i mitt minne? Hur kommer det sig att den dagen med sjörövar målade ägg och glädjen i att träffa min kusin syns så klart i mina ögon. Att till och med badet i badkaret den dagen så starkt finns där, hur kommer det sig att den varma Aprilsolen värmde mig när jag glatt cyklade hemåt och vände mig om och såg en svartklädd präst gå mot min farmors lägenhet och att jag cyklade hela vägen hem med ett leende vi skulle spela bingolotto. HUR kommer det sig att allt, precis allt är minnen kvar just från denna stund. Att precis när vi spelat klart en rad på bingolotto ringer det på dörren och mamma säger gå och öppna, hur kommer det sig att blicken och ansiktsuttrycket hos samma präst som jag såg bara någon timme innan finns där, hur jag ropar ”MAMMA det är en präst i dörren” och hur kan jag fortfarande minnas hur mamma står där i samma hall som jag bara några dagar innan sagt orden ”vi syns på måndag pappa” ser min mamma bli alldeles likblek och går mot köket. Hur kunde jag vid endast nio års ålder veta, förstå att i just denna stund skulle mitt liv förändras för all framtid. HUR kunde jag veta där när jag följde mamma och ser hur solen lyser över hennes tårögda ansikte med skuggorna av konturen på väggen fråga henne ”MAMMA vad har hänt?! MAMMA har någon dött?” Hur kunde jag som nioåring veta, och hur kommer det sig att jag aldrig glömmer och aldrig slutar höra rösten som svarar mig genom tårarna ”Pappa, Pappa har dött”. Hur jag gråter och slänger mig i min mammas famn, min pappa var död han lämnade mig när jag var nio år och jag fick aldrig se honom mera.
Ja det kanske inte är så konstigt att jag är en reserverad människa, jag vill inte bli lämnad. Att bli lämnad betyder smärta, en smärta av obehag och sorg. Så jag väljer mina vänner med stor omsorg och det är ett stort steg för mig att bli vän med någon för det betyder att det finns någon mer i mitt liv jag kan förlora. Så jag kanske inte alltid är lika öppen när jag träffar människor som jag verkar här. Men jag är öppen med mina vänner precis som här i bloggen. Här i bloggen befinner jag mig i mig själv, min tankeverkstad där allt är möjligt. Min borg där du inte behöver en sten för att krossa mitt glas, här är jag vän med alla. Men i verkliga livet där delar jag så mycket mer, sånt inte bloggen vet och där vill jag att folk ska kämpa för att få lära känna mig, precis som jag är här i bloggen. Madeleine det är jag, en person som är rädd för att bli sårad men öppen och glad och helt galen precis som i bloggen när jag känner att jag litar på människor.
Madeleine Stenberg 
