Så idag ska vi ha föreläsning och efter den seminarium. Jag har alltid sån studieångest kan egentligen aldrig koppla av utan känner skit ofta det där, hjälp tänk och det blir strul med CSN, jag sköter mig ju. Är där är aktiv och får poäng men sen ibland så klarar man inte vissa och så ska man komplettera och så skjuts det upp för man har en annan tenta osv. Det är alltid så fullt upp, jag brukar dock räkna ut att jag ligger rätt bra till man får ju halka efter med ett visst antal poäng per läsår som jag förstått det när jag pratat med CSN, men ändå är man ju stressad. Väntar på svar på tentan jag gjorde i tisdags är den godkänd har jag nu fått ihop 22,2 poäng den här terminen, sen har jag 3 kurser kvar den här terminen så 22,2 poäng till som kommer att förhoppningsvis godkännas. Jag har ju nyss börjat med 2 av dom och den andra har jag gjort halva på tänkte sätta mig och göra klart resten nu till helgen, då har jag fått ihop 30 hp den här terminen så har man liksom 15 hp utöver som jag hoppas bli godkänd på dom ska vara klara i januari. Sen nästa termin ska jag läsa 52,5 om allt går som jag hoppas. I så fall borde jag fått ihop rätt bra med poäng i alla fall? Ändå finns alltid den där gnagande oron, tänk om man får för lite poäng. Sånt känns också soft när man får jobb, då slipper man grubbla i hur mycket man pluggat. Tänk när man får sin första RIKTIGA lön, ingen jobba extra lön utan en riktig en lön man jobbat för en hel månad. SOM jag längtar!
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Tufft, som jag skrev i gårdagens inlägg gråter jag väldigt sällan, men ja när gråter jag?
Jag gråter när jag ser på vissa tv-serier om det är något jag tycker är extra känsligt eller fint. The secret life of the american teenager och Charmed har sån inverkan på mig till exempel, om jag känner igen mig i situationer har jag lätt för att gråta. Jag kan också gråta dagarna precis innan mens på grund av hormoner, då räcker det med att någon säger något så går jag och ältar de tills jag lämnat personen och sen gråter jag i timmar efteråt.
Sen blir jag riktigt förbannad börjar jag gråta också, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så arg så tårarna tar över. Det är dock sällan eller aldrig folk får se mig gråta av mina vänner så kanske 1-3 personer sett mig i tårar. Jag antar också att det nog gör att väldigt få förstår när jag faktiskt är ledsen, jag sväljer hellre gråten än att gråta så alla ser.
Det är nog ett skadat beteende som jag lärde mig när pappa dog. Jag grät den kvällen och mer tårar än så har jag aldrig gråtit. På begravningar har jag gråtit också, jag får alltid tårar i ögonen när jag är i kyrkan och får lov att kämpa tillbaka. Just sånt får mig att känna mig så liten på något vis, som jag är 9 år igen och sitter i kyrkan och tänker på pappa eller något. Vi var där på alla helgona och lyssnade när prästen (som kom hem till oss när pappa dog, samt hade begravningen) läste upp alla som dött under året. Glömmer aldrig det, jag satt där i flera timmar och lyssnade och lekte lite tyst på bänken tills dom läste upp min pappas namn. Någonstans där tror jag det gjort mig till att inte gråta över saker, tårar gör inte att saker löser sig och blir bättre, därför gråter jag så sällan. För vad ska några salta våta droppar göra för skillnad när smärtan redan är där i alla fall?
Shopping

Paket
Spel 😀
Sedan från Siba fick följande följa med mig hem. Behöver eftersom jag läser på distans.

Verkar funka bra också.
Nycklar och post
Väntar på att dom ska komma hit och byta lås. Stod att det skulle bytas från 13onde och hela v50 tycker dom kunde börja med mitt hus hehe. Jag gillar inte väntan, är ju soft när dom bytt ut låsen också så är det gjort sen.
Har lätt långtråkigt här, William är i skolan. Klockan är snart tjugo över elva och jag har noll koll på vad jag ska göra. Plugga då i och för sig men det pysslar jag med hela tiden så.
Tycker posten kunde komma nu, känns som den är efterlängtad.
Lucia – mest på skoj va?
Idag är det Lucia och det vet ju alla redan.
Jag har tänkt lite på vad Lucia i ett år. När jag började på lärarprogrammet och flera år innan såg jag mig själv som feminist, jag har alltid haft åsikter som vad jag anser vara feministiska, då inte (familjeliv rabiata menskossor feminist) utan jag står för alla människors lika värde, rättigheter och att kvinnor och män ska ha SAMMA rätt till lika lön och välja sina livsöden själva.
Men då har vi då lucia, när jag var barn tyckte jag det var var sånt fint. Jag brukade få vara lucia så gick vi runt till grannarna och bjöd på fika bröd (jag och mina yngre syskon) . Det var mysigt, brossan var tomte. På låg och mellanstadiet sen så var det lika roligt man såg fram emot lucia få se fin ut med glitter och levande ljus. Men jag minns att killarna som fick vara stjärngossar led och hatade varje sekund av Lucia, då kunde jag absolut inte förstå varför.
NU är jag mamma, mamma till en son dessutom och jag kan ju förstå varför pojkarna led av att vara stjärngossar. Hur roligt kan det seriöst vara att gå runt med ett långt vitt nattlinne med en dumstrut på huvudet helt emot sin egen vilja. För när lucia och tärnorna är jätte vackra så står stjärngossarna mest där och inte alla har samma glans. Då finns det säkert någon som skriker ”JA men det är bra att flickorna får synas någon gång”, jo visst men varför ska dom synas som vackra? Ska dom inte synas i klassrummet via talet då istället?
Jag förstår att alla flickor gillar Lucia, men jag förstår varför alla pojkar lider. Alla flickor får ha fint glitter, alla pojkar får ha strut. Flickor får gå med rött band eller glitter, pojkar får gå utan sånt. Medan flickorna är fina står pojkarna där bakom och plågas. Att det dessutom ska vara så gör inte saken bättre. När pojkar sedan anmält sig för att vara lucia har lärarna på skolan ofta blivit upprörda för ett sånt dåligt skämt. Samtidigt tänker jag att skolan ska vara en plats för alla med allas lika rättigheter, om vi ska göra samhället jämställt då bör även pojkarna får vara lucia. För om pojkarna är lucia och vågar bära klänning och se fina ut, ja då visar det ju att pojkarna kan ”sänka” sig på kvinnans nivå, det är ju ändå lite de vi eftersträvar.
Lucia är en fin tradition som är helt könsbunden och kravet är att det ska vara som det alltid varit. Ganska tragiskt egentligen.
Så då tänker ni, vad ska William vara då? Hans skola ska inte fira lucia, istället ska barnen öva i kyrkan idag för julshowen imorgon när alla från f-9 ska sjunga och göra nummer för oss föräldrar. Det känns toppen, inget fjant med lucior utan helt enkelt barn som får göra något dom tycker om, dessutom ska alla barnen vara tomtar!
Det känns helt super för mig som mamma!
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Kändes skumt vad menas med frågan? Hur då må bättre, må bättre när jag slagit mig eller må bättre psykiskt, efter en fest eller vad?
Jag får väl göra en blandning av allt då.
Dagen efter – DET finns nog inget som får mig att må bättre, jag har alltid ångest efter jag festat. Tagit åt mig av något folk sagt och känner mig nedstämd i flera dagar efteråt. Visserligen beror det lite på vem jag festar med men många gånger så kan jag mest bli ledsen efter jag varit ut, går och ältar saker och analyserar vad folk menat. Känner mig sårad och gråter skit lätt ungefär. Jag var aldrig sån förut men ju äldre jag blir ju lättare gör alkoholen mig ledsen, är mycket därför jag i december förra året bestämde mig för att undvika att gå ut och festa. Nu låter det som jag festat massor men så är inte alls fallet, sen jag fick barn har det varit en sak jag kan göra ibland för att träffa folk, ungefär i samma stil som att ta en fika eller äta middag med en kompis typ. Just själva festandet i sig är inte alls viktig del i mitt liv. Jag hade den delen mellan 14-19 och det sista året där mellan 18-19 var jag så sjukt less på att festa så det finns inte, alla var bara WOW krogen och jag var typ. Bläh krogen, fest och sånt.
När jag blir bakis spyr jag som fan, jag spyr så jag tror jag ska få ur mig hela magsäcken (det är inte okej) jag dricker egentligen inga mängder men spyr ut mer en jag drack. Det ända jag tycker kan hjälpa något är att så fort man vaknar ta sig en dusch. Då tycker jag genast att baksmällan blir mindre.
När jag slagit mig, eller har ont någonstans – Jag tillhör kategorin ”gnälla” och tycka synd om mig själv. Har jag ont så berättar jag det gärna för andra (läs Björn) jag ligger och tjatar och tycker synd om mig själv och utnyttjar situationen till fullo. Så får Björn fixa maten och ja allt sånt där då mår jag betydligt mycket bättre sen *haha*.
Psykiskt – När jag mår dåligt på insidan, så går jag tillbaka till samma symptom som när jag var deprimerad. Läste förut att barn som mått dåligt och upplevt kris tar mig sig sitt sätt i vuxenlivet. Det jag gör är att jag inte visar för någon att jag mår dåligt, folk runt mig förstår aldrig sånt och jag yppar inte ett ORD om saken. Jag vill helst inte gå upp och kan börja gråta så fort jag är ensam. Jag gråter aldrig öppet, gråten har en symbol för svaghet i mig. När jag var liten var det gråta folk ville att jag skulle göra istället var jag förbannad, arg och grät inombords, tårar är absolut inget som många sätt mig ha. Det i säg är en svaghet, men jag kan inte gråta öppet. För att må bra måste jag ta mig ur sånt här. Det kan ibland gå under någon dag, oftast under någon dag numera eftersom jag sällan är deppad eller ledsen utan oftast faktiskt är väldigt glad. Men om det hänt något kan jag vara ledsen i flera månader, då går jag runt och ältar tills jag faktiskt sörjt klart och börjar se det ljusa med livet igen.
En annan sak kan vara att åka bort vilket också kan bryta negativa tankemönster, eller shoppa. Den som påstår att shopping inte kan dränka några sorger ljuger, de lyckorus jag får när jag shoppat kan ge mig glädje för veckor framåt.
SEN det viktigaste för att få mig att må bra är att se att William har det bra och mår bra. Varje dag med William är underbara, även om han inte vet om det själv är det på grund av honom jag är så glad, han är min lyckospridare i livet och jag kan sitta och titta på honom och bli alldeles varm och tänka ”JAG har det så bra som får vara mamma till dig”. Han är mitt lyckopiller mitt barn!
One day of mine
Idag gick jag upp rätt sent låg och drog mig och surfade på mobilen en dålig vana jag fått. Sen så spelade jag lite wii och William lekte med grannen här hemma i flera timmar för att sedan gå upp till honom. Runt halv sex ringde jag Meastro och beställde en kebabpizza till Björn och en kycklinsallad (världens godaste) till mig själv. Gick ner på stan med William och tog bussen ut till Björn, tyvärr satte sig några fjortisar framför oss och seriöst jag blir galen på fjortisar haha. BRA när man ska bli lärare va? Haha nä men seriöst, sitter jag på bussen hatar jag när det sitter folk framför och fnittrar och är allmänt dryga. Jag menar om det är en buss som nästan är helt TOM varför sätta sig framför mig?! Gah, jag är verkligen inte den där trevliga typen på bussen stör mig som fan på folk då *hehe*. Jag vill ha lugn och ro och slippa massor med viskande och fjortis skrik.
Så blir jag bara en gång i månaden i och för sig, veckan innan mens, det märks jag är lättretlig och stör mig på folk på bussen första tecknet på att det är pms monster bitch som knackar på dörren. Sorry fjortisarna som jag var arg på idag utan att ni visste om det, för egentligen så är jag inte så här sur det är bara när jag ska ha mens.
I alla fall hemma hos Björn såg vi på ”vad blir det för mat” och sen åt jag min mumsiga kycklingsallad. Blev raggarbilen hem hit sen. William har lagt sig och jag sitter här och glooor!
Dag 22 – Det här upprör mig
OJ det är massor. Jag är rätt ofta upprörd och skulle nog påstå att jag ofta är jävligt irriterad (menskossa?) . Dessa saker gör mig upprörd:
Stress, yeses vad arg och upprörd jag kan vara när jag är stressad.
Puckade lärare, tro mig få saker kan göra mig så upprörd som lärare som är totalt opedagogiska och ointresserade av vad som ska läras ut, lärare som bara sitter och himlar med ögonen för att dom är så sjukt trötta på sitt jobb. Såna saker får mig att gå upp i atomer.
Politik, kan bli rejält förbannad om jag sitter i diskussion med vissa människor om politik, kan känna mig som jag genomgått ett maratonlopp efter en sån debatt för folk kan ibland vara så jävla idiotiska. Då tror ni att det handlar om att jag ska ha rätt? NEJ NEJ, folk får tycka vad dom vill, men det som gör mig galen i såna debatter är att folk försöker få en att tycka som DOM vilket kommer till nästa punkt.
JAG upprörs rejält när folk ska försöka tala om för mig vad jag tycker, vill och känner. Jag hatar verkligen när man till exempel säger: Nej jag vill inte resa utomlands det är inte mitt intresse, så kommer någon idiot och säger ”MEN det är klart du vill resa utomlands?! Det vill ju alla”. Så säger man själv, ”NEJ men seriöst jag vill inte de” , men den där dryga människa fortsätter och ska tala om för en vad fan man vill ungefär vilket verkligen gör mig galet jävla arg!
Värst är dock när folk säger att ”DU måste träffa en karl, du kan väl inte leva ensam resten av livet?” eller ”DU, måste träffa någon. Varför är du singel? DU förstår väl att du saknar någon” . FÖR det första, OM jag säger att jag inte behöver någon så behöver jag förmodligen inte någon?! VARFÖR fortsätta älta den saken varje gång man ses, eller pratar. Varför inte bara släppa taget och inse att jag kanske inte alls behöver en karl i lika stor utsträckning som du? Varför inte bara inse att jag klarar mig jävla bra utan en resa till Thailand och varför för guds skull MÅSTE du försöka övertyga mig om att din politik och vad du brinner för är rätt och mitt är fel bara för att DU tycker så?
Jag respekterar folks åsikter och hur dom vill leva sina liv. Röstar dom på SD eller alliansen, rödgröna är det deras val. RÖSTAR jag på något annat är det mitt val och jag kommer inte ändra min åsikt bara för att ”du” anser att din är bättre än min så för i helvete sluta försök tala om för mig vad jag ska tycka tänka och känna.
SÅ nu fick ni veta vad som upprör mig!
Hur uppfattar du mig?
Tycker det är rätt kul att veta hur folk uppfattar en, innan jag fick barn vet jag att folk alltid uppfattade mig som en bitch, jämt när jag klev in i ett rum med tjejer så fick jag hat blickar och sen när vi pratat en stund så kom det förvånade uttryck som ”Du jag hatade dig direkt när jag såg dig” , ”När jag såg dig tänkte jag, ÅH nej inte en sån” . Sen jag fått barn tror jag att jag blivit mer mild eller något? För nu förtiden får jag ofta höra att ”Åh dig gillade jag från första stund” eller ”du verkade snäll, som en mamma” , ”du är så mammig” . Ja det är väl typ såna reaktioner jag får nu förtiden, eller att jag släpper loss för lite med nya människor. Problemet är att med vänner kan jag däremot göra helt sjuka grejer, som dansa på bordet eller ja sånt. Det beror på vilka jag umgås med.
Hur som helst hur uppfattar ni mig? När ni läser min blogg eller träffat mig i verkligheten. HUR uppfattar ni mig? Så nyfiken att veta!
Dubbelt upp?
Igår ringde studievägledaren från högskolan och sa att det var helt okej för mig att tillgodoräkna mig den kurs jag redan läst att det inte skulle kunna bli några problem så vitt han såg det. Han skulle skicka över ”ärendet” till svenska lärarna bara så skulle det vara okej sedan. Känns skönt vill inte läsa samma sak två gånger känns onödigt.
I alla fall, om nu detta går igenom känner jag att jag också vill göra klart audiovisuella studier samtidigt som pedagogiskt arbete 2, dessa är 30 hp var men jag tänker eftersom jag ska studera på distans nu resten av min studietid kanske det skulle funka bättre att helt enkelt göra dessa studier ihop? Det blir då att jag blir klar en termin tidigare VT12 istället för HT12, jag känner att även om jag tycker det är roligt att studera på ett vis ändå längtar efter att bli vuxen någon gång. Jag har studerat nu dag som natt i över fem år. Började när William var tio månader med att läsa in gymnasiet och sen har jag bara fortsatt läst och läst. Nu i januari börjar jag mitt tredje år på högskolan med år menar jag ÅR också, då jag läst på sommaren för att ha ekonomi för mig och William också. Jag har verkligen kämpat mycket för att vara där jag är idag, nu börjar jag längta efter att stå där med min examen få gå ut till mina elever, lära, peppa och få eleverna att tro på sig själva. Att förstå att oavsett vilken bakgrund du har, om du så har en bra familj med stötande föräldrar eller har föräldrar som missbrukar, så kan du klara skolan ändå. Jag vill verkligen ut till de elever som fått mig att kämpa mig hit. Jag vill se eleverna, sätta betyg, stötta och vägleda. JAG längtar så, vill så gärna få min examen snart.
Frågan är om det går att komma förbi 45 hp per termin spärren? Är det någon som vet?